Ridning och konkurs från Northwolt

Ja Northwolt har ansökt om konkurs. Det enorma företag som skulle bygga batterier här i Skellefteå. Jag har faktiskt aldrig trott på idén. Att starta ett företag i så stort format på skattebetalares pengar och med våra pensionsmedel från regeringen. Jag har alltid trott på egna företagare som börjar smått med sin egen idé och sedan utvecklar den vidare. Att företag får växa lite i taget. För sina egna pengar. Går det riktigt, riktigt bra så kan man starta aktiebolag, då kan stöd också komma in, i ett redan gynnsamt växande.  

Men detta har alltid känts lite skumt, att starta så stort. Vi skattebetalare har stått för 88 miljarder av Northwolts pengar. Det är en hisnande summa för något som gått i botten. 

Jag har märkt att vi har en kultur av innovatörer bland politiker och även i kommunen, som vill driva egna ideér och företag. Att förvalta befintlig ordning inom vård, skola och omsorg, det är lite ute. Chefer idag vill tänka nytt. Inte förvalta. Kanske är det lite så med regeringen också. Vem vill prata om vård, skola, omsorg? 

Att ta ställning till Northwolt har varit lite som om man tycker att glaset är halvtomt eller halvfyllt - de som är för Northwolt är de som utpekar sig själva som framtidsoptimister som anser att man måste satsa för att vinna. 

"Har vi råd att förlora då?" har vi andra sagt. Lite tystare. Till varandra. Men sådana röster är inte lika starka om den tredje optimisten vill gå upp på en scen och rikta armarna mot framtiden med rampljuset i ögonen. 

Så. Nog om detta. 

Jag har fortfarande inte någon som helst ångest. Vilket fortfarande är jättekonstigt.  

Jag har ridit på Ares som vanligt och jobbar mer med tygelkontakten. Jag kan inte jobba med tempoväxlingar då vi har ett otroligt isigt underlag på ridbanan. 

Jag förhandlar för ofta med tygellängden och helt plötsligt har Ares blivit en förhandlare som vill ta tyglarna. Så nu har jag köpt riktiga ridskoletyglar med tygelstopp och tejpat dit färgmarkeringar så jag är säker på att jag har lika långa tyglar och inte undermedvetet börjar släppa på dem. Och så behöver jag bara hålla dem. Ordentligt och utan att gå med på några argument. Han tynger gärna ned hela huvudet i handen och jag måste bli bättre på att korrigera honom innan han kommer så djupt att ett höjande tygeltag bara för in nosen mer mot bogen. 

Jag kan väl bli lite besviken på mig själv att jag inte har erbjudit Ares en tydligare tygel-ram tidigare, det kunde jag ha gjort mycket tidigare. Jag ger alldeles för ofta eftergift med långa tyglar och nu söker han det hela tiden. Jag skäms nästan som inte varit tydlig med detta tidigare. 

Men det är ju mitt eget misstag, och det är aldrig för sent att bli bättre! 

Jag testade lite sidoförflyttning och det kan han jättebra, så jag kan nog öka antalet steg så snart ridbanan är framtinad. Jag känner mig så inspirerad! 

När han lugnt och fint gick med fin eftergift i munnen så satt jag av så snart jag var säker på att han förstått poängen. Duktiga killen! Det är ju mycket roligare att rida nu när jag känner mig tryggare och mår bättre, det känns som att livet börjar om! 

...och en sak till.

Jonatan tog flexledigt från sitt jobb för att köra bil en halvtimme så han kunde hjälpa mig med Ares på lunchrasten idag. Jag måste säga att ingen man någonsin gjort så mycket för mig som han gör. När jag frågade honom vad hans kollegor skulle kunna tycka om det, så ryckte han bara på axlarna och sade "Jamen dom har ju barn och åker på sportlov och hämtar tidigt på förskolan. Nog kan jag se till att min tjej får ett trevligt pass med sin ponny!" 

Och det känns så varmt. Så oerhört varmt. Och man känner sig så älskad. Så oerhört älskad.