Sjuk och hovslagarbesök

 

Natten till tisdagen hade jag magsjuka, och jag var fortfarande lite spak på onsdagen när Ares skulle skos. Jonatan hade bihåleinflammation och feber. Så vi var två slagna hjältar som motiverade oss att åka till stallet och hjälpas åt med våra unghästar. Det är så skönt när man är två stycken som ser djuren som viktiga familjemedlemmar. Att jag klarat mig så bra ensam genom åren ändå, för det var inte alltid lätt. 

En lastbil hade parkerat på vägen till stallet och Lasse höll på att lasta ut säckar med utsäde ur den, när vi gick till stallet. Jonatan gick förbi med Ares och han traskade lugnt på som om han aldrig hade gjort något annat. 

Sedan tog vi in Super-Sessan och hennes bakhovar behöver lite mer uppmärksamhet just nu. De är i en växtspurt och utsidan av tån glider lätt ut lite och blir lite fnasig. Hovslagaren visade Jonatan hur han skulle fila utkanten på hoven, och att han även behövde en kniv för att korrigera sulan bredvid bärranden lite. Det är tydligen något som kan hända om unga hästar växer snabbt. 

Men det var otroligt skönt att det är Jonatans tvååring som vi behöver fila och karva lite med. Om det hade varit Ares, när han var två år, och jag som kämpat ensam med, så hade det varit betydligt jobbigare. 

Jonatan är klart intresserad av hovverkning, väldigt bra på att hantera hovar hos unghästar, och nu fick han ju faktiskt ett tillfälle att träna och lära sig, på sin egen häst. Varannan vecka ska han fila lite på utsidan, och se till att karva en liten, liten, aning på sidan av sulan, så kommer hovslagaren tillbaka om ett tag och utvärderar hur det gått. 

Sedan var det ju det där med att jag gett Ares godis och underhållning när hans hovar verkas och han får nya skor. Nu när han kan skos så skapar nog godiset mer problem än vad det skapar lugn, då han börjar kräva godis och skrapa med hoven. Så jag fick lugn kliva åt sidan och låta Ares sköta sig själv under skoningen. Det kändes också som ett stort steg framåt. Ares blev lite otålig och ryckte några gånger med hoven, men inte jättemycket. 

Sedan har vi repeterat tygeltagen i spiltan och nu har jag INTE många kilon i händerna längre! Ares har absolut förstått att han inte kan hänga sig i munnen! Det gick ändå snabbare än väntat. 
"Om ett problem blir löst på en vecka... var det då verkligen ett hästproblem?" skämtade jag till Jonatan, men jag hade lite allvar ändå. Går problemet lösa på en vecka med förändrad hantering.. då var det förmodligen ett människoproblem och inte ett hästproblem. Jag tror vi behöver fortsätta göra övningar och ta tyglarna framöver också, men det känns verkligen inte som något som hindrar utvecklingen framåt. 

Det kommer bara att bli bättre!