När viktnedgång är känsligare än viktuppgång

 Jag har gått ned i vikt! Denna gång gick det rasande lätt och det har egentligen bara rasslat till utan jättestor ansträngning från min sida. Eftersom jag äter mer på helgerna så har måndagarna varit rätt så jobbiga då kroppen förväntar sig att jag ska fortsätta helgfrossa. Men annars har det gått fint. 

Det som gått lite mindre friktionsfritt är ju att tala eller blogga om denna viktnedgång. Hur många kilo som försvann på hur lång tid verkar vara något som omgivningen har lite svårt att ta emot på ett bra sätt. 

När mitt BMI började tangera mot övervikt så tog jag upp det för omgivningen. 
"Nu är mitt projekt 'so you think you can eat?' officiellt slut! Nu blir det att banta ner sig!" deklarerade jag och fick genast svar i stil med: 
"Men du är ju inte överviktig, nämen inte behöver du banta. Du ser jättefin ut precis som du är nu. Känn ingen stress över det där inte." 

Men jag är ju kapten på mitt eget skepp, har alltid varit detta, så jag tyckte att det var ett bra läge att gå ned i vikt nu. Jag kände mig inspirerad och motiverad. Sagt och gjort. Jag åt betydligt mindre till frukost, åt jättemycket till lunch, och mycket mindre på kvällen. Jag lagade mat på morgonen och såg till att äta nyttigt med mycket grönsaker. Mitt BMI gick snabbt ned till det normala, med en liten lutning åt överviktshållet. 

"Men nu ska du väl ändå inte gå ned mer?" har folk frågat. 

"Går det inte lite väl snabbt?"

"Hur länge tänker du fortsätta?"

"Får din kropp den näring den behöver?" 


Mitt svar att jag kände mig bättre än på länge och att det faktiskt gick strålande, verkade falla platt. Folk blir bekymrade när man går ned i vikt. Men de blir inte lika bekymrade när man går upp i vikt. Jag skulle faktiskt kunna gå ned tio kilo till innan mitt BMI skulle indikera undervikt, så jag ligger inom god marginal för att vara precis där jag ska vara, viktmässigt. 

Björn stöttar mig dock i allt. Han läser av min dagsform, mina drömmar, vad som gör mig glad, och vad jag motiveras av. Han säger varken att jag behöver gå upp eller ned i vikt, men han säger att jag ska ta mig an de utmaningar som motiverar mig. Och när jag kämpat på bra med något så säger han glatt "Bra jobbat!" utan omsvep. Han skulle förmodligen peppa mig om jag ville prova väga tresiffrigt någon gång också. Han värderar inte mina projekt.

Men omgivningen kan skruva lite mer på sig. Kollegor och några vänner. Så jag ligger lite lågt med min viktresa. Att ligga lågt har lett till att jag sparar lite energi och inte känner att jag behöver försvara mig. Att gå ned i vikt skapar oro hos andra kring kroppshets, komplex eller dåligt mående. Att säga att man vill unna sig själv och sin kropp en välbehövlig begränsning, så man är fit for fight framöver, är inte riktigt lika okej. 

Men jag mår bra i alla fall. Det är kul att ta selfies igen! 

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J...
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti...
Läs mer

Ett tungt beslut om gårdskatterna

Bild
 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk...
Läs mer