När viktnedgång är känsligare än viktuppgång

 Jag har gått ned i vikt! Denna gång gick det rasande lätt och det har egentligen bara rasslat till utan jättestor ansträngning från min sida. Eftersom jag äter mer på helgerna så har måndagarna varit rätt så jobbiga då kroppen förväntar sig att jag ska fortsätta helgfrossa. Men annars har det gått fint. 

Det som gått lite mindre friktionsfritt är ju att tala eller blogga om denna viktnedgång. Hur många kilo som försvann på hur lång tid verkar vara något som omgivningen har lite svårt att ta emot på ett bra sätt. 

När mitt BMI började tangera mot övervikt så tog jag upp det för omgivningen. 
"Nu är mitt projekt 'so you think you can eat?' officiellt slut! Nu blir det att banta ner sig!" deklarerade jag och fick genast svar i stil med: 
"Men du är ju inte överviktig, nämen inte behöver du banta. Du ser jättefin ut precis som du är nu. Känn ingen stress över det där inte." 

Men jag är ju kapten på mitt eget skepp, har alltid varit detta, så jag tyckte att det var ett bra läge att gå ned i vikt nu. Jag kände mig inspirerad och motiverad. Sagt och gjort. Jag åt betydligt mindre till frukost, åt jättemycket till lunch, och mycket mindre på kvällen. Jag lagade mat på morgonen och såg till att äta nyttigt med mycket grönsaker. Mitt BMI gick snabbt ned till det normala, med en liten lutning åt överviktshållet. 

"Men nu ska du väl ändå inte gå ned mer?" har folk frågat. 

"Går det inte lite väl snabbt?"

"Hur länge tänker du fortsätta?"

"Får din kropp den näring den behöver?" 

Mitt svar att jag kände mig bättre än på länge och att det faktiskt gick strålande, verkade falla platt. Folk blir bekymrade när man går ned i vikt. Men de blir inte lika bekymrade när man går upp i vikt. Jag skulle faktiskt kunna gå ned tio kilo till innan mitt BMI skulle indikera undervikt, så jag ligger inom god marginal för att vara precis där jag ska vara, viktmässigt. 

Björn stöttar mig dock i allt. Han läser av min dagsform, mina drömmar, vad som gör mig glad, och vad jag motiveras av. Han säger varken att jag behöver gå upp eller ned i vikt, men han säger att jag ska ta mig an de utmaningar som motiverar mig. Och när jag kämpat på bra med något så säger han glatt "Bra jobbat!" utan omsvep. Han skulle förmodligen peppa mig om jag ville prova väga tresiffrigt någon gång också. Han värderar inte mina projekt.

Men omgivningen kan skruva lite mer på sig. Kollegor och några vänner. Så jag ligger lite lågt med min viktresa. Att ligga lågt har lett till att jag sparar lite energi och inte känner att jag behöver försvara mig. Att gå ned i vikt skapar oro hos andra kring kroppshets, komplex eller dåligt mående. Att säga att man vill unna sig själv och sin kropp en välbehövlig begränsning, så man är fit for fight framöver, är inte riktigt lika okej. 

Men jag mår bra i alla fall. Det är kul att ta selfies igen! 

.