Livet är förändring

Jag bjöd Elin på lunch för att höra mig för om hur hon hade det med skadan i ryggen och för att ta igen lite skvaller. Elin är fortfarande sjukskriven efter att Galishimo kastat av henne, men hon var som vanligt på strålande humör. "Nu märker jag skillnad! Jag blir faktiskt bättre! Jag kan röra mig mer och mer, jag kan stå upp längre och längre stunder!" strålade hon och jag log lite skuldmedvetet men ändå lättat. Hon hade hämtat mig med bilen och efter lunchen slog jag mig nöjt ned i passagerarsätet. Hon startade bilen och slängde över en apotekspåse till mig. "Jag har funderat på när det var rätt tillfälle att göra det här, men det får bli nu helt enkelt." "Va?" sa jag. "Men öppna påsen!" sa Elin. "Jasså..." sa jag. Jag fiskade upp ett kuvert. Ett presentkort på den lokala hästsportsbutiken. "VA?!" sa jag. "Ja. Det är till dig. Det kan du gott unna dig!" sa Elin. Jag stirrade på presentkortet. Lite spakt s...

Jag tycker ju att skrittarbetet inte är särskilt spännande och ganska enformigt. Inte märker jag någon större skillnad heller mellan gångerna. Men nu börjar man märka lite skillnad i alla fall. Så här såg han ut förra året, då vi inte skrittarbetade alls utan bara.. ja. Gick. Vi gick liksom bara på och jag bad folk att inte fotografera så mycket... Och nu när jag jobbat mer med takt och rytm och bärighet i ett par veckor, så kan skritten hyfsat ofta se ut så här: Det är lite svårt att sätta fingret på vad som faktiskt hänt med honom, men man ser ju att det är en förbättring. Han har blivit lite spänstigare och de här bakdelsvändningarna har nog hjälpt till en hel del också. På den nedre bilden rider jag också på en hand och låter den andra handen vila mot låret. Lite roligt känns det faktiskt... 

Min mamma red på Galishimo idag! "HUR STANNAR MAN!?" skrek hon i panik. "Man drar i tyglarna." svarade jag. Mamma drog i tyglarna. Galishimo stannade. "Hur går man framåt?" skrek mamma i panik. "Tryck med benen." mamma tryckte med benen, och Galishimo gick. "VARFÖR GÅR DU INTE BREDVID OSS?!" skrek mamma i panik. "Därför att jag måste ju få fotografera er." "INTE NU LÄNGRE! DU ÄR KLAR NU! INGA FLER BILDER TACK!" skrek mamma i panik. Sedan var ridlektionen klar. "Nästa gång rider vi ut!!" kvittrade mamma när hon klivit av.

Skrittövningarna som jag hållit på med sedan maj, och som sett ut som skräp, börjar faktiskt kännas lite bättre nu. Jag kan betydligt oftare vända honom med vikten och bara hålla tyglarna i en hand. Han känns med på noterna och det går bara lättare och lättare. Sedan glömmer jag av mig och ger honom felaktiga signaler men det börjar gå bättre. Jag har inte tappat stigbyglarna en enda gång ikväll heller, utan de känns som de är i rätt längd. Jag börjar komma ner bättre i sadeln och slappna av mer. Sedan tog vi en timmes promenad igen då jag gick bredvid honom och ledde honom, vi fick med oss Pauline och hästen Tindra också. Han har alltså rört på sig fyra timmar på två dagar nu. Mest skritt. Så snart han kommit till hagen rullade han sig grundligt och kom sedan tillbaka till mig. När jag sagt "Hej då!" till honom så vände han snabbt och blev en prick i horisonten. Han hade bråttom till det gröna gräset och sina vänner. Han verkar må så bra nu!

Efter en timmes promenad så satte jag mig upp och gjorde skrittövningar. Jag måste erkänna att det är jättesvårt. Jag kniper med knäna, spänner kroppen, drar fram axlarna och ger Galishimo fel signaler. Skritten blir långsam och ojämn. Det är lättare i trav och galopp för då har man liksom farten och energin med sig gratis på köpet, men i skritten så måste allt klicka eftersom han lika gärna kan gå sidvärtes åt endera håll eller tippa åt något annat, eller stanna av för att jag inte alls är följsam i sitsen utan sitter stel som en pinne. Eftersom han är väldigt känslig. Det är fortfarande en bra idé att bara hålla tyglarna i en hand för då stör jag honom åtminstone lite mindre. Jag måste liksom sluta tänka med händerna och börja tänka med rumpan. Jag har längt stigbyglarna igen för att lättare komma ner i sadeln med rumpan men det är svårt att ställa om sig och jag tappar ofta stigbyglarna. Det är verkligen svårt att rida just nu. Galishimo märker hur jag kämpar med ...

Idag har jag vari ute på promenad med Galishimo, då jag ledde honom i stället för att rida. Vi kör på det konceptet lite oftare nu eftersom jag helt enkelt inte orkar med att pressa mig mer. Galishimo hade aldrig sett den stora vida världen förut och var förbluffad över det mesta. Han är ju bara sju år och vi har ju bara vandrat i fem år. Sedan passerade vi en hundägare och fick höra det sedvanliga skämtet: "Ska inte du sitta uppepå? Hö hö hö..." vilket jag nu hört väldigt många gånger under våra fem år. Galishimo blev väldigt förbluffad. Att man kan gå omkring i ett konstant tillstånd av förbluffning är för mig en gåta, men det levande beviset hattar omkring och håller andan stundvis bredvid mig. Det fina med Galishimo är att han, oavsett tillstånd av förbluffning, helst inte springer ifrån mig. Eftersom världen är ny. Och farlig.

Jag har flera gånger nu letat efter nya ridvägar. Jag börjar med att granska en karta. Det är framför allt två glest trafikerade grusvägar jag skulle vilja ta mig emellan. Väg A och väg B. Så nu gjorde jag ytterligare ett försök till att finna en passage mellan dessa två vägar. Väg A och väg B har terräng emellan sig. Dagens uppgift var att leta reda på den lilla öppningen där pilen pekar, vid A, och ta reda på om man kan RIDA över den lilla öppningen för att komma närmare väg B. Det ser ut som det går ett dike där men vegetationen verkar inte så tät. Sagt och gjort. Jag tog bilen så nära punkt A jag kunde komma och tills Skodan skrek åt mig att jag för i helvete inte kan köra längre in i skogen.  När jag vände mig om för att titta på bilen så hörde jag en berättarröst i dokumentäranda: "Här hittades offrets bil tidigt på tisdagmorgonen. Ingen anhörig har någon förklaring till varför bilen stod parkerad så ödsligt och man ha ännu inte hittat spår av den försvunna kvinnan....

Bild från förra året. En gammal bild, men samma lugna känsla!  Den här dagen har varit otroligt bra. Långsamt börjar energin komma tillbaka till mig. Jag har haft en tuff vår men nu känner jag hur jag på allvar börjar återhämta mig! Jag sover bättre, jobbar bättre och har mer energi att tackla motgångar. Då går det ju automatiskt lite lättare att hantera Galishimo också! Idag så har jag tränat att rida honom med en hand. Jag har ju tidigare tränat på att kontrollera Galishimo till högre grad med sitsen och benen. Tränaren tipsade om att jag skulle träna på enhandsfattning för att inte börja korrigera honom för mycket med händerna när han springer snett eller börja jiddra med bettet. För han är ju en riktig pillerhäst som gärna fifflar med annat när jag rider. Och nu svänger han ju fint på sits, vikt och tryck med tygeln mot halsen, så jag behöver faktiskt inte styra honom onödigt med händerna, hur som helst. Så det var bara att släppa tyglarna med en hand, och se vad som hän...

Igår gick jag på långpromenad med Galishimo. Det regnade lite och blåste så jag tänkte att jag skulle försöka få honom lite trött i huvudet och träna på sitt mod. Vi var ute i en timme och 40 minuter, och gick sträckan jag ofta red i vintras. Men nu har vi ju inte varit där på ett tag så Galishimo upptäckte den på nytt med stor vånda och förtvivlan. Det var lite mer trixande över fälten när man skulle undvika de fält som hade nysådd och andra fält hade högt oklippt gräs som jag och Galishimo knappt såg varandra i, när vi plöjde fram i blåsten. Är man en häst som inte gillar prassel så är naturupplevelser i blåst ganska spännande. Det prasslar överallt. Hela tiden. Tyvärr fastnade Galishimo med bakfoten i den lilla träbron, just när han skulle kliva av den, Han fastnade bara två eller tre sekunder men det blev ett himla panikande över detta. I blåsten och regnet. Han blev så upprörd att han skakade och jag försökte lugna ned honom. Att den där bron var ...

Idag när jag skulle gå med Galishimo till ridbanan så fick han panik över något bakom honom, oklart vad, och brände plötsligt förbi mig med en häpnadsväckande hastighet. Jag försökte hålla fast honom i longerlinan men det hela gick förbluffande snabbt och Galishimo försvann i snabb galopp. Det kändes ungefär som om longerlinan lika gärna kunde ha varit fäst vid en bil som körde förbi i 50 kilometer i timmen. Det snärtade bara till av linan och så var de borta. Jag stirrade förvånat på mina tomma händer till ljudet av snabba galoppsprång. "Vad...? Hur..?" sa jag tyst för mig själv och tittade mig omkring. Det blåste i träden men jag kunde inte se något som rörde sig i buskarna. Jag började gå mot grusvägen Galishimo skenat iväg efter. Fyra hundra meter bort stod en grå liten prick blixt stilla. Jag började gå mot honom. Galishimo såg nästan lite skamsen ut. Han rörde inte en hov. "Men hallå där..." mumlade jag och gick långsamt mot honom. Han ville gå mig till möte...

En charmig sak med Galishimo är att han gärna vill hålla ett öga på mig. Han vill gärna veta vart jag är. Efter ridpasset försökte jag springa ifrån honom men han lunkade efter som en lite orolig barnvakt. Eller om man tycker jag gör för lite omvärldsanalyser i min blogg så kan man ju säga att jag är Storbrittanien och Galishimo är europeiska unionen. "Så du vill bryta dig fri? Det strider faktiskt mot vår överrenskommelse..." För att citera mamma som återberättade Galishimos tankar: "Åh, vad hon är jobbig och pinsam. Inga andra [ryttare] gör sådär..."

Jag blev lite deppig efter dagens ridning idag och behövde tänka igenom situationen lite. Varför Galishimo går sämre och varför jag blev så ledsen över de ridmässiga bakslagen. Idag när mamma coachade mig så sa hon faktiskt lite kloka ord som inte sjönk in förrän efter några timmar. "Du måste omvärdera honom. Du måste byta sätt att se på honom." Och det var ju lättare sagt än gjort. Eftersom jag spände mig i blåsten och dessutom vältrade mig i självplåga över att han inte går lika fint längre. Men sedan så slog det mig att ja... han är faktiskt inte som han varit. Alltså han är ju inte lika orolig längre och jag har ju anpassat ridningen genom att rida honom som han var gjord av glas, och jag har gett honom små, små hjälper och han har reagerat starkt på dem. Jag har suttit på en fjäril och har inte kunnat ta i honom. Nu så verkar han ju ha slappnat av på flera plan. Inte bara det att han går rida i blåsten och skyggar mindre, han springer ju inte på adrenalin och ...

Igår bestämde sig några ungdomar för att ha fest vid ridbanan. Förutom faktumet att de garanterat var påverkade och knappt kommit in i målbrottet, vilket resulterade till episoder av omotiverade skrän, så körde de även en fyrhjuling och en moped på fältet bredvid mig och Galishimo. Sedan övade en annan tjej hoppning på ridbanan.  Det blev med andra ord inte så mycket ridning för min del. Galishimo tog det hela ovanligt bra och jag tyckte han skötte sig strålande, men jag klarade inte av att slappna av i sadeln ifall något oväntat skulle hända. Han brukar titta och spänna sig en hel del när man rider förbi olika hinder men det gjorde han inte denna gång. Han stirrade nyfiket på ungdomarna och stirrade storögt på dem när de, halvt i målbrottet skrålade "BÄRS! BÄRS! BÄRS!" men annars gjorde han ingen större grej av det. Det var igår det. Idag blåste det en hel del och Galishimo har varit väldigt vild i blåsten förut. Just idag var han väldigt snäll i blåsten. Men jag var p...

Kvällen ägnades åt att laga täcken i stallet. Galishimo har haft sönder tre täcken på en månad. De kostar en hel del pengar. Kan man ju säga. Så nu har jag installerat nål och tråd i ridskåpet och ska försöka laga hans täcken regelbundet, så kanske revorna inte hinner bli så stora att man måste köpa nytt. Men lite rida blev det också! Ebba lånade ut sin hopphäst Måns till mig en liten stund. Det gav en enorm boost för självförtroendet! Vilken häst! Både het och stabil på samma gång. Fart och energi och samtidigt fullständigt trygg och med på noterna. Från början kändes det pirrigt att sitta på en så stor häst med sådan energi, men sedan insåg man att han är en riktig hjälte! Wow, säger jag bara. Jag fick lite självförtroende som glatt och fnissande kunde jobba honom i en frisk galopp och sedan korta upp honom, med Ebba glatt peppande. Det var bra för självförtroendet att känna att jag kunde rida på en större häst med lite fart i! Vilken känsla!