Vi kämpar på

Japp. Heltidsjobb, renovering, hundar, häst och karl gör ju inte direkt att jag hinner uppdatera bloggen så ofta. Men nu har jag bara ett rum kvar. ETT rum kvar. Ett endaste. Tempot är dock inte riktigt lika rasande snabbt som det var innan. Och hästen måste också hinnas med. Och jobbet. Träningen hinner jag inte med just nu men nu är ju renoveringen på sluttampen!

Jag höll min första föreläsning i veckan, för andra handläggare, i stadshuset. Jag föreläste om språklagen och kanslisvenska kontra "vanlig" svenska. Jag insåg att mitt intresse för ord och formuleringar inte enbart behöver pysa ut i ett bloggintresse. Det går faktiskt att utveckla inom arbetet och behöver inte enbart vara något man kan göra sig rolig över i en blogg. (Fast det var väl i och för sig det jag mest gjorde. Jag gjorde mig rolig över kanslisvenskan och hur onödig den faktiskt är. Inför folk som nästan enbart skriver kanslisvenska. Det blev blandade reaktioner... Men mest applåder och jag blev genast inbjuden att göra samma föreläsning igen!)

Sedan kom jag på mig själv med att prisa min häst inför hans uppfödare Maggie. Galishimo trär NÄSTAN på sig grimman själv (med muta och fjäsk) och han tar NÄSTAN bettet själv (med muta och fjäsk). Han går artigt som en skolpojke på tömkörningen, men han blir fortfarande förbannad snabbare än en gris blinkar. Jag kom på att jag ger ett trovärdigare intryck om jag har det på bild, så jag bad sambon följa med och filma lite (med muta och fjäsk). Jag är mycket stolt över honom (Hästen. Och sambon förresten. Båda två, då...)

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer