Vi kan stanna på Ptro

Full av självförtroende tågade jag in på scenen med min ståtliga fullblodsarab Galishimo. Okej. Det kanske inte var en scen. Det kanske var ett helt vanligt tråkigt ridhus en gråmulen dag. Men vi tågade in i alla fall. Fulla av självförtroende. Det var nämligen dags för en tömkörningskurs igen.

"Jahapp. Då var det er tur igen. Har ni tränat något sedan sist?" frågade instruktören Rolf.
"Femton pass. Ett pass varannan dag. Ungefär tio minuter per gång." log jag stolt.
"Jasså, det säger du? Femton pass? Det var bra. Kan du visa mig vad ni har lärt er?" log Rolf tillbaka.

Och då visade vi Den Där Rolf vad vi hade lärt oss. Skritt. Start och Stopp när jag säger "Ptro!". Att gå och att stanna. Vi gick och stannade ett par gånger och blev lite korrigerade. Sedan gick vi. Och stannade. Jag sa "Ptro!". Galo stannade. Sedan gick han på startsignal.
"Jag kan även styra!" skröt jag med näsan i vädret, och kortade tömmarna lite ytterligare. Galishimo gick lydigt dit jag styrde honom. Full av tillfredställelse och värdighet.

Vi kan alltså gå. Stanna och starta. Från början verkade inte Rolf sådär vansinnigt imponerad över detta gående och stannandet. Sedan insåg han vilken stolthet och värdighet jag och Galishimo faktiskt lagt på att få det fint.
"Men det här är ju riktigt bra...!" började han mumla. Jag bröstade upp mig. Galishimo stod uppställd som en vacker staty. Sedan gick vi igen. Och så sa jag Ptro. Med största passion och närvaro stannade Galishimo. Alla fyra hovar stod jämnt bredvid varandra i en jämn kvadrat.
Rolf tittade lite överraskat på mig:
"Du har ju verkligen arbetat med det här. Vad roligt att se! Det är ju en helt annan häst!" utbrast han.

Jag nickade stolt.
"Är ni redo att träna lite mer i trav, nu då?" frågade Rolf.
"JA!" sa jag.
"NEEJ!" sa Galishimo.

Jag gav honom travkommandot. Han började springa runt utan vett och sans, med blottade ögonvitor. Han jagade upp sig själv lite. Varför skulle han springa? Vad flydde han ifrån? Blir han straffad för något? Det gick snabbare, och snabbare, och till slut började sanden flyga runt i ridhuset och hovarna hamrade i ett okontrollerat tempo runtom oss.

"Oj... nu går det undan här... kan du få stopp på honom, tror du?"
"Ptro." sa jag.

Galishimo förvandlades med ens till en vacker stillastående staty. Alla fyra hovar på marken och ögonen glimmade nyfiket och uppmärksamt på oss.

"Vilket fantastiskt jobb du gjort! Vad roligt att se!" sa Rolf, vände sig mot mig och klappade mig på axeln.
"Det här får du högsta betyg på! Det här var ett rent nöje att se!" utbrast han. Märkbart imponerad.

Stolta spatserade vi ut ur scenen. Nu kan vi skritta och stanna. Skit samma att vi ännu inte kan något annat. Vi skrittar och stannar med stil. Det här nya med att öka tempot och trava lite mer, det ska vi börja träna på till veckan.

Jag klappade stolt min fantastiska springare på vägen ut, och tänkte att detta bara är början...

.