Det finns bara lösningar

Jag har haft en period då jag känt mig ganska trött på att arbeta. Nu är ju samhället så trist beskaffat att man måste arbeta för att få mat på bordet. Så man måste ju arbeta ändå. Nu har jag arbetat i åtta år som handläggare inom det sociala arbetet. Min längsta semester någonsin i min karriär, har varit på tre veckor. Jag byter arbete ganska ofta och förändrar livet men just nu känns det lite tradigt att kliva upp och knalla iväg till kontorsmiljön. Utvecklingsenheten har piffat upp mig och jag fick hålla en föreläsning, som var så populär att det kommer att bli fler uppdrag till hösten. Men jag har ändå tappat lite styrfart. Ibland är jag lite avundsjuk på alla mina kollegor som är föräldrar. Dom är då och då föräldralediga eller vårdar sina sjuka barn. Men jag kan inte skaffa barn för att slippa arbeta. Eller jo, det kan man. Men jag kan inte det.

Jag tog mig i kragen och pratade med chefen om det skulle vara möjligt för mig att jobba en dag i veckan hemma, och fick till min överraskning ett "ja!". Jag stirrade lite förvånat på chefen och han sa att jag har förtroende och utrymme att prova arbeta hemifrån en dag i veckan. Han tyckte att jag sett trött ut ett tag. Så det kan tydligen löna sig. Att se trött ut.

Det är lite skräckblandad förtjusning över denna nya möjlighet. Kommer jag att sitta vid mitt fina nyrenoverade köksbord med en kopp The och en radio och faktiskt få bort lite skrivarbete, eller kommer jag att gå runt i min Onepiece och hitta på undanflykter? Endast framtiden kan utvisa. Den som lever får se.

Men en sak är säker, och det är att jag behöver prova något lite nytt. Nu är jag inte tillräckligt ung längre för att back-packa genom australien eller tågluffa till tyskland eller liknande upptåg. Så det får bli lite hemmajobb i stället.

Kanske iförd Onepiece.

Kanske, säger jag bara.

.
.