La descente de la maine

Jag älskar att tömköra Galishimo och gör det flera gånger i veckan. Jag hinner knappt ens blogga om det. Jag har inte lust att rida honom just nu men det går ju precis lika bra att gå på marken bredvid honom med långa tyglar, och bara fortsätta träna som om jag varit uppsutten på ryggen. Den största fördelen med att tömköra honom är att jag tydligare kan se honom. Jag ser lättare när han är spänd och avslappnad, och jag blir aldrig orolig när han får Tillfällen Av Fnatt, som fortfarande händer lite då och då, om saker blir spännande.

Vad tränar jag på då? Jo, om jag är riktigt noggrann i min träning kommer jag att kunna uppnå La descente de la maine. Galishimo ska gå avspänt med långa kliv. Han får inte bli ihopdragen och trippig om jag använder tyglarna utan han ska ta långa fina steg och vilja framåt. Det låter som en väldigt liten detalj men skillnaden blir enorm om man gör det rätt Förutom att det är hälsosamt för hästen så blir det dessutom en annan ridupplevelse sedan när man sitter upp i sadeln.

Det här är samma häst i samma gångart (inte Galishimo).

På den vänstra bilden är hästen spänd och trippig. På den högra är han avspänd men energisk.

På svenska kallas det "på tygeln" när hästen går så, men det ordet anses numer vara ganska smutskastat. Många ryttare tror att "på tygeln" betyder att jag tänker dra i tyglarna för att tvinga Galishimos nacke att krulla ihop sig som en kanelbulle. Som på bilden nedan. Det är varken hälsosamt eller trevligt. Och hästen tar inte långa kliv och blir inte särskilt intresserad av att springa framåt heller, för den delen.

Men det tänker jag ju givetvis inte göra.

För säkerhets skull tänker jag kalla träningen "descente de la maine" så folk tror att det är något nytt och avancerat. Eller något väldigt fint och exklusivt. Eller något uråldrigt från renässansen. Då kanske jag slipper förklara mig för dem.

Det är viktigt med ord.

.