jag kan andas ut

I helgen var det en tuff helg. Jag var trött och stressad i arbetssituationen. Jag orkade inte göra så mycket varken lördag eller söndag. Träningen är ett minne blott då jag trappat ner på den sedan november. Jag har inte så jäkla mycket att klamra mig fast vid just nu. Men det jag KAN klamra mig fast i håller jag i så hårt jag bara kan.

På söndagkvällen la jag fram en vit målarduk och och bara öste ur mig färg. Lager på lager på lager. Jag smetade och kladdade och petade utan att egentligen koncentrera mig. Jag gjorde det nästan lite förtvivlat bara för att se om Jag fortfarande var Jag. Om den där inre kreativiteten fanns kvar där inut mig, under arbetsbelatsning och bostadssituation och livssituation och stress och sviktande hälsa och fan och hans moster. Långsamt kommer konturerna fram av en islandshäst och jag tänker att jag finns fortfarande där.

Jag tittar på tavlan, andas ut. Och somnar.

Kommentarer

  1. Ulrika2 mars 2010 kl. 04:29

    JAAA! Jättebra ju! Jag har en fråga. Vad kommer din inspiration ifrån? Dvs, hur dyker bilden upp i ditt huvud innan den kommer ner på duken?

    SvaraRadera
  2. Katarina Bildström8 mars 2010 kl. 10:48

    Åh, du är en ständig coach. :) Alltså, bilden finns ofta inte i huvudet i förväg, den växer samtidigt som bilden formas. Jag vet inte hur bilden ska se ut i förväg men plötsligt känns det bara "rätt" att göra på ett visst sätt. Det blir ett slags växelspel och mycket slump. Jag tror bilderna kan bli ännu bättre med lite mer planering.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer