Livet är förändring

Tecken 1: Att en bekant till mig som råkar vara läkare ringde just på den fredagkvällen när jag var som sjukast i Borrelia. Vi brukar inte pratas vid särskilt ofta alls och det var ett grymt häftigt sammanträffande att han ringde just då, för jag var för trött och förvirrad för att självmant kontakta sjukvården. Jag fick åka gräddfilen in. Han skrev ut medicin på en gång och sedan fick jag knalla till sjukvården och lämna blodprov efteråt för bekräftning. Den normala gången är den motsatta. Tecken 2: Efter att jag visade upp Lilla Svarta för försäljning och åkt hem så stötte jag ihop med en tjej på parkeringen som verkade jämnårig och som också hade ridkläder på sig. Jag gick genast fram och pratade med henne, jag vet inte varför. Jag brukar inte hoppa på främmande tjejer bara för att de har ridkläder på sig. Det visade sig att hon också kommit hem från ett annat stall för att hon visat upp sin häst för försäljning, hon med. Hon var nyseparerad och nyinflyttad på orten och var polis....

Jag hjälpte till med att introducera Lilla Svarta för några ridtjejer så gott jag kunde igår. Det gjorde väldigt ont. Hon visade tydligt att hon var skeptisk inför de andra ryttarna. Hon ville inte riktigt samarbeta och det här med att gå framåt var väl inte något som hon var sådär jätteintresserad av. När jag i slutet av provridningen skulle visa upp henne så sken hon upp och visade verkligen en show. Hon var framåt och lyhörd och sökte sig till bettet med spetsade öron framåt. Det blev en väldig fart på de små hästbenen och jag blev alldeles lycklig av att rida henne. Lilla Svarta trivs med mig och slappnar av och blir ivrig att göra bra ifrån sig inför mig. Det är så smärtsamt att jag använder hennes samarbetsvilja "emot henne". Det vill säga: Visar jag hur mycket hon vill samarbeta med mig, så ökar risken att hon blir såld ifrån mig. Det gör ont. Jag skulle vilja ha henne som min lilla egna svarta tjej och jag skulle vilja ha både tid och pengar för henne.

Nu är det precis ett år sedan jag bestämde mig för att separera från Micke. Jag minns känslan av att jag totalt gav upp hoppet om att vi skulle föra relationen vidare. Micke var också uppgiven och trött. Jag tänkte att jag ju hade arbetet och att bostadslösheten skulle lösa sig. Jag tänkte att det kanske skulle bli tufft några veckor framåt. Ibland när jag tänker tillbaka så är jag glad över att jag inte visste om hur året skulle bli. Jag blev uppsagd från arbetet och blev riktigt sjuk. Min älskade råtta Linus dog och jag grät otröstligt över det lilla kräket. Jag fick kronisk urinvägsinfektion och fick springa på hälsocentralen i tid och otid under sex månaders tid, det var otroligt obehagligt och kunde slå till när som helst. Av någon outgrundlig anledning fick min förra chef fnatt och gav mig tokdåliga referenser trots att jag aldrig fått kritik för mitt arbete som jag prioriterat riktigt högt. Jag träffade Christian och följde honom till en ny ort. Fick jobb där. Blev dumpad. Jag b...

Lilla Svarta ska säljas. Det känns sorgligt och lite tomt. Ägaren har bett mig visa upp henne för köparna då jag och Lilla Svarta börjat samarbeta så fint. Jag trodde jag skulle känna mig lättad för det har varit ett stort ansvar att rida henne. Det har blivit många sena kvällar då jag inte varit färdig i stallet förrän vid 23-tiden vid många tillfälen. Mörkerridning har liksom blivit vår grej, haha... Men jag känner mig lite tom och vilsen. Det känns tråkigt att släppa något som jag verkligen tycker att jag är bra på och släppa greppet om henne. Vi hann komma så långt tillsammans. Jag fick ett andrum i det som var svårt och fick ägna mig åt något jag tyckte var lätt, något där jag märkte så tydliga framsteg... Tack lilla vän. Jag behövde dig. .

Jag kan inte promenera mer än en halvtimme åt gången, innan jag blir helt slut. Jag försökte verkligen följa med Micke till Stockholm Triathlon i helgen men kroppen orkar inte, vill inte. Så det blev att vända på klacken och åka hem igen, för mig. Jag blev besviken. För ett år sedan hade jag varit på fem triathlonlopp, gjort största delen av en halv klassiker, vandrat en vecka i Siljan OCH byggt, spacklat, och målat insidan på något som slutligen blev en jättefin gäststuga. Den här sommaren har jag knappt gjort någonting, och trots att mina ambitioner är höga så har det blåst motvind med sjukdomar, separationer, flytt och nu då borrelia. Men uppenbarligen blir inte bara proffs sponstrade. Lactlab som analyserat min träning och mina träningsresultat har gett mig ett väldigt generöst erbjudande för att jag fortsätter min träning. Jag ska få en kostnadsfri extraknuff när jag kommit på fötter och blivit frisk igen. Det kändes helt oväntat. Löjligt oväntat. Hela min dag är faktiskt gjord. H...

Kiara har somnat bredvid en ask mörk chocklad som jag råkade glömma på golvet. Hon hade inte ens smakat av den när jag var på akuten. Hon som älskar choklad... Gissa vem jag tycker om mer än någonsin? Min fina, fina terv Kiara. Hon har helt kravlöst legat bredvid mig dag ut och dag in då jag varit dålig. Hon har sovit vid mina fötter, och hon har alltid varit glad och alert trots att hon verkligen levt under dåliga förhållanden nu när jag varit sjuk. Det blev inga promenader och hon blev inte ens rastad regelbundet. Hon är helt fantastisk. Min goa lilla tjej som alltid gör sitt bästa och inte stjäl mat ens när jag glömmer godis på golvet. Tack vännen! .

HA! Ingen feber längre. Har slutat stamma som en idiot. Verkar som om viruset släppt hjärnan. Moaaa haa haa jag har kontroll över min egen kropp igen! Det känns bra. Jag är på jobbet igen efter min "semester". Jag ska äta medicin i 14 dagar till. Många tankar har dykt upp och de kommer nog på pränt så småningom.

Akuten igår. Blodprov och grejer. Jag har en teori om att om jag gör friskt motstånd mot ryggmärgsprov så är jag inte tillräckligt sjuk för att behöva ta ryggmärgsprov. Det säger ju sig självt. Faktiskt. Men det är min femte antibiotikadag mot borrelia. Lite piggare är jag. Kanske. I går var jag helt slut och stammade som en idiot. Idag är det nog bättre. Jag är helt less på att vara själv och har sovit hos exet. Han är ju typ den enda jag känner på orten så jag har inget val än att vackert be om hjälp. "Du måste väcka mig om du behöver hjälp för jag kan inte hjälpa dig när jag sover." konstaterade han oroligt. Jag ser att han tycker det är svårt att se mig dålig. Jag känner mig faktiskt bättre. Mycket bättre. Tror jag.

Tre dagar sedan: "Hej, hur mår du?" sa läkaren via telefonen. "Jag vet inte." svarade jag. "Har du ont någonstans?" "Jag vet inte." svarade jag. "Har du feber?" Jag vet inte. "Har du klivit upp ur sängen idag?" Jag vet inte. "Kom igen nu. Res dig upp. Vad händer när du reser dig upp?" Jag vill lägga mig igen. "Tror du att du mår dåligt fysiskt eller psykiskt?" Jag vet inte. Jag vet inte ens vad skillnaden är. "När började du känna dig dålig?" Det vet jag absolut inte! Sedan drog han en suck och sa "Katarina, jag känner ju dig personligen. Det här är inte likt dig. Du verkar riktigt dålig och lite förvirrad. Har du borrelia? Har du blivit fästingbiten?" Jo, ja. Det har jag. "När då?" JAG VET INTE! "Okej. Nu måste du faktiskt skärpa dig. Har du ont någonstans?" Jamen man får ju ont tamejfan överallt om man ligger i sängen konstant i en vecka! "Vart får du ont av a...

Och för er ouppmärksamma läsare som inte vet vad Guck är hänvisar jag till det tidigare inlägget "matmys". Jag blev sjuk på lördagkvällen. Och sedan dess har jag varit sjuk. Det är lite tråkigt med tanke på att jag just påbörjat min semester på en vecka. När jag kännt minsta lilla möjlighet att kunna röra på mig har jag bränt pengar. Trött och febrig och blank om pannan har jag försökt fixa nya kläder inför nästa säsongs arbete. Men det har gått alldeles för mycket pengar. Som om jag försökte trösta mig på något vis. Jag vet inte riktigt vad som flugit i mig. Jag mådde dåligt idag och var helt slut och åkte till en frisör och köpte en dyr klippning och helt sanlöst dyrt schampoo och balsam. Jag såg hur mycket hår som föll av när hon borstade håret och försökte väl trösta mig med att skämma bort mig. Som om det skulle falla av mindre hår om schampoot var dyrare, liksom. Dumt. Dyrt. Håret faller ju för att jag är sjuk. Mitt hår är ju alltid det första som ryker när jag mår dåli...

Alltså. Jag har tränat efter mitt speciella träningsprogram nu i över fyra månader utan att ha kommit till några framsteg. Till och med personalen på labbet står lite förundrade över min avsaknad av resultat. Det känns lite tungt. Faktiskt. Alltså, maten kan ju inte vara hela biten för jag har ju inte gått ned i vikt eller förlorat muskelmassa. Jag är nästan halvt besatt på tanken att göra framsteg i min löpning och träning i övrigt. Snart har det gått tre år och jag springer fortfarande i nästan exakt samma tempo som när jag började. Trots intervaller och pulsträning och fan och hans moster. Kanske är det en förolämpning mot livet att bli totalt fokuserad på avsaknaden av framsteg inom konditionsträningen eftersom jag gör enorma framsteg på ett annat plan. Och det är när jag rider Lilla Svarta. På ett sätt är det kanske inte så konstigt med tanke på att jag ridit i ca 10 år och bara konditionstränat i tre år. Trots att det var så länge sedan jag red. Jag och Lilla Svarta ses tre gånge...

Guck: Bra att ha. På Mackan. Till maten. Vartsomhelst. Troligen även nyttigt att smeta in i ansiktet också. Eller håret. Skulle inte förvåna mig ett piss. Det heter säkert något mer sofisitikerat och någon annan har säkert kommit på det före mig, men jag kallar det Guck och det är resultatet av 6 avokados 4 vitlöksklyftor 1/2 tesked salt 1 Näve nötter av olika sorter Krydda med koriander. Ner i en mixer. Jag använde det som underlag på en wrap med gravad lax, ägg och keso. Det blev himmelskt gott. Verkligen himmelskt!

Efter ett totalt havererat pass från gymet där pulsen sköt i höjden och jag inte fixade någonting alls så linkade jag förbi affären. I vanliga fall var min middag tänkt att bestå av plättar av havregryn, keso, nötter, banan och äggvitor. Jag kallar dem proteinplättar och äter dem tillsammans med bär och ett glas mjölk. Idag åt jag i proteinplättarna och drack mjölken OCH tog två glas blåbärssoppa (som jag aldrig dricker annars pga alla snabba kolhydrater) OCH lite glass till efterätt (som jag aldrig äter annars pga av alla snabba kolhydrater plus karragenan som är cancerframkallande) OCH bröd (som jag aldrig äter pga av alla tillsatser, snabba kolhydrater och e-nummer) OCH jordnötssmör (som jag aldrig äter annars eftersom det innehåller mycket socker). Och vad hände, tror ni? Ja precis. Jag blev pigg som en mört. Har aldrig varit så här pigg på flera veckor. Studsade runt och började städa och lyssna på musik och sjunga och greja. Kändes som om någon drog av mig ett tungt mörkt täcke....

Mitt ex Christian bjöd mig på lite golfträning. Det har jag inga problem med. Att umgås med ett ex. Som en kompis. Det var jättelätt. För jag har ju kommit ÖVER honom nu. Så då går det bra att umgås. Jättebra. Som vänner. Alltså. Japp. Vänskapligt, liksom. Delvis på grund av att vi är de enda jämnåriga singlarna i den lilla orten vi flyttade till. De flesta i vår ålder har antingen flyttat till Uppsala eller Stockholm för karriär och utbildning, eller så har de skaffat barn. Vi är i ortens ingemansland. Men den här gången gick vi på en golfrunda främst på grund av att vi trivdes innan vi började vantrivas . Om det nu är ett hållbart argument i något sammanhang överhuvudtaget. Då kan man ju lika gärna spela golf, liksom. Det hade jag inga problem med. Spela golf med ett ex. Nehej då. Jag tänkte inte på hans testiklar när jag slog golfbollarna. Det föll mig aldrig in. Jag tänkte heller aldrig på att en golfklubba är ett bra tillhygge om man vill slå någon hårt. Sådana tankar slog mig ald...

Min mamma var hos mig förra helgen. Hon är världens goaste. Jag petade i henne en massa fika och mat och hon fick så mycket energi av allt detta att hon skurade mitt golv. Det är en win-win-situation som dr Phil brukar säga. Vi gick på bio och myste och kramades massor. Enligt traditionen så plockade jag fram den bästa bok jag läst sedan sist vi sågs och hon fastnade givetvis i den. Traditionsenligt. Skönt att du hälsade på, mamma!

När jag tänker på min själ så tänker jag att den liksom är lite naggad i kanten. Repad i lacken. Lite sådär halvtrött. Jag har avbokat alla planer på att köra triathlon i år och alla månaders sjukdom från i vintras svider fortfarande. Jag har inte lyckats förbättra tidsmässiga resultat på min löpning och resten har jag skitit i under nästan ett helt år. Jag har skitit i simning, cykling och styrketräning. Bara lullat iväg på halvkassa pass under vinterhalvåret och undrat när fan min kropp ska blomstra ut till den där löparen jag drömmer om att vara. När jag tänker på min själ så ser jag mig som lite sliten och lite trött. Svag. Eller åtminstone försvagad. Regriderad. Långt ifrån den jag ville vara när jag började träna för tre år sedan. Sedan slänger jag en bild på min kropp. Ursäkta den dåliga bildkvaliteten. Men den talar sitt eget språk och skiter i mina motgångar och min trötthet. Den skiter högaktningsfullt i min avsaknad av styrkepass. Den har tillgodosett sig alla pass jag gett ...