Livet är förändring

Ares blir ganska grundligt transporttränad. Jag har gjort det i perioder, sedan jag köpte honom, för ett år sedan. Mycket på grund av att jag har dåliga erfarenheter med min förra häst, då Galishimo fick panik och sparkade sig blodig under transportfärden i början. Men jag vill inte heller åka på kurs och fastna på stallplanen med en mentalt trött häst som inte orkar gå in i transporten, när man själv är trött och vill hem. Det löser sig ju alltid, ofta kommer folk till undsättning, och förr eller senare brukar man få in en ovillig häst, men jag vill bara inte vara i en sådan situation.  När jag åker på kurs, eller åker till ridhuset, så är det träningen jag vill fokusera på, och inget annat. Jag vill också kunna åka iväg med honom själv i framtiden, utan att vara beroende av någons hjälp. Men det kan få dröja några år, jag har inte bråttom.  Sedan får man ju köpa att en och annan tycker att det är onödigt att transportträna en så snäll och lugn häst. Andra inser att snällheten och lug

Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de

Det känns verkligen som att jag behöver återhämta mig en hel del nu. På hösten vill man börja summera lite vad man gjort under året, och jag är nöjd med vad jag gjort hittills. Ares är insutten och har aldrig fått några överkrav. Jag har hittat en fin sadel och har allt jag behöver om jag vill köra in honom, både sele och vagn.  Det är inte bara kroppen och själen som behöver återhämta sig. Ekonomin behöver också återhämta sig. Ares kostade 50.000 kr och mamma betalade 10.000 av det. Sedan kastrerades han för kring 4000 kr. Men sedan köpte jag ju en sadel för 26.000 kr och sedan behövde Ares behandling för sitt sår på 4200 kronor (mer om inte försäkringen täckt vissa bitar). Så på det senaste året har jag haft 40.000 + 4000 + 26.000 + 4200 =  74.200 kronor i större utgifter. Innan dess köpte jag även sele och vagn men det skulle jag väl velat lägga i "planerade" utgifter då jag hann budgetera för dem. Men annars kan vi lägga på 10.000 till för det... Man kan väl delvis säga a

  I tisdags blåste det när jag skulle rida, och Ares blev väldigt spänd över prasslet och blåsten. Och då blev jag spänd. Och då blev även han spänd. Och då undrade jag om det var en bra ide att rida ensam. Och då undrade Ares om det var en bra ide att bli riden ensam. Så gick det passet. Vi avbröt det ganska snabbt och gjorde tryggare övningar från marken i stället. Och då kom de där tankarna att jag borde vara bättre. Mycket bättre. Sedan blev jag nedstämd. Och fick huvudvärk. För jag var redan trött när jag kom till stallet, för jobbet var jobbigt. Precis som jobbet brukar vara.  Då behöver jag backa och reflektera en stund. Jag köpte Ares för att han var en snäll ponny, vilket han verkligen är. Jag lät bli att köpa en renodlad pampig dressyrhäst för att jag ville rida avspänt och prestigelöst. Att rida prestigelöst innebär att sitta av, om jag har en dålig dag. Det innebär även att kanske skippa ridningen om det är mycket på jobbet. Eller som idag. Om det kommer stormbyar som prass

För den som inte är insatt så innebär begreppet ”gå bakom lod” att hästens huvud är indraget och pekar mot bogen. Om man tänker sig en vertikal linje från hästens öga till hästens mun, så ska hästens näsa gå framför den linjen. Vissa brukar anse att lodet är hästens panna rakt av. Det är kanske lättare att förstå. Hästens näsa ska inte vara indragen, helt enkelt. Halsen ska inte krullas ihop. Den ska bara krökas.  Att gå bakom lod kan innebära att hästen bara drar in näsan, när man gör förhållningar, och framför allt är det bedömt som väldigt obekvämt för hästen och kan skapa andra problem som dämpade rörelsemönster och svårigheter att andas. Ares är ju bara tre år, och hans huvud är lite överallt när jag rider honom, precis som det ska vara, men han sänker sig gärna och går i en rundare form då han är mycket tömkörd. Just nu har vi fokuserat på att jag varit osäker på att rida honom ensam, och behöver bygga upp mitt självförtroende att rida honom själv. Utöver det så ligger fokus

  En månad tog det, och nu är den gamla korktrappan renoverad och klar. Det blev hur fint som helst! Det är de små beigea mattorna som var svåra att sätta på ett bra sätt på trappen och kan behöva justeras några centimetrar, men annars blev det otrolig fint! Jag var från början övertygad om att "mitten av tröskeln blir mitten av trappmattan" men det innebär i själva verket att mattorna vandrar runt lite i placering, då trapptrösklarna är väldigt olika långa beroende på hörn och annat. Men det kanske är något som mest jag personligen märker, och inte så många andra. Jag är ju ganska nördig på detaljer. Det känns i alla fall otroligt skönt att det är klart och att det blev så bra! Det känns även så bra att jag och Jonatan kommer så bra överens och delar smak på färg och annat. Men det är ju svårt att inte gilla detta! Många timmar har vi suttit tillsammans i trappen, ibland väldigt nära varandra på samma trappsteg, och lyssnat på musik och lugnt hjälpts åt med att göra jobbet. 

Ibland så måste jag erkänna att jag kan sitta med en kaffekopp i handen och glo rakt fram en bra stund. Eller bara tomt stirra ut genom fönstret på jobbet. Ibland skippar jag en fikarast med kollegorna bara för att glo tomt framför mig. Inte på ett dåligt sätt, jag känner mig varken sliten eller utmattad, men det är bara så mycket som hänt det senaste året.  Jag kände varken Jonatan eller Ares för ett år sedan. Jag visste ju att Ares fanns, för jag skulle ju köpa honom. Men jag kände honom inte. Och Jonatan hade jag ingen aning om, att han fanns. En sak de båda grabbarna har gemensamt är att de båda ger mig självförtroende, och de båda ställer mig i centrum. På olika sätt, givetvis.  Jag var på min första kurs med Ares i helgen, och Ares stod inte på något sätt i centrum. Han var lugn och fin och gjorde precis vad som förväntades för hans mognadsnivå och ålder, och jag fick fokusera på mig själv, och träna på min timing och mitt finslip, vad jag gjorde bra och vad jag behövde träna mer