Livet är förändring

Nionde uppsittningen, och jag kan sitta upp ensam på Ares, jag kan styra och göra halt, samt sitta av ensam på honom. Med "ensam" menar jag att Sara är fyra meter bort och filmar. Så enkelt och okomplicerat allt är! Det blåste 4m/s och jag vågade ändå sitta upp. Jag hade aldrig gjort det med Galishimo. Jag kände hur jag rös lite inombords när förra årets torra, bruna, papperstunna löv rasslande tumlade på ridbanan, kom bakifrån oss, och tumlade runt hovarna på honom. Galishimo hade reagerat direkt. Ares märkte dem knappt. Det är som att jag måste programmera om min hjärna från att vara på helspänn till att kunna slappna av.  Och det är inte utan ansträngning jag måste göra det. Framstegen kommer inte om jag sitter hemma utan jag måste helt enkelt upp i sadeln. Men glädjen när jag väl suttit upp, ridit, hanterat lite vanligt unghästvingel, klappat och gosat, och suttit av... den glädjen är så stor och äkta.  Snart har jag min fina ridhäst! 

Nu gick plötsligt viktnedgången lite snabbare än tänkt. Jag väger mig på fredagar och förra inlägget handlade ju om förra fredagens vägning. Men idag var det fredag igen. Det är inte ofta man behöver säga att vikten råkar gå ned för fort. Jag råkade gå ned två kilo på två veckor och det är ju inte optimalt, hälsomässigt. Det betyder i princip att kroppen äter sig själv och då ryker både muskler och fett, och förmodligen har hjärnan tagit lite stryk med dålig fokus och sämre tänkande om den går på för starkt underskott. Och är det något jag behöver på jobbet, så är det en skärpt hjärna.  Det bästa är om man lyckas hålla sig till ca 400-600 gram i veckan för då är det mest fett som ryker och inte så mycket värdefulla muskler. Men då har jag ju haft en långdragen magsjuka som ställde till det en hel del för mig. Jag mådde otroligt dåligt och hade svårt att äta i många dagar.  Men nu har jag tydligen gått ned totalt fem kilo, från 66,1 till 61,1 kg. Och jag är ju i stort sett jätteglad och

Jag har gått ned fyra kilo sedan jag började försöka gå ned i vikt, i mars! Från 66 till 62 kilo. Det känns riktigt bra! Jag belönade mig själv med en ångkokare. En nyckel för att gå ned i vikt har verkligen varit att öka på andelen grönsaker i maten och jag tycker det är tungt att äta dem råa. Jag började med wokgrönsaker men gillar egentligen inte att steka, för man måste vara så uppmärksam på stekpannan och det hamnar stekflott lite överallt i mitt pyttelilla kök. Det är betydligt lättare att ångkoka, man kan lämna köket utan problem. Jag har haft grönsaker flera gånger i riskokaren för att få dem saftiga, varma och mjuka. Men nu när allt ändå går så bra med maten och vikten, så tänkte jag att det är lika bra jag köper en ordentlig ångkokare så det blir lite lätt att göra rätt.  Så nu är frysen full med frysta grönsaker och kylen är full med matlådor med redan ångkokta grönsaker. Det återstår bara att micra fisk eller steka kött eller kyckling till. Tydligen kan man ångkoka både ris

  Sjunde uppsittningen är gjord, och idag så red jag honom utan ledare. Jag styrde, gasade med skänklarna, och bromsade, och han lyssnade på allt. Jag har verkligen ingen plan när jag rider, utan både jag och Sara utgick ifrån att jag skulle upp i sadeln och klänga och gosa lite. Men Ares var lugn och fin, jag kände mig trygg med att komma ned ordentligt med rumpan i sadeln, så det kändes helt naturligt att säga "Du kan nog koppla loss oss nu, så kan jag rida i en cirkel runt dig lite." och så gjorde vi det.  Ares stannade ju och funderade några gånger, men då skänklade jag, och då gick han framåt. Ares var verkligen otroligt, otroligt, duktig. Han förstår så mycket, och jag älskar att han hellre stannar till än ökar tempot när han är osäker.  Det var verkligen ingen självklarhet att jag skulle köpa en oinriden häst, och dessutom var det absolut ingen självklarhet att jag skulle rida in den själv. De flesta som känner mig, vet att jag varit riktigt osäker, och även riktigt rä

 I fredags var jag förtvivlad. Jag var fortfarande lite sliten efter magsjukan och försökte hinna med jobbet så gott jag kunde, men jag kom lite på efterkälken, blev stressad, och slutligen avslutades veckan med att jag tappade min mobil i asfalten så den blev förstörd.  Jag var så förtvivlad att jag grät.  Jag tyckte vansinnigt synd om mig själv.  Jag som kämpat med att spara pengar och på en halv sekund är hela bufferten som jag jobbat upp bortblåst. Jag har ju tyvärr ställt om hela mitt liv till ett Iphone-liv. Min mobil pratar både med min Ipad och träningsklockan och annat som är synkroniserat mot min Iphone. Så det blev en ny Iphone med tillbehör. För över 7000 kronor. Jag kände mig besviken. Hela året har det känts som att pengarna bara glidit ur händerna på mig. Månad efter månad så går jag +-0. Och när jag äntligen tror att jag ska gå plus så gör jag inte det. För att jag är trött och tappar min Iphone i asfalten. Sedan funderade jag på hur jag kunde vända detta elände till nå

Galishimo hade svårt för galoppen när han var liten. Den blev ofta spänd och entaktig, "som ett lamadjur" brukade jag skämta, men ibland stressade han så mycket och spände sig så mycket att han gick omkull. Jag longerade honom och red honom en hel del när han var tre år, men galoppen fick vi inte kläm på. Han drog ihop sig som ett dragspel, tog fel galopp, eller korsgalopp och man såg hur stressad han blev. Både i frihet när han longerades på lina och under ryttare. Det såg bättre ut i hagen så jag kände på mig att det inte var något fysiskt fel med honom. Det såg bara ut som att han tappade självförtroende. Det gick bra någon dag, och sedan blev det jätterörigt igen.  Och en av de saker jag är väldigt stolt över, verkligen otroligt glad att jag gjorde, var att jag bestämde mig för att strunta i galoppen med honom.  I hela två år struntade jag nästan helt i galoppen. Så mellan han var tre år och fem år, så lämnade vi den gångarten åt sidan. Vi gjorde några undantag och fattad

Jag åkte på magsjuka precis efter jag skrivit mitt senaste inlägg. På lördag eftermiddag började jag må lite knasigt och sedan brakade det lös. Jag hade kräksjuka hela natten. Varannan timme försökte jag dricka en matsked vatten men kräktes direkt och då följde även magsaft med så jag blev allt mer uttorkad och hade nästan panik efter 12 timmar då jag var vansinnigt törstig och yr, men inte klarade av att behålla något. Jag kunde knappt sitta på sängkanten av yrsel, längtade förtvivlat efter vatten, och hade inte sovit en blund.  Jag skickade ett meddelande till en granne och bad honom köpa Coca Cola med socker i, på sin morgonpromenad med hunden, och efter ett tag fick jag faktiskt i mig Coca Colan och låg och läppjade små, små klunkar på den, hela söndagen. Stackars mina tänder som blivit marinerade i socker och syra en hel dag, men vad gör man? Jag fick inte i mig fast föda.  Idag på måndag morgon känner jag mig i alla fall bättre. Det var den påsken...  Men å andra sidan så känner