Livet är förändring

  Precis som jag hade på känn, så skulle reaktionerna bli positiva över mina tre rapporter som jag avslutat denna månad. Man kan ge varandra feedback i vårt datasystem och jag fick detta från en person i ledningen bara någon timme efter att jag lämnat in den mest krävande och omfattande rapporten.  Nu blir det skiftande fokus i april, och under våren kommer mer att handla om att stötta chefer i att få några processer på pränt, och bara en större intern utredning som jag inte fått någon deadline på ännu. Får man ingen deadline så litar ledningen på att man gör det man ska och att det får ta den tid det tar, och det är ju väldigt skönt för arbetsmiljön.  Det är jättekul att jobba nu!  Jag har tittat på min ekonomi. Den är absolut inte dålig, men jag inser att jag kan behöva prioritera om lite, för att ekonomin ska bli ännu bättre långsiktigt. Jag tror jag behöver sluta klippa mig och färga håret på ett tag. Kanske räcker det att göra det två gånger per år. Jag kan göra det innan min seme

Jag joggade fem kilometer i morse och kunde även styrketräna lite benövningar. Det sved ordentligt i benen, men det kändes också bra. Jag börjar våga njuta av att jag blir starkare och klarar mer. Jag litar mer på kroppen. Jag brukar göra liggande benpress på 50 kilo som arbetsvikt men i morse höjde jag till 70 kilo utan problem. Jag börjar se skillnad på viktnedgången nu också, då vissa kläder börjar sitta lösare och att jag kan ta på mig jeans som jag tidigare undvikit.  Min träningsklocka mäter min syresomsättning, och den blir jag också lite peppad av. Det går inte så strålande att springa på löpbandet just, jag är inte särskilt snabb där, men klockan kombinerar löpbandet med andra övningar jag gör, crosstrainer, promenader och allmän uthållighet, och då ser resultaten riktigt bra ut. Och jag känner ju det, att trots att jag inte har så bra löpkondition så har jag en allmän uthållighet som känns jättebra, exempelvis att jag kan styrketräna efteråt eller lägga in andra dubbelpass u

Samtidigt som jag grät av glädje över min fina unghäst som bara fortsätter att vara kanonfin, så sörjde jag en tidigare pojkvän, från min ungdomstid, som avlidit. Det är nackdelen med facebook. Man scrollar i flödet och plötsligt kommer det upp hur hans förtvivlade fru skriver "Jag tänker på dig, varje dag..." och man inser att man missat något fruktansvärt. Och så ser man det precis när man är på väg in i hallen för att ta på sig hästkläderna för att göra ett av årets största mentala utmaningar. Och det är extra fruktansvärt när fina, snälla, omtänksamma medmänniskor går bort, ofrivilligt och för tidigt. De där människorna som man minns tillbaka på med glädje. Jag försökte tuffa på i går och göra allt jag hade planerat, men det blev ändå plötsliga pauser av eftertanke här och var. I stallet. På toaletten. Sittandes på sängkanten och stirrandes i väggen. Jag tänkte på hans fru som stolt alltid hyllat honom. På de små barnen som växer upp utan pappa. Att han alltid var snäll o

Jag hade inte bestämt mig för att sitta på Ares idag. När jag försökte tänka på det igår så fick jag olustkänslor i magen. Det är  mentalt jobbigt för att föra benet över sadeln och verkligen sitta på en oinriden häst. Att ta steget och verkligen göra det.  Sedan försöker jag trygga mig själv och tänka att Ares inte mår dåligt av att jag inte vågar mig upp på honom ännu. Han har inte fyllt tre ännu. Jag kan gott klänga på honom och leka med honom på andra sätt, utan att jag sitter på honom. Jag kan leka, leda och longera ett år till om jag vill. Det är verkligen ingen brådska.  Men så gör jag det plötsligt. Jag försöker göra det hastigt och utan att tänka för mycket. Jag hinner inte ens slå på hjälmkameran. Jag försöker finta mig själv. Ares stod stilla som vanligt vid pallen och såg lugn och nöjd ut, jag svingade mig bara upp.   Och så sitter jag plötsligt där uppe. Och skakar i benen.  "Så här är det Ares, din matte skakar ibland, det får du leva med." tänkte jag och klappa

Den 9:e mars i år skrev jag inlägget  Att fatta kloka beslut , där jag skrev om hur tungt det var att gå tillbaka till gymet och att jag skämdes lite. Jag hade gått upp sex kilo på ett år, på grund av blodbrist, trötthet, sorg och stress, och kände mig väldigt besviken på att jag försämrats så mycket. Jag var helt frisk i grunden igen, men hade haft en väldigt lång förkylning under februari. och träningen hade gått hackigt några veckor, men jag gjorde mitt bästa. Det kändes tungt.  Nu är det den 25 mars och jag har genomfört 14 träningspass sedan jag skrev inlägget. Sju konditionspass på ca 40 minuter och sju styrkepass på ca 30 minuter. Ofta två pass vid samma tillfälle och vila emellan. Jag har fyllt ut halva min mattallrik med rivna morötter, broccoli och haricot verts. Jag har nu gått ned 2,1 kilo (från 66,1 kilo till 64,0 kilo) och jag känner mig så nöjd och glad över att jag jobbat mig igenom en vändning.  Visst är det lättare på ett sätt, att jobba ned vikten när man gjort det f

Jag köpte ju en jättefin förbygel till Ares i veckan. Hans sadel glider ju lätt bakåt och det löser man ju lätt med en förbygel. Jag fann en jättefin på Granngården storlek Cob, men tänkte kanske inte riktigt på att det dröjer några år innan Ares har den bröstkorg och bog som en vuxen cob faktiskt har. Han har ju inte riktigt vuxit färdigt direkt. Den blev alldeles för stor för honom. Den gick inte använda.  Så då lånade Sara ut en Brösta till mig, som fyller ungefär samma funktion, och som ni ser på bilden ovan, med skillnaden att den egentligen ska sitta på en sele till en ponny som drar vagn, och den satt jättebra! Snygg var den också! Och så fort jag såg den så började det klia i fingrarna. Den var väl använd och mjuk och fin i lädret, men en liten noggrann puts hade varit väldigt tillfredsställande.  "Får jag ta hem den?!" frågade jag hoppfullt och så fort jag fick ett "ja" så var den inne i bilen.  Jag älskar ju nämligen att smörja läder. Särskilt läder som är

  Jag skulle upp i sadeln på Ares nyligen, bara sådär på ena sidan som vi tränat på tidigare. Det är otroligt halkigt ute och jag har bestämt att inte sitta upp helt förrän han har grepp, så han inte går omkull om han blir rädd. Men plötsligt gick det bara inte för mig att komma upp i stigbygeln. Benen skakade, jag andades kraftigt, jag kände mig livrädd. Jag hade haft en klump i magen i några timmar redan innan stallet, och starka olustkänslor.  Ares var jättefin och lugn som vanligt, men jag blev otroligt besviken på mig själv. Varför vågar jag inte kliva upp och ställa mig i stigbygeln som jag brukar? Benen vek sig nästan under kroppen och jag kände mig totalt ledlös och utan spänst. Jag fick lite återblickar från den tiden jag red in Galishimo och var otroligt rädd. Han kunde ju bocka väldigt mycket när jag red in honom. Vi gick några steg med Ares när jag stod i stigbygeln men jag blev väldigt orolig när sadeln gled åt sidan. Ares var inte bekymrad. Han börjar vänja sig vid rutine