Livet är förändring

 Eftersom jag varit sjuk så har jag inte kunnat träna fysiskt som jag velat, det har ju kommit och gått lite virus under nästan hela februari för mig. Men det finns äntligen ork och möjlighet att skapa konst! Min egen upplevelse om konst är att jag behöver vara lite tom i huvudet för att kunna skapa något fint. Känner jag att jag behöver göra viktigare saker, eller känner jag mig stressad, eller funderar på något, så blir det sällan bra konst. Sedan så måste en bild mogna lite i huvudet en stund innan jag sätter bilden på pränt. Jag har ju fortfarande begränsade kunskaper i ritprogrammet Procreate och behöver gå kurser på youtube för att veta hur jag gör olika effekter. Fast det kanske inte är ett problem. Det är nog få personer som behärskar Procreate fullt ut, som inte har det som yrke. Det är ju ändå fantastiskt att det finns så många gratis tips på youtube! Och så ville jag ha med Galishimo i bilden, för jag har saknat honom väldigt mycket de senaste dagarna. Så han fick en magisk

  Jag blev sjuk igår och blev tvungen att avrunda jobbfredagen väldigt tidigt och gå hem. Det kan nog förklara varför jag var så gråtmild över Galishimo dagen innan. Filtret var borta. Energin hade börjat sina. När jag väl gav upp om att jobba och gav upp med att fortsätta inridningen på Ares så kändes det som en stor lättnad. Såklart jag behöver vila! Kroppen behövde prioritera att hantera hosta, huvudvärk och magkrångel.  Innan jag gick hem och lade mig så åkte jag till stallet för att titta till att Ares hade vatten. Han och hans ponnykompisar stod alla med sina breda sidor mot solen och verkade njuta. När jag klappade Ares så kändes han alldeles varm på den sida av pälsen han hade solat. Han sträckte fram nosen mot ansiktet på mig och höll huvudet stilla och lät mig pussa och mysa med honom. Och så kisade han lite med sina små ögon, jag älskar när han gör det. Han ser så klok ut. Och lite introvert.  Det ser ibland ut som att han säger "Här. Varsågod och pussa. Visst är det my

  Det visade sig att jag hade en lucka på jobbschemat, mellan 12.00-14.00 i går, då jag var helt mötesfri, och jag började bildgoogla på Galishimo, eftersom jag har hundratals bilder på honom. Note to self: Googla aldrig på Galishimo på betald arbetstid.  Som jag grät. En fontän av tårar och sorg och smärta och saknad och snor. Jag var hemma och grimagerade illa av sorgen med samma intensitet som om jag förlorat honom i går. Älskade Galishimo, jag önskar jag hade kunnat ta hand om honom många, många år till.  Sedan blev det en kamp mot klockan att försöka samla ihop sig innan klockan 14.00 då jag skulle befinna mig på stadshuset och hålla ett möte. Sminka om sig och stirra i de högröda ögonen i spegeln. Att plötsligt slås av impulsen att livet är för mycket. Att det är svårt att orka. Fundera ut ett bra och lättsamt sätt att säga till deltagaren på mötet att det råkade komma ett litet skov av sorg, utan att fästa upp sig för mycket vid det. Så de inte behöver fundera för mycket över de

  Ja, nu är vi igång med inridningen, alltså! Ares sköter sig så bra på tömkörningen men jag tänker att han är för liten för att man ska börja greja för mycket med finlir och form. Han har ju inte fyllt tre år ännu så det viktigaste att fokusera på är ju att han förstår att alla hjälper betyder något, och att han ska veta att det går bra att gissa om man inte vet. Att låta honom snurra på volten för länge och börja finlira känns inte som något jag vill göra ännu, om än han svarar riktigt, riktigt bra på det.  Så då tänkte jag att han kunde börja tränas med bett igen (vi har ju haft bettlös kapson ett par veckor) och ta på honom sadel och börja knalla runt. Jag köpte även ett schabrak till honom från Hööks hästsportsbutik som jag blev så nöjd med.  Det är så skönt att ha Sara i stallet! Vi har verkligen samma syn på träning och vi tolkar hästarnas signaler på samma sätt, så vi behöver aldrig egentligen diskutera träningen med våra unghästar så mycket. För varje vecka jag har Ares i samm

Jag har skrivit förut att jag har haft väldigt mycket träningsvärk sedan jag blev frisk, och det gäller fortfarande. Framför allt i benen. Jag gubb-stönar varje gång jag sätter mig och måste ta emot mig lite med händerna för att inte falla på stolen när det är någon centimeter kvar. Jag rör mig inte smidigt som en katt ur sängen.  Det är även intressant hur jag tar mig ut ur maskiner nu också. Förut har jag bara spänstigt skuttat av träningsmaskiner men så ser det inte ut nu längre. Med träningsvärk och hårdare ansträngning så är det plötsligt inte lika självklart. Både crosstrainerna och löpbandet tar jag mig av väldigt långsamt. Först stannar jag nästan av och väntar någon minut i väldigt långsamt tempo. Sedan stannar jag.  Sedan vänder jag mig om och tittar på golvet. Ibland tittar jag på golvet med skepsis. Sedan tar jag tag i något stabilt att hålla mig i.  Sedan sätter jag ned en fot.  EN fot.  Sedan gör jag en intern welfare check och checkar av att golvet inte gungar, att det f

  Jag har varit sju veckor frisk (ja förutom en förkylning) och tar fortfarande itu med saker jag inte riktigt orkat ta itu med innan. En sak att ta itu med var bilen. Bilen gick ju faktiskt sönder bara några dagar efter att jag hämtat Ares. Plötsligt ville den inte starta. Det verkade glappa i låscylindern. Ibland kunde jag starta. Ibland kunde jag inte starta alls. Det var omöjligt att veta. När jag väl lyckades starta så vågade jag aldrig dra ut nyckeln för då kunde problemet återkomma. Jag blev otroligt stressad. Jag hade väldigt dålig ekonomi precis efter jag köpt Ares och jag var inte beredd på nya ekonomiska problem redan nästa vecka.  En bilfirma tittade på problemet och skapade en tillfällig lösning. En slags tjuvkoppling. Och så länge jag haft Ares har alltså min bil sett ut så här under ratten. För jag har bara inte orkat ta itu med det.  Dessutom hade jag fått kalleleser att fixa till både airbag och fönsterlister då de innehöll produktionsfel. Åtgärderna var gratis efterso

Jag blev ju singel för snart nio månader sedan, och jag har inte dejtat sedan dess. Jag mådde för dåligt fysiskt med järnbristen för att orka med att spela "positiv och glad tjej" i någon dejtingsite, och jag hade ett behov av att vila psykiskt också. Galishimo dog ju också mitt i allt detta och då sjönk jag djupare. Efter att nu ha varit singel ett längre tag, och långsamt ha blivit friskare, så har jag verkligen omfamnat och allt mer älskat denna livssituation. Jag har uppskattat den förut, men den når innerligare dimensioner ju äldre jag blir.  Från början var jag mest tacksam över att jag hade ett tomt och tyst hem där jag kunde sova, för jag sov enorma mängder av järnbristen och förlusten efter Galishimo. Ettan blev en skyddande kokong och en plats för läkning. Jag fick ont i ögonen av solljuset och låg ofta med persiennerna neddragna och bara läkte. Jag hade en sådan hunger efter att isolera mig. När jag var yngre skrämde känslan mig, och gjorde mig rädd att något var p