Livet är förändring

Ja, vilket år det varit! Vad mycket lidande jag känt! Både i relationer och med min hobby och min fysiska hälsa. Men livet är ju förändring och ingen har lovat mig ett liv fritt från lidande.  Det är ändå lite av en lite djupare, andligare upplevelse att känna sitt eget lidande. Det finns något trösterikt att känna i varje fiber, ända ut i fingertopparna, hur både själen och kroppen jobbar för läkning och begriplighet. Jag har alltid känt att jag på något vis får bättre kontakt med mig själv när jag lider. Jag måste avbryta allt som händer omkring mig och lyssna inåt. Sorg och lidande är så oerhört primitivt och kraftfullt att den skiter fullständigt i att jag lever i ett modernt och tryggt samhälle och ofta har en tid att passa.  Som när jag i somras, bara skulle göra ett litet ärende på min lunchrast mellan mina möten. Jag skulle pipa iväg på lunchrasten och köpa smörjmedel till Galishimos utrustning och jag letade olja på Biltema. När jag handlat min olja frös jag plötsligt fast av

 "Det är nyttigt att inte träna en så ung häst varje dag." tänkte jag idag när jag åkte till stallet för att fylla på vatten.  "Man SKA inte aktivera tvååriga unghästar varje dag." peppade jag mig själv och såg fram emot en tidig kväll. Tidig vila.  Men Ares stod och trampade vid grinden hela tiden under tiden jag var i stallet. Han ville inte äta. Han ville inte dricka. Han stod och tittade på mig tålmodigt. Vid grinden.  "Du har fri tillgång till mat, färskt vatten, det är ovanligt varmt ute, och du leker jättebra med din bästis Kaktus. Jag behöver inte träna dig med något..."  sade jag bestämt.  Jag tog en liten paus och tog en ensam promenad efter en skogsväg som stallägaren precis skottat upp. En jättefin väg utan trafik! Då slipper jag trafikträna på ett tag, vad bra! Ares såg mig från hagen och vankade fram och tillbaka och stannade upp och tittade på mig när jag gick iväg. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka...  "JAMEN OKEJ DÅ." sade jag

  Idag var det första gången jag skulle sela Ares! Jag har lagt på selen flera gånger, från båda sidorna på honom, när han stått i stallgången. Från början, när jag började lägga på selen, så var han lite skeptisk, men det gick ganska snabbt över.  Jag har dock aldrig dragit åt gjorden så han verkligen fått fast selen runt magen. Jag har väntat lite på bättre väder och att det ska kännas bra i min egen mage, helt enkelt. Jag ville att vi skulle vara klara med bett-träningen så han kände sig helt trygg med att ha ett bett i munnen, innan jag lade på ett annat moment. Det ska ju som sagt vara trevligt för honom. Inte bara utmaningar.  Jag behöver ju också assistans, för jag vill inte dra åt gjorden ensam inne i stallet om han får en reflex att springa eller bocka av det. Jag vill ha honom på en öppen yta så han kan springa lite och bocka, om det är vad han behöver.  Idag ville mamma följa med och då tyckte jag det kändes perfekt med henne som sällskap, men när vi var på stallet så erbjöd

 "Avskedsdrömmar kan vara bra." sade mamma efter att hon läst min blogg och fortsatte: "Drömmer du om avsked så är det vad du behöver processa. Men många kan uppleva att känslorna lugnar ned sig lite efter att de haft en avskedsdröm." Jag hoppas hon har rätt. Att detta var min avskedsdröm, och att sorgen lugnar ned sig. Jag skulle vilja kliva in i det nya året med lite mer energi och ha lagt lidandet bakom mig. Men det är ju inte jag som bestämmer när jag sörjt klart. Det är kroppen som bestämmer det. Instinkterna. Drömmarna.  Jag insåg ju att jag alltid haft lite svårt att hantera när djur dör. Min första hund var en siberian husky som hette Mitzy. Jag hade henne under tonåren, och hennes död tog jag också riktigt hårt. Jag vägrade prata om henne men det tog ett par år att landa i det. Jag hade en låt som jag lyssnade på efter att hon dog, och även i tidiga 20-åren undvek jag den låten. Om den spelades i en matvaruaffär ställde jag ifrån mig korgen och gick genast

Jag drömde att vi var i gränslandet mellan levande och döda och alla var där. Träden var stora och glest placerade tallar. Marken var sandig och torr som hos min farmor i Sandfors, men det fanns även partier av fina ängar också. Solen stod lågt och kastade långa skuggor för gränslandstiden var snart slut. Stigarna var breda och ängarna böljande. Alla var där och alla var glada. Min mamma, min bror, min pappa, mina vänner. Alla hade varit ute med Galishimo och turats om att rida honom på en lång tur. För han blev aldrig trött. Galishimo var så glad över att vara i centrum.  Det var ju han som firades. Hans liv som min min ridhäst. Alla fick rida.  Vid ett skogsparti fanns det stora hundburar med nöjda draghundar (vi hade draghundar när jag växte upp) och jag bad pappa (som är kvar i livet och pensionerad fotograf till yrket) att ta några sista fina bilder på mig och Galishimo. För jag visste att tiden i gränslandet snart är slut, solen håller på att gå ned, och jag ville bara rida en gå

 Yes, nu har vi stadiga framgångar och Ares tar bettet direkt. Det finns en liten film längst ned. Observera att jag håller bettet stilla och inte för in det i munnen förrän han tar första initiativet och söker sig med läpparna mot det. Det är den lilla magin med timing. Han får bjuda in till att bettet ska komma in. Jag tror det ger självförtroende och Ares lär sig att han kan få erbjuda olika lösningar även i hanteringen längre fram. Om man vill lära en häst en rörelse i dressyr, exempelvis, och han inte förstår vad jag vill, då vill jag ju inte att han ska frysa fast, protestera eller ignorera, utan prova olika initiativ tills det blir rätt respons. Och det börjar redan vid bett-träningen, för mig.  "Jag skulle aldrig våga ha unghäst. Man måste vara så modig när man hanterar dem." sade en vän för några veckor sedan och jag sade emot. Dels kan man köpa en lugnare typ av unghäst och dels finns det en rad olika metoder att hantera dem på. Allt kräver inte mod. Men kanske ett

Jag har ju haft problem med trötthet nästan hela året och engagemanget på arbetet har inte varit toppen. Jag har många minustimmar på flexen och järnbristen har gjort mig väldigt trött, ibland även yr. Men allt blir bättre. Hela tiden blir det bättre. En dag i taget.  Jag fick dock ta på mig rollen som processledare på arbetet under hösten, och det är lite olikt mina tidigare uppgifter som mest har handlat om utredningar och utvärderingar. Att leda andra är något som jag medvetet undvikit under alla 18 år jag arbetat för kommun eller stat, liksom att ta på mig en chefsroll.  Jag blev även ordförande på bostadsrättsföreningen för två år sedan och det har varit blandade upplevelser, men jag lär mig.  Plötsligt uppstår dock behovet på arbetet och jag är den enda som har den luckan. Och det blir flera uppdrag inom processledning som lades på mig. Man ska ju alltid vara tacksam över variationer i arbetet, och dessutom kan det vara bra att redovisa lite nya arbetsområden vid en löneförhandli