Livet är förändring

Jag tittade till Ares i hans nya hage igår, och det verkar vara så mysigt där han står. Hans lilla jämnåriga kompis är respektfull och väluppfostrad och jag märker personligen inte alls av att det är två hingstar han står med. Jag brukar faktiskt inte vilja gå in till okända hästar i mörker men här känns det så tryggt och lugnt. De har en stor termobar i hagen med uppvärmt vatten som jag fyller på ibland, men den är aldrig tom på vatten. Man behöver bara gå några meter med vattnet så det är inga bekymmer. Ares smög nära intill mig och lade mulen mjukt på min axel när jag tömde en vattendunk i termobaren och så blåste han långsamt ut varm, fuktig luft i mitt öra. Min fina lilla drömponny. Det känns som att han trivs och har kommit ned i varv.  Även tjejen som äger hingstarna meddelade att det var lugnt i hagen på dagen. Ares går gärna med den lilla svarta hingsten och äter från samma hötuss, trots att de sprider ut maten så de ska slippa trängas. En liten rolig detalj är att den lilla h

Första advent denna helg, och herre min gud vilken ångest jag haft i veckan. Jag har inte ens velat skriva om det för att jag inte hade rätat ut tankarna riktigt. Men det faktum som kröp inpå mig, var att det blivit mycket oroligare i hästflocken de senaste veckorna. Det har uppkommit betydligt mer skador, än vad som är vanligt. Nästan alla hästar har fått skador och få hästar har kommit undan. Ares har sett ut som en blandning mellan en sweizerost (av alla hål i pälsen) och en krigsveteran. Det har blivit många broddsparkar och broddhål på hästarna också.  Ares fick några små, men dåligt placerade, broddsparkar förra veckan. De hade precis uppkommit och var osande färska samtidigt som veterinären kom för att vaccinera honom. "Det här ser inte så illa ut men det ÄR illa. Den där lilla skadan ligger väldigt nära en känslig led. Det kan bli farligt om det blir infekterat." sade veterinären bekymrat, och då knöt det sig i magen på mig.  Något är inte rätt, och som de flesta orol

  I helgen hade jag min sjätte lastträning med Ares. Han skulle gå in i transporten själv och även backa ut själv, utan att jag själv skulle gå in i transporten. Så han fick alla anvisningar från mig under tiden jag stod på rampen. Allt går jättebra och fint, och jag har verkligen inget att klaga på.  Annars har jag lagat mat, sovit och vilat en hel del under söndagen. Det är ju en återhämtningstid man går in i snart nu. December och Januari är ju mörka. Det är nu man vilar sig och reflekterar över hur året har varit och vilken riktning jag vill ta framöver. Jag känner att jag fortfarande behöver vila en hel del, och hoppas och tror att 2023 blir ett återhämtningsår. Nästa år vill jag kunna åka iväg till ridhuset och longera Ares, tömköra honom i skogen, och kanske sitta in honom. Sedan vill jag att min ekonomi återhämtar sig lite mer. Det är dyrt att köpa häst.  Jag lade även tömkörningsgjorden på Ares igår och kände lyckan pirra genom hela kroppen. Han var helt lugn med att ha gjorde

Denna lördag har varit riktigt bra. Jag har handlat, lagat god mat med mycket grönsaker och sallad, tänt ljus och sträcktittat på Netflix. Jag har suttit som förhäxad genom hela serien 1899. Vilken kuslig och spännande serie! Den var som en blandning mellan Titanic, Lost och The Matrix. Det fick de ihop bra!  Tänk att jag i åtta år sagt att "i november ska jag köpa mig en hemmabio och Netflix att titta från sängen" och att det inte är förrän i år som jag verkligen köpte en stor TV, skaffade abbonemang och började kura ihop mig i sängen och njuta av alla serier. Varje gång förut, som det närmade sig november, så tänkte jag att det är ju NU man ska titta på serier så man står ut med november bättre, men det var alltid något som kom i vägen, oftast ekonomiskt. Men nu är jag här. Där jag vill vara.  Jag har varit hos Ares också och introducerat honom för Galishimos tömkörningsgjord.  ... först tittade han på den med förfäran...  ..sedan skepsis...  och sedan struntade han i den. 

Jag har ett ganska tydligt system när jag rör min häst. Jag har en "stanna"-beröring och en "flytta"-beröring och de är väldigt olika. Stanna-beröringen är ett fast tryck som är konstant. Det är det man har när man ryktar, masserar, trycker på kroppen. Det är mjukt, svepande konstant.  Sedan har jag flytta-beröringen som till en början är mjukare än stanna-beröringen och kan börja med ett pekfinger som ganska snabbt blir en knackande rörelse som eskalerar ungefär var tredje sekund. Lite såhär, det blir nästan en melodi i samma takt:  "Peka mjukt, peka mjukt, peka mjukt tapp tapp tapp  TAPP TAPP TAPP  TAPP! TAPP! TAPP!   NYP! TAPP! NYP! " Eftersom jag alltid gör på samma sätt, mer eller mindre omedvetet, så lär sig Ares ganska snabbt att ge efter för "peka mjukt, peka mjukt" men om han blir distraherad eller står kvar så har den bara några sekunder på sig att flytta för mitt tappande eskalerar var tredje sekund.  Det här är absolut inget jag tänke

Det har gått över fyra månader sedan Galishimo gick bort, men det känns som det var mycket mer länge sedan än så. Jag tänker på honom varje dag. Särskilt när jag har helg eller sovmorgon så tittar jag på gamla klipp i mobilen och saknar honom. Trots att det kändes som en evighet sedan jag såg honom senast så känns det som att han lever kvar, jag pratar ofta om honom och det känns inte riktigt som att han är borta. Jag har bett Ebba göra en liten ljushållare i keramik med hans namn på så jag kan tända ett ljus för honom. Jag önskar att Galishimo visste hur mycket energi och kärlek jag fortfarande lägger på honom, mer eller mindre frivilligt, trots att han är borta.  "Döden kommer vi aldrig att förstå." sade jag till Anna förra veckan och fortsatte:   "Vi är så smarta att vi kan sätta människor på månen, men vi kommer aldrig att förstå döden."  Men döden ger ju plats för nya liv. Och Ares fortsätter att vara en duktig liten unghäst som gör mig glad varje dag. Jag var

  Mamma kom och fotograferade mig och Ares i söndags. Det blev så många fina bilder! Den här bilden är jag nog mest nöjd med. Färgerna är så fina och mjuka, och jag ser så nöjd ut när jag tittar på honom.  Och hur kan man INTE känna sig nöjd över Ares? Vi lämnar flocken och går ut i ett skogsparti han aldrig varit i. Jag leder honom bortåt. Han står stilla. Mamma ställer in kameran. Jag går fram. Står stilla. Vänder. Går tillbaka. Mamma fotar. Jag går fram igen. Och tillbaka, med Ares. Mamma fotar. Vi tittar i kameran. Ser något vi vill ändra. Jag går fram igen. Och tillbaka.  Ares måste nog undra vad vi höll på med. Sedan blev det mammas tur att gå fram och tillbaka med Ares. Han är alltså två år och på en ny plats. Och hanteringen liknar varken longering eller morgonpromenader. Men han hänger lugnt med och gör allt vi ber honom om. Går. Står stilla. Väntar. Går står stilla. Väntar. Dessutom hade vi knappt tid att fokusera på honom för han var inte stjärnan för dagen. Det var den där