Livet är förändring

  Jag förvånas farande när jag går in på min instagramsida och ser över mina uppspelningar, och ser att det blivit några tusen till. Jag som var så tydlig med att det inte var viktigt för mig att köpa en märkvärdig häst, det var inte vad jag letade efter. Jag sade till alla att hästens psyke och mentala inställning skulle gå över allt annat. Livet spelar mig ett litet roligt spratt och jag blir påmind om att man kan aldrig veta vad som är märkvärdigt. En bestämd och stor attityd hos en liten häst går också hem.  Jag vet inte exakt hur det fungerar med teknik och algoritmer, jag men jag tror det fungerar ungefär så här: Tekniken märker att folk slutar scrolla och stannar till, att de kanske tittar på klippet flera gånger, och då känner systemet av det, och då föreslår algoritmerna per automatik klippet till fler personer i flödet, för större spridning. Om de andra tittarna stannar till och spelar om klippet så fortsätter algoritmerna att föreslå klippet och lägga in det i flödet hos ytt

Vi passerade väldigt nära ett hus som slängde metall från en metallställning ned på marken igår. Det var tunga saker och det lät rejält när stångarna klonkade i varandra. Sedan slängdes annan metall i en container.  Tung metall i container alltså. Det ljudet. De var max tio meter bort.  Jag tvekade om jag skulle gå förbi med Ares. Jag försökte vinka lite till byggjobbarna men de märkte inget. Jag tittade oroligt på min tvååriga unghäst som jag bara haft i knappt en månad. Som jag inte ens satt träns på.  "Ställ inte till med en scen nu." såg Ares ut att säga till mig.  "Du behöver inte göra allt så märkvärdigt." sade han.  Jag försökte, mellan det högljudda slamret och skramlet förklara för Ares att de flesta hästar faktiskt inte gillar plötsligt höga metalliska ljud, framför allt inte Galishimo, må hans oroliga själ vila i djupaste frid, med då sket Ares i mig och började beta gräs.  Orka lyssna, liksom. Gräs är gott.  "Hur kan han beta nu?! Är han döv?!"

  Nu väntar dessa på ICA:s postlåda alldeles här bredvid! Jag är så inspirerad! Min mamma är ju jägare och jag lånade dessa kängor av henne, avsedda för jägare som går i skogen, förra påsken. Jag kände direkt "wow!" när jag tog på mig dem. De var mjuka och bekväma och samtidigt vattentäta, tåliga och ska hålla i väldigt många år. Jag har haft otur med kängor som i princip bara hållit en eller två säsonger, och jag har  haft svårt att hitta kängor som håller riktigt länge. Eller så har kängorna hållit ganska bra men varit stenhårda och försvårar en bekväm överrullning när jag går. Jag insåg att jag måste gå upp i pris för att slippa köpa nya så ofta. Dessa Crispi-kängor är riktigt dyra på ca 2800 kronor, men jag ser dem som en investering för framtiden. Jag ser fram emot min första höstpromenad i blöt mark med Ares utan att komma hem med blöta, kalla fötter! 

Igår var det fjärde lastträningen och målet var att Ares skulle gå in själv i transporten, utan att jag följde med honom in. Jag hade gjort i ordning en foderkrubba åt honom längst in, med lite pellets. Det fanns ingen krubba som verkade passa hållarna i transporten, och den inköpta krubban var så djup att Ares inte nådde ned på botten eftersom han var lite för kort i rocken, så jag gjorde en mindre vacker lösning med buntband vid fästena och en "skål i skålen" så  krubban skulle bli mindre djup.  Ares har hittills aldrig tvekat på att gå in. Han har alltid erbjudit sig att gå in och mest behövt ett "varsågod", eftersom han vet att det finns godis där.  Sådärja! Nu står han inne och äter!  Beroende på hur bekväm han är med detta nästa gång, så ska jag väl börja sätta dit en bakbom och fälla upp rampen så småningom. Eller så tar jag en liten paus. Eller så stannar vi vid detta moment och upprepar det en stund. Vi får se. Jag är i alla fall tacksam över att jag köpte

  Jag scrollade i mobilen i morse och plötsligt dök filmen på Ares bestämda steg i hagen, upp i det allmänna flödet.  "Konstigt..." tänkte jag och gick in på min sida för reels och höll på att sätta morgonkaffet i halsen.  90,9 TUSEN views! Inte bara jag stannar upp över hans personlighet och bestämda steg i hagen. Tänk om han visste att han hade en så stor publik! Men jag kan förstå att folk stannar upp och tittar på klippet fler gånger. Han är så tydlig med sitt hästspråk, och ser så stolt och bestämd ut när han går in bland de stora hästarna i hagen. Hur kan man inte le åt hans självsäkerhet?  Jag förstår ju att detta med reels och algoritmer, och vad som börjar cirkulera i flöden, kan vara lite slumpartat ibland, och det är inget jag eftersträvar eller ser som personligt... mer bara tur. Men det är ju kul att inte bara jag ser charmen med denna personlighet!  .

Jag var ute på en lite längre runda med Ares idag och han har verkligen helt annorlunda reaktioner än Galishimo. Här är bara några exempel:  1. Bankandet När vi började gå iväg från hagen så behövde vi gå förbi ett garage där någon använde en cirkelsåg samt bankade på något. Så det lät rejält. Och vi var tvungna att gå förbi det, från baksidan, där själva användaren inte skulle se att det ens fanns en unghäst och en människa i närheten. Så det fortsatte låta, och banka. Ares stelnade till och lyssnade. Sedan fick han en godis. Sedan struntade han i det. Det spelade ingen roll hur mycket det väsnades. Han hade dissat bankandet och surrandet. Det var inte intressant längre. Min ficka blev lite intressantare, det fanns ju godis i den.  2. Järnvägsövergången Järnvägsövergången är inte så långt från stallet. Det är lite brädor och en blank räls. Inte svårt att ta sig över alls, men en markant skillnad i ljud och underlag. Galishimo hade svårt för järnvägsövergångar i nästan hela sitt liv, v

  Ja vad ska jag säga om lastträningen? Den går som en dans. Ares gör glatt exakt det jag ber honom om. Jag vet inte ens om jag har någon funktion i hans liv. Jag kan bli ersatt av en nioåring. Eller en komplett dårfink. Dom lyckas ju också med hästar ibland.  Eller hade han gått och lasttränat sig själv om man ställt in transporten i hagen? Backat ut och in och stängt bommen bakom rumpan på sig själv? Det krävs i princip inga kunskaper för att lastträna honom.  Idag gick vi in hela vägen och han var så nöjd, så nöjd. När jag var klar för dagen, städade ur transporten och fällde upp rampen, så stod han otåligt och trampade i hagen och ville bli lastad igen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka gick han och tittade förväntansfullt på transporten som om den var en glassbil. Han vet mycket väl att det brukar finnas två nävar pellets i en grön hink där. Han har inget att förlora!  Mellan last-träningarna gick jag på promenad med honom och han smyger efter mig med lågt huvud. Som ett litet