Livet är förändring

Jag hade nästan tänkt ha rubriken "Så rädd jag hann bli!" men det är svårare att hitta inlägget om jag vill läsa det i framtiden. Men jag hann bli rädd. Väldigt rädd.  Ares skulle ju kastreras stående med lokalbedövning och lugnande, eftersom det är det vanligaste och minst okomplicerade sättet man kastrerar hästar på. Jag kände mig glad och hade sett fram emot att komma ett steg närmare att ta hem honom till mig. Uppfödaren skickade ett meddelande om att allt gått bra och jag pustade ut. Jag närvarade inte för jag bor ju 30 mil bort.  Sedan skickar uppfödaren ett meddelande igen, om att hon kallar in veterinären igen för att se över såret, då det verkar vara en eventuell komplikation. Hon skickar en bild. Jag tror inte jag delar bilden här. Tänk er en blodig knytnäve som kommer infrån magen och ut genom pungen. Jag blev orolig. Riktig orolig. Den där knöliga knytnäven, vad är det? En tarm? Håller en tarm på att rinna ut genom pungen? Den är ju knölig? Och blåröd? Om det INTE

Jag har varit sjuk i veckan och sovit massor. I ett tomt rum hinner jag tänka mer på Galishimo. Jag är så otroligt glad över alla bilder på honom. Alla minnen, och hur fin han var. Och hur mycket tid jag spenderade med honom. Galishimo var ju rädd för markliggande bommar väldigt länge och jag jobbade med det i flera år. Han blev väldigt duktig på att hantera dem så länge det fanns någon form av förutsägbarhet och systematik i träningen. Om jag lät bli att träna på det några veckor eller lade ut bommarna på en annan del av ridbanan, så blev det svårt igen. Jag lärde mig verkligen att man kan komma till en viss punkt med hästar som är markskygga, men de kommer alltid att vara markskygga. Och sedan lärde jag mig att oavsett hur mycket eller lite jag tränar på det så växte ju reaktiviteten bort av sig själv när han blev lite äldre. Att alla framsteg inte handlar om träning, utan att framsteg kan ha med hormoner och mognad att göra, också.  Jag upplevde att han blev mycket mer säker ju äldr

Jag var inte så sugen på att rida idag, och var helt nöjd med att stå på marken och lägga ut lite koner och göra lite banor åt Ebba när hon red Måns. Ebba är verkligen en kämpe. Hon har inte riktigt samma förutsättningar som jag haft, att komma iväg på kurser, och rida för olika tränare, i samma omfattning, och det kan man ju verkligen behöva för sin motivation och utveckling. Men hon rider på enträget själv. Och lär sig själv. Varje gång jag hälsar på henne så har hon lärt sig något nytt med honom. Bara genom att känna efter själv och rida honom ensam. Lära sig lyssna på magkänslan. Och då händer det ju också saker, hela tiden.  "Nu har jag förändrat uppvärmningsmönstret, mer skritt i början gör honom lugnare resten av passet." konstaterade hon nöjt, och jag tycker verkligen hon varit spot on.  Sedan har de börjat med mer sidvärtsövniningar och han svarar så bra. Det var trevligt att bara titta så när Ebba frågade om jag ville rida honom lite så kände jag mig inte så sugen.

Dagarna rullar på och jag är tacksam över att ha fått paus och ett andrum i livet. Det behövdes verkligen mer än vad jag själv trodde. Kanske var jag för fokuserad på vad som hände runt mig för att själv upptäcka hur trött jag var, och hur låga mina järnvärden var. En vanlig följdeffekt av lågt järnvärde kan vara upprepade förkylningar och trötthet, och när man ständigt är småsjuk och trött så blir ju fokus bara att ta sig igenom dagarna och göra det bästa av dem.  Men inte nu. Nu är jag inte lika trött. Nu behöver jag inte ta mig igenom dagarna. Nu njuter jag av dem. Det är trevligt att laga god mat för sig själv och jag uppskattar mer att vara i mitt lilla kök.  Jag har varit på westerntävling med Sarah och tittat på deltagare hela dagen. Det var riktigt mysigt, det är verkligen en annan kultur än på dressyrtävlingar. Läktaren är full av pratglada människor, barn leker, läktardörren öppnas och stängs hela tiden. De hästar som deltog var inte särskilt bekymrade av detta heller. Galish

Sorgen lever sitt eget liv, precis som den ska. Sorgen är självläkande och den vet bäst när känslor ska plockas fram och när man behöver vila från dem. Ibland är den borta några dagar men så kommer den plötsligt tillbaka. Som ett slag i magen. Jag var på arbetsplatsen på förmiddagen och innan lunch gick jag till parkeringen för att åka hem och jobba hemifrån.  Precis där, i det ekande parkeringshuset, halvvägs till bilen, så vill jag plötsligt gråta.  Det kommer en tung klump i halsen som vill driva sig upp mot ögonen och få dem att tåras och jag måste ta ett djupt andetag och fokusera på att gå till bilen, för att inte börja gråta.  Galishimo på avsutten promenad, hösten 2017 Jag var så otroligt nöjd över Galishimo det sista åren. Han var så otroligt finstämd i kontakten Jag pekade på transporten och han gick in. Han visste precis vart han hade mig och jag behövde knappt visa vad jag ville. Jag minns känslan av att åka iväg på kurser med honom ensam och inte känna sig ett dugg orolig,

Igår rengjorde jag omsorgsfullt alla sadlar och tillbehör till dem, och gjorde dem skinande blanka, och idag rengjorde jag och smörjde tränsen. Förrådet är välsorterat och fräscht som en liten personlig second-hand-butik. Allt är prydligt sorterat, uppradat och rent. Inget luktar häst. Allt glänser.  Att putsa westerntränsen gjorde mig nostalgisk. När Galishimo fick sitt första westernträns så tyckte jag han såg helt magisk ut, som från Sagan om ringen.  Jag trodde jag skulle känna en stor lättnad över att allt sorterande och organiserande var över. Ni vet, den där behagliga känslan av att uppnå något och vara klar med ett projekt. Men i stället överväldigades jag av en enorm tomhet och sorg. Alla Galishimos saker. Hans träns och hans tyglar som fortfarande hade hans bitmärken kvar, för han gillade att noppa tyglarna med munnen. Jag satte mig på golvet i mitt lilla uppfräschade förråd och begravde ansiktet i händerna och grät. Det var inte så här jag trodde jag skulle känna.  Jag komme

 "Borde du inte åka och hälsa på någon?" frågade mamma oroligt, eftersom jag spenderar ganska mycket av min fritid ensam i min etta nu, och NEJ jag vill inte åka och hälsa på någon. Äntligen är jag piggare och orkar mer, det finns massor jag vill njuta av nu.  Hemma. Det finns massor jag vill njuta av hemma.  Jag har gått på gymmet två dagar på raken och det har känts mycket bättre nu. Direkt efter gymet åkte jag till ICA och köpte hamburgare med tillbehör och sallad. Supergott.  God efterrätt hade jag ju också, jag är så glad att jag äntligen kom för mig att avfrosta den igenfrostade frysen, tömma den, och fylla den med nyheter! Jag tar ofta med mig min portabla högtalare och spelar musik i badrummet under tiden jag badar, läänge! Sedan gäller det att smörja in kroppen ordentligt efteråt så den inte blir torr, och fixa naglarna. Allt till härlig helgmusik.  Jag har smörjt en hel del läder och det tog hela eftermiddagen och kvällen idag. Sadlarna blev så fina och fräscha, de