Livet är förändring

  Idag kom ryktväskan till nya ponnyn Ares, och alla ryktsaker jag köpt till honom, och en grimma. Det är svårt att vara riktigt glad för sorgen efter Galishimo är kvar, det känns som sorgen står och trampar i hallen och väntar på att få ta plats.  "Nej, inte sörja nu. Jag tänker framåt nu."  säger jag till mig själv och lägger prydligt upp alla ryktborstar och prylar jag köpt till Ares. En magnetisk massageborste. Hur tänkte jag där? Jag tror ju inte på att magneter skulle ha någon märkbar inverkan på.. något. Jag var kanske lite emotionell när jag tryckte på shoppingknappen där. Men det får man vara.  Sorgen står kvar och trampar i farstun och säger med skuldbeläggande röst: "Du slängde så många av Galishimos grimmor! Flera var knappt använda. Och så köper du nytt nu..."  Och jag fortsätter vifta bort den. Skuldkänslorna. Jag behöver inte känna skuld.  Det var inte jag som lämnade Galishimo.  Han lämnade mig.  Jag hade inget val.  Han hade inget val.  Han försvann

  Det känns lite som att jag ömsar skinn just nu. Metaforiskt talat. Att jag krånglar mig ut ur ett tidigare skinn som var för trångt och med för dålig passform, och att jag är halvvägs ute ur mitt gamla skinn och blir lite mer mig själv nu, på flera fronter.  Jag har valt mycket mer ensamhet de senaste tre månaderna. Från början har det varit jobbigt, men sedan känns det precis som det ska vara. Så här ska jag leva just nu!  Jag var ju domarsekreterare på en körtävling i Villvattnet på lördagen och det gick superbra. På lunchen satt jag och pratade körning och en av våra bästa tävlingskuskar blev mycket glad över att jag skulle köpa en welsh cob. "De brukar vara så lätta! De jag haft hittills har gått lätt som en dans att köra in, de är så kloka. En sådan får du roligt med!"  Under tävlingen var det väldigt olika körekipage så det var väldigt roligt att titta på. Allt från små shetlandsponnier, till fjordhästar, till bruksnordisar, till travare och sedan allt därtill. Kuskar

Jag är så taggad inför att få hem min ponny Ares. Det blir fantastiskt bra att han kommer i oktober så jag hinner påbörja behandlingen och känna mig ännu friskare. Vilken tur att jag köpte en unghäst och inte en häst som behöver ridas fem dagar i veckan. Blodbrist kan ju ta några månader att få bukt med så det blir bra att börja pyssla med honom och ta promenader. Jag läste även att blodbrist kan sabba immunförsvaret och jag har verkligen varit småkrasslig detta år, det är så mycket som jag tror kommer att trilla på plats nu.  Dessa welshponnier kan förresten gå dressyr! Jag har sett flera filmer och det ser jättetrevligt ut. Som denna welsh cob som verkligen är vacker så inåt bomben. Dock ser hästen inte riktigt poängen med att lyfta på framknäna i piaffen (när hästen står stilla och trampar på stället redo att gå framåt, ungefär som en joggare som står och joggar på stället vid ett trafikljus och väntar på grönt så han kan skjuta framåt igen) trots ihärdigt drivande från ryttaren, me

Blodproverna kom tillbaka från labbet och jag hade råkat missa att läkaren försökt att nå mig, då jag bytt mobilnummer.  Jag har både få blodplättar, och storleksmässigt små blodplättar. Jag blev även här lättad. Min trötthet och yrsel är alltså INTE en krisreaktion som både läkaren och sjuksköterskan försökte förklara för mig. Utan brist på blod! HA! In your face! Jag SA ju att jag var trött och yr!  Brist på blod kan betyda att jag haft en inflammation i kroppen länge, att jag behöver mer järn, att jag har brist på B12-vitamin eller något annat. De ville ha lite mer blod för att analysera lite mer, så jag kan få en bra behandling som passar just mig. Jag får snart en återträff och ett recept som ska höja mina blodvärden, jag vet inte säkert men det kanske bara blir något så enkelt som lite extra järn och vitaminer. Jag är så glad! Blodbrist är ju ofta ett relativt enkelt problem som är relativt lätt att lösa. Det är ju värre med autoimmuna sjukdomar, sköldkörtelproblem eller likna

Känslan av lättnad är fortfarande kvar och trots att jag har ont i halsen och huvudet så känns det verkligen som att det värsta är över. Den värsta tröttheten är över. De värsta tankarna är över. För nu finns det utrymme att tänka på annat. Det går betydligt lättare att arbeta. Saker som inte alls fått plats i mitt huvud överhuvudtaget poppar plötsligt upp, som små nya ljusgröna musöron på ett lövtomt träd. "Nyorienteringsfasen" kanske en psykolog hade sagt. Den sista av krisens fyra faser då man långsamt börjar tänka framåt igen och känna förnöjsamhet.   "Vad letar du?" frågade expediten på Glitter och jag svarade att jag behöver något som håller ihop mitt tunna, tunna hår. Jag sade inte att förutom denna mördande tunnhet så har jag tappat en hel del hår också. Sablar vad jag tappat hår.  "Då vet jag precis vad du ska ha! De här klämmorna är mjuka och matta och tar hand om det mjuka hår du har och sitter jättebra på just tunt skandinaviskt hår!" sade expe

  Jag har besökt gymmet ett par gånger tidigare men varit väldigt försiktig i mina ansträngningar. Kroppen orkar inte, energin har blivit lägre för varje övning, och jag har nöjt mig med att vara där och checka av kroppen lite. Berömt mig själv för att jag åtminstone försöker. Men gått hem och känt mig dränerad. Nästan ångrat att jag försökte  Men idag fungerade det faktiskt mycket bättre. Jag var lite småsliten under konditionsdelen i början, men under styrketräningen efteråt så kändes det riktigt, riktigt bra! Jag fick energi av träningen, njöt av musiken i öronen, och kände att styrkan fanns där! Jag börjar känna mig som mig själv igen.  Som jag längtat efter att bara känna mig som mig själv.  En sån enkel sak.  Sista passet jag tränade, då kroppen reagerade normalt, var den 8 juli.  Det tog sin lilla tid. 

Tröttheten kom tyvärr tillbaka. Och det har verkligen varit en äkta trötthet. Mycket halsont, ont i bihålorna, yrsel, ont i halsen men framför allt en stor matthet. Som att energin rinner ur mig för minsta lilla ansträngning. Det har gjort att jag blivit lite försiktig och verkligen snål med att hushålla med energin. Jag lämnade blodprover igår och innan jag fick dem analyserade sade både läkaren och sjuksköterskan att denna typ av trötthet är en vanlig krisreaktion. Jag tänker att de kanske menar att symtomen är delade. Dels har jag ett virus som jag inte riktigt blir av med, men det kanske inte förklarar den dränerande mattheten.  Om de tror jag hittat på mina symtom om feberkänsla, halsont och ont i bihålorna så måste jag tyvärr bränna ned vårdcentralen. Så jag försöker tolka dem till det bästa.  Initialt blev jag kränkt. Typ att oavsett hur mycket post covid man har, eller hur dålig man känner sig, så ska allt blandas ned i en soppa av psykisk ohälsa. Inte underligt att 10% av alla