Livet är förändring

Jag försökte verkligen utforska nya relationer och sätt att leva utanför min lilla kokong till lägenhet, 2021, men nu i januari kom rekylen. Återstudsen. Plötsligt krävde kroppen återhämtning och instinktivt så började jag slåss med näbbar och klor för att få vara ensam. Jag sårade någon på vägen.  Och som jag sedan sovit. Åh, vad jag sovit. Tio till elva timmar varje dygn. Djupt och stilla. Jag har sovit på lunchraster, efter jobbet, på natten, varje paus jag hittat, de senaste 11 dagarna. Jag har inte ens oroat mig över hur länge jag kommer att behöva sova så här mycket, för det har känts så skönt och helande att jag skulle inte bry mig om det så var i ett halvår till jag ville sova bort dagarna... Om det ska kännas så här skönt. Underbart skönt.  Hur jag än vrider och vänder på mig själv så landar jag alltid i att jag är, på gott och ont, högkänslig. Jag har, på gott och ont, ett stort behov av sömn 8-9 timmar per natt. Jag har, på gott och ont , ett stort behov av tystnad, ensamh

  År 2021 var ju i det stora hela ett bra år men jag fick kämpa lite extra.  Jag gick ned massor i vikt, från ca 72 kg till 57 kg som jag väger nu. Från början fick jag jobba hårt för att ändra mina matvanor men nu verkar kroppen ha ställt om sig och det känns för tillfället ganska enkelt. Jag blev singel och började dejta. Mina arbetsuppgifter förändrades från att utreda missförhållanden med stöd av lex Sarah, till enbart projektledning och stöd till verksamheter. Det blev helt klart ett lyft! Efter att ha utrett missförhållanden i åtta år så var det skönt att jobba med lite mindre pressade ärenden.  Jag försökte växla upp ambitionerna med Galishimo och flyttade honom till ett annat, lite finare stall, men klarade inte riktigt av de högre kraven kombinerat med heltidsjobbet, och då går ju självklart jobbet först. Jag fick dock nya vänner och det är ju alltid kul!  Under hösten flyttade jag Galishimo till en liten gård som ägs av en av mina bästa vänner Anna, där även Ebba hade sin häs

  Alla som följer mig och min blogg vet ju att jag rider ut i naturen med Galishimo regelbundet och minst en gång i veckan. Han är trygg i sällskap (hästsällskap eller enbart människosällskap gör han inte skillnad på) men han är inte så festlig att rida ut helt ensam på. Ibland är han så ofestlig ensam ute att man måste sitta av och gå med honom. "Göra en Katarina" som Cecilia en gång sade när hon menade att man gett upp hästen och suttit av.  Det har varit svårt att planera sina ridpass ute, för de har slagit så olika och ibland har man kunnat rida och ibland har han känts så osäker och spänd, som om han ska explodera.  Men sedan vi flyttade till Anna i Medle i oktober, och blev helt utan ridhus, så förvandlades ju 1-2 uteritter i veckan till 4 uteritter i veckan, med betydligt längre sträckor, sällan under en mil, och då började det verkligen hända saker. Han är mycket mer avslappnad och verkar tycka att det är roligare att ridas ute ensam, för varje gång. Särskilt nu i dec

 Yes! Nu vågar jag väl äntligen tro att motgångarna börjar vända lite. Jag har haft flera ridpass nu, både helt ensamma och i sällskap, då det verkligen fungerat bra med Galishimo! Som passet nedan då vi var ute i 14 km ensamma. Vi travade 10 km och galopperade 1,5 km. Jag driver honom inte utan bromsar och gör förhållningar största tiden, han är otroligt pigg och väldigt glad. Det blir några grisnitar då han tvärstannar för diverse saker men de är lite mjukare och inte riktigt lika akuta som förut. Han har mycket mer egen framåtbjudning ensam ute, än vad han har haft för något år sedan.  Sedan överträffade vi det passet ovan, med ett kortare pass med 2,4 kilometers galopp i söndags. I stället för den väldigt lugna snitthastigheten 16,6 så låg vi över 18 km i timmen. Det är alltid en balansgång att driva honom i galoppen utan att han blir övertänd och börjar bocka, men vi börjar närma oss ett slags "lugn" i ökningarna och när jag varierar galoppen.  Sedan är det ju nästa bala

Jag var ganska sliten igår efter andra covidsprutan och bestämde mig för att sitta med Procreate och min Ipad som jag köpte för... två år sedan?! Jösses vad tiden går. Jag har inte tecknat så jättemycket med den men jag är väldigt rädd om den, och är väldigt tacksam över att den finns när jag känner för det. Nu har jag hittat Tutorials från  James Juliet Art Tutorials  på youtube och det var på en perfekt nivå för mig. Genomgångarna var ca 25 minuter och det tog mig hela kvällen efter jobbet att följa anvisningarna. Men det var precis lagom svårt och jag körde inte fast, och jag lärde mig mycket nytt. Jag kommer att fortsätta följa honom. Jag är så glad att jag haft råd med detta och har det hemma.  Jag köpte ju även ett digitalt piano i höstas och har samma känsla med det. Man behöver inte använda det varje dag men skönt att det finns hemma om jag vill vara kreativ.   

Galishimo börjar bli lättare att hantera nu och i helgen var vi på vår första ensamma, lite längre uteritt. Vi var ute efter vägar vi inte ridit förut och hade ridit precis en mil när jag avslutade ridpasset. Vi hade travat 7,5 km och galopperat 1 km. Anledningen till att det "bara" blev 1 km galopp var att han blev mer upphetsad ju längre vi galopperade så efter att han jagat upp sig uppför ett berg så beslutade jag att vi återgår till den lite tryggare traven i stället, så jag inte hamnar i en snödriva när det är 11 minusgrader och man är fem kilometer hemifrån.  Sedan plumsade han över ett fält i skritt, så man kan nog säga att han bara skrittar ca 300 meter i starten och sedan 500 meter i slutet på passet. Det är ju egentligen ovanligt och lite av ett framsteg att vi kan rida långt i det tempot, men vi har ju bättre förutsättningar för långa uteritter och han får en chans att pysa ur sin överskottsenergi.  Den största delen av sträckan får han alltså pinna på, jag bromsar

 Det är fortfarande tungt efter flytten till Anna i det lilla privatstallet. Galishimo är överpigg och hyperkänslig. Små, små triggers kan ge stora reaktioner och han är exempelvis inte alls trafiksäker längre. Sadeltvånget är starkt och han skjuter rygg och skjuter fram sadeln så man inte kommer ned ordentligt på ryggen på honom. Och gångarten skritt finns inte.  Jag har lagt undan problemen lite, och väntar ut att sadeltvånget ska lägga sig lite så han åtminstone slutar krumma ryggen som en kanin, innan jag växlar upp igen. Han mår ju inte bra av att man bråkar med honom så han får vara promenadhäst från marken en stund, då blir det minst bekymmer.  Jag fick ju loss några fler tusenlappar i månaden i alla fall, när jag bytte stall och slapp de lite större pendelkostnaderna, så jag målade om hallen och bytte lite möbler. Det blev grönt! Hela min etta är ju ganska färgglad så det kändes fel att gå in med en grå neutral färg i hallen. Hallen har ju ändå något slags uppdrag att "kny