Livet är förändring

 Det är fortfarande tungt efter flytten till Anna i det lilla privatstallet. Galishimo är överpigg och hyperkänslig. Små, små triggers kan ge stora reaktioner och han är exempelvis inte alls trafiksäker längre. Sadeltvånget är starkt och han skjuter rygg och skjuter fram sadeln så man inte kommer ned ordentligt på ryggen på honom. Och gångarten skritt finns inte.  Jag har lagt undan problemen lite, och väntar ut att sadeltvånget ska lägga sig lite så han åtminstone slutar krumma ryggen som en kanin, innan jag växlar upp igen. Han mår ju inte bra av att man bråkar med honom så han får vara promenadhäst från marken en stund, då blir det minst bekymmer.  Jag fick ju loss några fler tusenlappar i månaden i alla fall, när jag bytte stall och slapp de lite större pendelkostnaderna, så jag målade om hallen och bytte lite möbler. Det blev grönt! Hela min etta är ju ganska färgglad så det kändes fel att gå in med en grå neutral färg i hallen. Hallen har ju ändå något slags uppdrag att "kny

 "Du är lite feg, du..." skämtade Galishimos nya hovslagare om mig och så var man där igen. Det jobbiga med att ha haft samma häst i tio år är att det liksom återupprepas samma dialoger om och om igen. Som en ständig loop som följer med att ha en reaktiv häst. Det är bara människorna som är nya.  Jag nickar och håller med och försöker bara svälja att de inte förstår. En man från Serbien som ridit problemhästar blev intresserad av Galishimo. "Jag rider gärna Galishimo! Jag har ridit svåra arabet förut, det är kul när det händer något!" sade han. Han red Galishimo en bra dag och de hade väldigt kul tillsammans och jag kunde konstatera att JA, han kan faktiskt rida och sitter väldigt stabilt och följsamt i sadeln. Han var lyhörd också.  "Vilken jättefin häst du har. Han är nog lugn med mig för att jag är lugn med honom. Det viktiga är att du är avslappnad och kan förmedla det till hästen. Du måste slappna av."  Jag nickade som vanligt artigt och som vanligt f

Jamen precis. Vilket magplask. Jag fixade inte både jobb och fritid och fick flytta Galishimo till en liten gård närmare hemmet. Läs inte in något drama här om att jag varit en dålig hyresgäst för det var jag absolut inte. Jag var där, pendlade till stallet, och skötte mina åtaganden. Jag tränade Galishimo, njöt av ridhuset, och fick ju se och prova riktiga kvalitetshästar. Men energin rann tyvärr ur mig. Jag tror det märktes mest på jobbet då jag började flexa ut tidigare på eftermiddagarna för att jag helt enkelt inte orkade prestera ända fram till kl 17.00, eller så behövde sova ut en timme mer på morgonen. Plötsligt så hade jag 20 arbetstimmar jag behövde ta igen och det började kännas som att problem långsamt hopade sig. När ska jag orka handla kläder? Orka städa och tvätta? Planera mat? Umgås med familj och vänner?  Sedan vandrade jag på Vitberget med Ebba sent en fredagkväll i höstmörkret och hörde plötsligt mig själv säga, lite som från ett utifrån-perspektiv, "Jag klarar

 Det är nu det märks mest att jag hamnat i ett nytt stall. Mörka höstkvällar då det annars var ganska stilla i förra stallet så kan man samlas och titta och prata med varandra i ridhuset, samtidigt som regnet öser ned. Jag brukar titta på en väldigt duktig ryttare som har en unghäst som kvalat till breeders trophy, för att se hur hon rider och utvecklar unghästen. Nu ska de nog inte iväg på breeders av andra skäl, men det säger ganska mycket om vilka kvaliteter hästen har. I torsdags fick även jag prova den fina unghästen. Jag blev fruktansvärt nervös men efter ett tag så började jag faktiskt känna mig lite tryggare med hästen.  Det är verkligen dubbla känslor att rida på en så fin häst. Jag känner ju att den har jättefin mentalitet och rör sig helt annorlunda jämfört med Galishimo, men det kommer så mycket ansvar med så fina hästar. Ansvar att utveckla dem, ansvar att rida dem rätt, ansvar att kunna rida fram dem om de tvekar, att ge dem trygghet och självförtroende. Kanske skulle jag

  Allt går ju verkligen enligt plan med Galishimo. Det är så otroligt tydligt att han mår bättre och blir mer harmonisk om han får bättre möjligheter till motion. Det var jättefint på förra stallet men den här herren behöver verkligen få jogga grusvägar.  Jag måste nästan säga att det är ganska svårt att misslyckas nu för tiden. Förut fick jag ju kliva av och ge upp ibland när jag red honom för att han var överladdad. Sedan kunde det dyka upp tåg som stressade honom, eller så var det så pass dåligt underlag eller dålig terräng att jag var tvungen att skritta. Och Galishimo blir inte trött av att skritta. Han behöver få pysa ur sig lite.  Visst kan även stressmoment hända här på nya stallet, men absolut inte i samma utsträckning, och det går alltid planera in ett långpass åt honom under helgen, så han får komma till ro.  Sedan är alla så kompetenta här och jag får så bra feedback och inspiration. I onsdags var Galishimo lite nipprig och jag blev osäker, och då satte sig stallägaren spon

Jag har ju haft Galishimo i tio år nu. Jag har köpt honom, ridit in honom, lasttränat, fallit av honom, blivit ridrädd, kommit vidare. Om jag fick träffa Katarina för tio år sedan så... ja vette tusan vad jag skulle säga. Kanske "våga dumpa energitjuvarna" eller "umgås bara med de ryttare du verkligen ser upp till".  Eller varför inte "Blanda inte in för många i din ridning och hästhantering - de flesta förtjänar inte förtroendet."  Nu låter det som jag ogillar andra ryttare men det gör jag inte. De flesta är kloka och stöttande men vilka var det som tog ens energi? Jo de som fällde krokben för en. De som sade "Har du provat att slappna av?" eller "Den där hästen är för svår för dig." eller "Du har inte kompetens för en unghäst." Jag kan säga att nästan ingen har kompetens för Galishimo. Han är one of a kind, och att ornda en medryttare finns inte på kartan.   Det var otroligt tuffa första år, då jag hade enormt mycket problem

 Jag red Galishimo på ridbanan och blev lite filmad. Det kändes bra. Mer galopp ger starkare häst. Man behöver inte ens detaljpilla så mycket. Styrkan kommer bara han får puttra på i sin galopp och stärka sig. Sedan flyttar jag honom lite då och då och ändrar viktläget så han får balansera sig. Jag försöker ändra tempot men det blir lätt bara uppskruvat. Men det gör inget. Det känns jättetrevligt att rida honom nu.  Det blev en liten skentur på ridbanan idag då både jag och Galishimo missade en bil som backade ur ett garage vid ridbanan, men det är lätt hänt, och skönt att Galishimo lugnade ned sig så snabbt ändå. Sedan råkade han glömma av att lyfta fötterna och för omväxlings skull fick vi det på bild, se här nedan. Han kom snabbt upp igen och jag behövde inte sitta av. Vi gosade lite och körde på som vanligt sedan igen.  Trots skentur och seriöst snubbel så blev jag aldrig riktigt rädd. Det är en så skön känsla att jag saknar ord för det. Efter alla år av ridrädsla och osäkerhet så