Livet är förändring

 Det är nu det märks mest att jag hamnat i ett nytt stall. Mörka höstkvällar då det annars var ganska stilla i förra stallet så kan man samlas och titta och prata med varandra i ridhuset, samtidigt som regnet öser ned. Jag brukar titta på en väldigt duktig ryttare som har en unghäst som kvalat till breeders trophy, för att se hur hon rider och utvecklar unghästen. Nu ska de nog inte iväg på breeders av andra skäl, men det säger ganska mycket om vilka kvaliteter hästen har. I torsdags fick även jag prova den fina unghästen. Jag blev fruktansvärt nervös men efter ett tag så började jag faktiskt känna mig lite tryggare med hästen.  Det är verkligen dubbla känslor att rida på en så fin häst. Jag känner ju att den har jättefin mentalitet och rör sig helt annorlunda jämfört med Galishimo, men det kommer så mycket ansvar med så fina hästar. Ansvar att utveckla dem, ansvar att rida dem rätt, ansvar att kunna rida fram dem om de tvekar, att ge dem trygghet och självförtroende. Kanske skulle jag

  Allt går ju verkligen enligt plan med Galishimo. Det är så otroligt tydligt att han mår bättre och blir mer harmonisk om han får bättre möjligheter till motion. Det var jättefint på förra stallet men den här herren behöver verkligen få jogga grusvägar.  Jag måste nästan säga att det är ganska svårt att misslyckas nu för tiden. Förut fick jag ju kliva av och ge upp ibland när jag red honom för att han var överladdad. Sedan kunde det dyka upp tåg som stressade honom, eller så var det så pass dåligt underlag eller dålig terräng att jag var tvungen att skritta. Och Galishimo blir inte trött av att skritta. Han behöver få pysa ur sig lite.  Visst kan även stressmoment hända här på nya stallet, men absolut inte i samma utsträckning, och det går alltid planera in ett långpass åt honom under helgen, så han får komma till ro.  Sedan är alla så kompetenta här och jag får så bra feedback och inspiration. I onsdags var Galishimo lite nipprig och jag blev osäker, och då satte sig stallägaren spon

Jag har ju haft Galishimo i tio år nu. Jag har köpt honom, ridit in honom, lasttränat, fallit av honom, blivit ridrädd, kommit vidare. Om jag fick träffa Katarina för tio år sedan så... ja vette tusan vad jag skulle säga. Kanske "våga dumpa energitjuvarna" eller "umgås bara med de ryttare du verkligen ser upp till".  Eller varför inte "Blanda inte in för många i din ridning och hästhantering - de flesta förtjänar inte förtroendet."  Nu låter det som jag ogillar andra ryttare men det gör jag inte. De flesta är kloka och stöttande men vilka var det som tog ens energi? Jo de som fällde krokben för en. De som sade "Har du provat att slappna av?" eller "Den där hästen är för svår för dig." eller "Du har inte kompetens för en unghäst." Jag kan säga att nästan ingen har kompetens för Galishimo. Han är one of a kind, och att ornda en medryttare finns inte på kartan.   Det var otroligt tuffa första år, då jag hade enormt mycket problem

 Jag red Galishimo på ridbanan och blev lite filmad. Det kändes bra. Mer galopp ger starkare häst. Man behöver inte ens detaljpilla så mycket. Styrkan kommer bara han får puttra på i sin galopp och stärka sig. Sedan flyttar jag honom lite då och då och ändrar viktläget så han får balansera sig. Jag försöker ändra tempot men det blir lätt bara uppskruvat. Men det gör inget. Det känns jättetrevligt att rida honom nu.  Det blev en liten skentur på ridbanan idag då både jag och Galishimo missade en bil som backade ur ett garage vid ridbanan, men det är lätt hänt, och skönt att Galishimo lugnade ned sig så snabbt ändå. Sedan råkade han glömma av att lyfta fötterna och för omväxlings skull fick vi det på bild, se här nedan. Han kom snabbt upp igen och jag behövde inte sitta av. Vi gosade lite och körde på som vanligt sedan igen.  Trots skentur och seriöst snubbel så blev jag aldrig riktigt rädd. Det är en så skön känsla att jag saknar ord för det. Efter alla år av ridrädsla och osäkerhet så

 Det har hänt väldigt mycket med min ridrädsla efter flytten till det nya stallet. Delvis så beror det på att Galishimo fått mer motion, både i hagen med sina busiga kompisar, och ute. Men jag tror inte det är hela sanningen. Jag tror faktiskt att ljudspåret som jag rider till i ridhuset hjälpt enormt. Jag lyssnar på "aukustisk sommar" på spotify de flesta ridpassen, med underbara lugna covers, och visst ger det mig lite ro i kroppen. Ljudspåren följer varandra och jag sjunger för Galishimo ibland när jag rider. Låtarna är fina och berör mig in i ryggmärgen.  Men det känns som musiken når reptilhjärnan bättre än ord och tankar. Att tänka att "allt blir bra" har inte alls samma effekt på känslorna, som att lyssna på mjuk musik. Det är som att musiken går genom öronen och tar källarvägen till känslocentrat.  Musik har väl egentligen alltid varit ganska viktig för mig. Men det har inte riktigt varit ett behov som jag tagit hänsyn till.  Sedan vaknade jag bara en morg

Jag hade en lite tuff tisdag igår. Det var högt tempo på jobbet och annat som tog energi. Jag kom iväg lite sent till stallet och det kändes kallt och ruggigt ute, med begynnande regn och lite kalla vindar. Jag hade alldeles för tunna ridbyxor och det kändes som vinden blåste rätt igenom dem. Energin var inte riktigt på topp, men det kändes viktigt att åtminstone röra lite på Galishimo och checka av att han mår bra i kropp och knopp.  Det är så skönt att slå på lite mjuk musik i högtalarna och börja mjuka upp honom i ridhuset. Galoppen blir stabilare och trots att han slängde sig åt sidan och skyggade för väggen ett par gånger så kände jag ändå att han var lugn i grunden och att jag inte skulle hänga löst i sadeln. Jag behöver inte samla energi för att mentalt "orka" galoppera med honom längre.  Jag har ett lite lättare program nu med honom då jag först galopperar flera varv i galopp på ganska lösa tyglar, åt båda hållen, och låter honom få gå i lite mer fri form utan krav. J

  Äntligen kan vi galoppjobba igen! Galoppjobbet har gått sisådär i ridhuset efter flytten, då han spänt sig och skyggat en hel del, framför allt när vi varit ensamma, men nu tycker jag det lossnat mycket bättre.  Det har alltså tagit ca tre månader att få honom att slappna av så mycket ensam i ridhuset att vi kan jobba ordentligt och följa en metod eller övning. Trots att det mesta gått över förväntan med flytten, och han varit otroligt lugn och trevlig (för att vara honom), så har jag saknat den där sista lösgjordheten och uppmärksamheten från honom som gör att dressyren blir riktigt bra och mjuk. Men det brukar lösa sig om man ger honom tid.  Första tecknet på att han är mentalt spänd är att han vägrar ta höger galopp (hans svaga galopp, hur ska man kunna tvärvända och fly järnet om man har den, liksom?!) så högergaloppen var ju i princip borta i åtta veckor ungefär, men den kom alltid tillbaka om vädret var fint och han hade tryggt sällskap, så jag förstod att det var psykiskt och