Livet är förändring

Årets sista föl poppade nyligen ut på stallet dit Galishimo flyttat. Jag har tagit hand om den gravida mamman några gånger innan hon fölade. Jag har ryktat henne, kliat henne, och svalkat henne med en fuktig svamp under största värmeböljan, så vi är kompisar nu. Därför bjöd ägaren in mig att gå in i boxen när fölet bara var några timmar gammalt. Han var så nyfödd att han inte riktigt knäckt koden hur man diar ännu, och mamman hummade och pratade med honom hela tiden.  Det kändes helt galet att få vara så nära en så liten nyföding, och trots att mamman är jättesnäll, så kändes det som att jag inte ville vara särskilt närgången. Mammorna har ju säkert en hel del hormoner, och det är så mycket nytt, så det vore inte konstigt om mamman skulle vilja vakta den lille. Så jag smög mig ut ganska snart. Lillfölet hade bara på några timmar lärt sig dia, och när jag lämnade stallet, för att åka hem igen, så hörde jag ljudliga sugljud och klunkar från fölboxen.  Sedan har jag ridit Galishimo i ridh

 Idag hade vi lite otur. Det blåste ute och jag red på uteridbanan och tappade långsamt lite självförtroende av stormvindarna. Galishimo var ganska nöjd men jag känner ju honom och vet att det kan vända mycket snabbare än man tror, så jag hamnade i något slags mentalt beredskapsläge och då blir det dränerande att rida.  MEN vi har ju ett ridhus nu för tiden så jag tänkte att jag kunde testa ridhuset i stället, trots att det både viner och knakar i det när vinden går.  Tyvärr det utfördes något slags borrarbete alldeles bredvid ridhuset som liksom fortplantade sig genom plåtväggarna och fick hela ridhuset att förstärka ljudet som en resonanslåda. Det kraftiga borrljudet startade precis när vi gick in, och upphörde en timme senare, precis när jag gick ut. Och då var jag ganska färdig mentalt och mindre motiverad. Jag hade i princip bara gått in i ridhuset och sedan satt mig på en pall och låtit Galishimo vara upprörd för sig själv över ljudet, utan krav eller guidning från mig. Förutom a

  Jag har fortfarande svårt att uppdatera mig på bloggen, men jag skriver ju mest för min skull så jag förlåter mig själv. Det är som att jag vuxit ur mitt skal och behövt omdefiniera mig själv.  Jag omdefinierar kanske min träning med Galishimo också. Jag går mycket mer på intuition med honom och jag låter honom verkligen vara den han är nu. Jag ser honom inte längre som ett projekt som jag haft i tio år, mot ständig förbättring, utan som en del av mig och en vän som jag vill sköta hälsan på. Motion behöver vi! Balans behöver vi! Bärighet behöver vi. Men bara för vår skull. Mest för hans skull. För att han ska få en trevlig stund på jorden. För att vi ska få en trevlig stund på jorden.  "När fan blir gammal så blir han religiös" sade man förut och jag verkar ha gjort en lightvariant av samma resa nu när jag fyllde 40. Men inte mot religion utan bara lite mer mot mig själv. Lite mer vidgad i vyerna, uppluckrad i kanterna. Jag kan se på mig själv lite bättre utifrån och känna

  På många sätt förtjänar jag och Galishimo varandra. Han har behövt lite tid på sig att vänja sig vid den nya miljön och det har verkligen jag också behövt. Så vi har behövt ge varandra tid.  Men jag KÄNNER verkligen hur jag sjunker ned bättre i sadeln på uteritterna nu och jag KÄNNER verkligen hur jag instinktivt slutat ta stöd i stigbyglarna för att ha något slags onödigt beredskapsläge. Jag KAN mjukt gunga med, med kropp och mjuka bäcken, när han taktar och jag KAN bara åka och njuta av hans glada energi och att han är frisk.  Idag var jag ute i två timmar med två ryttare jag aldrig ridit med förut och det gick hur bra som helst. De behövde inte anpassa sig efter mig och Galishimo utan vi kunde hänga med utan problem. Jag hade mycket energi över efteråt, och kände mig inte alls så mentalt trött som jag brukar, efter att ha varit ute med honom länge. Så skönt att komma tillbaka, full med inspiration!  Galishimo var så lugn och hans hovslagare hoppade spontant upp barbacka på honom o

 Galishimo, ja! Han har gått ned lite i vikt, som det verkar. Jag har ju trappat upp ridningen men jag tror den största förtjänsten är hans kompishäst Boris som vallar och leker en hel del med honom. Han ser riktigt trevlig ut nu!  Jag inser ju att jag behöver köpa lite nya ridkläder också. Just nu blir det ofta ett par lite trasiga tights och joggingskor med liten klack. Jag började med joggingskor för att jag behövde kliva av en hel del nu i början när han var spänd, och jag ville inte få skavsår av att promenera i ridstövlar, och nu känns det jättekonstigt att återgå till stövlar igen. Jag känner mig även lite obekväm i westernstövlarna som verkligen tar en evighet att gå in. De är fortfarande inte mjuka. Jag känner mig för stel i vaderna i stövlar nu, det känns som jag får mycket bättre kontakt med Galishimo om jag har full rörlighet i hälarna och anklarna. Så jag får väl försöka hitta några jodphurs och fräscha upp garderoben lite.  Vi är fortfarande inte där vi var träningsmässig

Inläggen kommer inte regelbundet längre och jag måste erkänna att jag varit väldigt trött detta år. Trött i kroppen och trött i psyket, och ibland även uppvarvad på ett lite obehagligt sätt. Jag har också haft en hel del problem med magen och ibland undrar jag inte om det är någon form av Post -Covid som vissa beskriver att de fått efter virusinfektionen.  Trötthet är bara ett problem för mig om jag inte har utrymme för den, och jag har gott om utrymme. Jag har ju bara jobbet och hästen och mina vänner. Jag kan vila däremellan.  Galishimo mår i alla fall jättebra och han får mer motion av mig än vad han brukar. Jag har skavsår på sittbenen som skvallrar om att min hud inte alls är van all denna tid i sadeln. Jag orkar inte riktigt ta upp ridningen där jag avslutade den men vi rör på oss tillsammans. Jag lösgör honom. Rider ut med honom. Pysslar och flätar honom.  Snart kommer en tid när jag växlar upp igen.  . 

 Det är alltid lite jobbigt att finna nya vänner när man är på ett nytt stall. Vissa personlighetstyper fungerar jag bättre med än andra. Om jag rider med de där riktigt modiga och duktiga ryttarna som gillar lite fart och fläkt så känner jag mig lätt som en tråkig stoppkloss, alternativt sällskapets Party-pooper, som drar ned festligheterna och föreslår skritt. Ofta brukar inte de andra ryttarna bry sig om detta men själv kan jag känna mig tråkig. Och så det där med att jag sitter av ibland. När man träffar bilar, när något spännande verkar hända, eller när jag bara känner att Galishimo är spänd utan att riktigt kunna få honom att släppa ner mig på ryggen igen. Det känns lätt som ett misslyckande att inte våga sitta kvar.  "Nämen vad klokt att kliva av!" utbrast min nya ryttarkompis när jag satte av efter att Galishimo upptäckt en räv en bit bort. Jag tittade förvånat på henne.  Nya ryttarkompisen fortsatte glatt:  "Det gör nog jag också, jag behöver få lite bättre blod