Livet är förändring

 Det är alltid lite jobbigt att finna nya vänner när man är på ett nytt stall. Vissa personlighetstyper fungerar jag bättre med än andra. Om jag rider med de där riktigt modiga och duktiga ryttarna som gillar lite fart och fläkt så känner jag mig lätt som en tråkig stoppkloss, alternativt sällskapets Party-pooper, som drar ned festligheterna och föreslår skritt. Ofta brukar inte de andra ryttarna bry sig om detta men själv kan jag känna mig tråkig. Och så det där med att jag sitter av ibland. När man träffar bilar, när något spännande verkar hända, eller när jag bara känner att Galishimo är spänd utan att riktigt kunna få honom att släppa ner mig på ryggen igen. Det känns lätt som ett misslyckande att inte våga sitta kvar.  "Nämen vad klokt att kliva av!" utbrast min nya ryttarkompis när jag satte av efter att Galishimo upptäckt en räv en bit bort. Jag tittade förvånat på henne.  Nya ryttarkompisen fortsatte glatt:  "Det gör nog jag också, jag behöver få lite bättre blod

 Galishimo fick vara läromästare åt Ebba i lördags. Jag värmde upp honom och galopperade honom och kände att han var mjuk och fin i kroppen innan Ebba satt upp. Jag vill inte att han ska ha några spänningar innan hon börjar rida.  Sedan tappade jag en dynggrep mot plåtväggen så det small till och Galishimo sprattlade till och Ebba tittade anklagande på mig:  "Du är aldrig försiktig när andra sitter på din häst! Bara när du själv sitter på honom!" och jag fick be gruvligt om ursäkt både en och två gånger. Sedan höll jag mig lydigt undan både grepar och plåtväggar. Sedan skulle jag väl vilja summera Galishimos uppdrag som läromästare med att han periodvis gick som en kratta. Han kan verkligen, verkligen, gå som att han aldrig blivit ordentligt riden. Huvudet upp och noll framåtbjudning och ena örat fram och andra örat bak. Hans första test när någon ny sätter sig på ryggen är om han kan strunta i vederbörande. En riktig rövhatt. Han höjer inte självförtroendet hos någon. Och nä

 Jag gick ju en kurs i "Självbärig ryttare" precis innan pandemin. Du hittar lite kort om detta i inlägget HÄR.  Så jag tänkte damma av de kunskaperna och övningar på Anna som ville sitsträna med angloaraben Pride.  På ett sätt så kändes det som att vi initierade till en lek. Jag "lekte" tränare och Anna "lekte" elev. Så kändes det, för inte hade jag erfarenhet av att leda någon form av sitsträning och inte visste jag heller om det skulle fungera, bara för att min egen ridlärare kunnat redovisa vinsterna rent teoretiskt och med pedagogiska bilder. Jag har ingen fantastisk sits själv, men de som känner mig brukar säga att jag har en väldigt nördig sida och jag tar till mig teoretisk fakta snabbt. Så varför inte testa? Jag kom ihåg de flesta övningar tränaren gick igenom och rent teoretiskt varför de kunde ge en positiv effekt.  Jag är väldigt bekväm i min expertis i mitt arbete, men kände mig som vanligt väldigt obekväm med att ta på mig "expertmössan&

 Jag ändrade ju mitt matmönster för att gå ned i vikt, som jag skrivit en hel del om, och på helgerna har jag alltid haft föreställningen att det är då jag kan släppa på spärrarna och äta vad jag vill. Det är ju det som gör att man orkar hålla kontroll på maten på veckodagarna - man kan släppa loss på helgerna.  Det tråkiga med detta är dock att min mage inte gillar helger längre. Jag har haft någon form av magsjuka varje helg i minst fyra veckor nu.  Mat som jag inte längre verkar tåla:   Bröd Mjölk Pasta Pizza  Feta såser Glass Mat som gör livet värt att leva:  Bröd Mjölk Pasta  Pizza  Feta såser Glass Så... i går hängde jag med Anna och Pride på ridhuset och Ebba fick även rida en ridlektion med Galishimo. Jag värmde upp helgen med en otroligt god, färdig, kycklingbaugette och innan vi bytte stall från det lokala ridhuset i stan till att åka iväg till Galishimos stall utanför stan, så köpte jag en färdig korv med bröd till mig och Ebba på macken. Och jag vet att det inte kan ha vari

Man får verkligen träna på sitt tålamod med Galishimo. Han behöver tid på sig för att landa. Och jag med, för den delen. Han har varit otrygg i ridhuset och det var inte förrän för några dagar sedan bara, som jag kunde skritta honom på lösa tyglar efter fyrkantsspåret i ridhuset. Men när jag väl kunde göra det, och samtidigt överösa honom med beröm för att han kunde länga på sig, så gick utvecklingen snabbt och han började snabbt slappna av allt mer. Jag tror jag kommer att ha ett grundligt upplägg framöver med mycket skritt på lösa tyglar efter fyrkantsspåret och en försiktig upptrappning från detta.  Men vi har även börjat lägga in galopp nu, när jag känner att han är med mig, och han känns precis lika fin som vanligt.  Eftersom stallet jag är på nu är mindre, med färre andra hästar och ryttare, så är det också lättare för mig att "bubbla in mig" och hantera Galishimo på det sätt som passar mig bäst. Ofta väldigt långsamt och metodiskt, utan att jag behöver ursäkta mig elle

Jag blev framröstad som ordförande i bostadsföreningen här, som omfattar 24 bostäder. Det var ju väldigt trevligt att grannarna hinner uppskatta mig när jag inte jobbar eller åker till hästen. Jag är lite osäker på vad det innebär, för när de försökte rekrytera mig så sade det att "det är ju bara fyra träffar per år" och när jag väl var rekryterad så sade de att "det är mycket mer jobb än man tror". Så vi får se vad det i praktiken innebär. Jag tror dock inte att det blir jättemycket jobb för föreningen är väldigt välskött och fint underhållen, det är inte så att man behöver ta itu med något som inte redan tagits itu med.  Men det är ju lite lustigt hur det kan bli. Att man kan gå från att, mer eller mindre akut, flytta in i en liten etta och sova på en madrass i flera veckor, och tänka att denna lilla etta bara är temporär, till att åtta år senare bo kvar i samma lilla rum och engagera sig i, och bry sig om, hela föreningen.  "Jag ska göra mitt bästa." sv

I söndags blev det lite spännande. Galishimo frös fast och stirrade mot skogen när jag tömkörde honom, det är inget ovanligt att han stannar upp och fryser när han är osäker, och det kan absolut hända flera gånger om han har en riktigt dålig dag. Så jag reagerade inte så mycket, förutom att jag tänkte att det är söndag och att jag inte orkar "driva honom ur det" utan att han får stå och tomglo tills han lessnar. Vi har ingen tid att passa. Framåt kommer vi att komma ändå. Galishimo fortsatte att glo mot skogen.  "Den där bruna stenen ser ju nästan ut som ett djur om man inte visste bättre..." tänkte jag och tittade på stenen vid vägen.  "Eller är det en sten? Är den inte lite hög..?" hann jag tänka just efter att jag såg ett öra flaxa alldeles vid stenen. Sedan såg jag att stenen hade päls. Bara 20 meter från oss. Och jovisst. Stenen var en älg. En fjolårskalv. Som stod läskigt nära bredvid oss och alldeles stilla. Och just när mitt hjärta började rusa ner