Livet är förändring

Jag red ensam på ridbanan i mörkret igår. Det var -20 grader och riktigt kyligt i luften. Alla hästar blir piggare i kylan, så många ryttare har det kämpigt, men vi fortsatte på våra övningar som vanligt och jag fortsatte fokusera på mina händer och att Galishimo skulle spåra bra. Serpentiner. Åttor. Inga konstigheter. En liten pusselbit till blev lagd i detta och Galishimo svarade bättre på min vikt och spårade bättre i högervarvet. Vi började på lösa tyglar att svänga i trav, så jag kunde repetera in för mig själv hur jag skulle använda min vikt, och inte börja dra i tygeln i onödan. Sedan tog jag tyglarna lite allt eftersom. Det känns rätt. Det känns behagligt. Och så passade jag på att utnyttja Galishimos överskottsenergi och träna på sitsen i galoppen nu när han ändå är så pigg och bara vill springa på.  En bild från förra året, tror jag. Igår satt jag bättre i sadeln med bättre bakåtlut.   In på ridbanan kom en yngre ryttare på en liten krutburk som var märkbart taggad av kylan. 

 Skrivande måste ha en särskild kraft om man vill bearbeta något och förändra något. Jag var så mycket bättre på dagens ridpass än gårdagens pass, som jag skrev ned i detalj hur jag upplevde passet här på bloggen. Jag tror att det beror på att jag skrev ned ridpasset och återupplevde det. Man kan säga att det blev två ridpass på en dag. Ett faktiskt ridpass och ett till när jag mentalt gick igenom vad som faktiskt hände och hur jag ville att det skulle bli.  Idag lade jag ned båda mina händer på sadeln och lät dem vila där lätt. Visst, det blir låga händer men att lägga dem mot sadeln blev något för mig att mentalt förhålla mig till. I stället för "led inte ut med högerhanden" så tänkte jag och påminde mig själv genom att tänka "luta högerhanden mot sadeln och låt den vila där" eftersom hjärnan lättare tar till sig vad man "ska" göra och har svårare för ordet "inte".  (Prova själv: Nu säger jag till dig att INTE tänka på en rosa elefant. Vad gjor

Jag klättrar på en snödriva för att kliva upp i sadeln, och Galishimo klättrar glatt efter i snödrivan. Trots att det var precis det motsatta av vad jag ville så skrattar jag högt och ger honom en godis. Nu har jag befäst ett dåligt beteende till. Sådärja.  Jag inser att jag måste sitta upp från marken då uppsittningspallen förmodligen är begravd någonstans under snömassorna och suckar över hur jag ska få upp benet i stigbygeln. Var inte det här lättare förr? Kunde man inte bara slänga sig upp relativt lätt när man var yngre? Nu är det ju alltid på vippen att jag inte ska komma mig upp och jag måste pusta och frusta högljutt för att ta mig upp. Är det så här det är att bli 40?  Jag kravlar mig upp.  Galishimo är redo att jobba direkt och jag skrittar runt lite och märker att jag ser hans högra ögonvrå lite för mycket. Han är överböjd. Spårar han ens? Nej det gör han inte, rumpan tippar lite åt höger. Hur åtgärdar jag det? Inte genom att leda med höger hand i alla fall.  Jag noterar att

De här bilderna är från den förra snösmockan, då det kom mindre snö än de 60 cm som kom i lördags. Men inte var jag mindre noggrann för det! Jag skottade fram transporten igår. Det är märkligt och nästan lite pinsamt vad mycket jag gillar att skotta! Jag skottar långsamt och filosoferar över lite allt möjligt under tiden. Jonas på stallet kunde inte låta bli att skämta över att jag var så grundlig när jag borstade bort snön, och det var väl bara att lägga sig platt och erkänna sitt pedanteri. Jag testade att dra fram den också för att kontrollera att alla hjul rullade, att inget frusit igen och att lamporna lyste som de skulle. Allt fungerade utmärkt så det är bara att planera in nya äventyr! Så skönt! Så här såg det ut när allt var klart!  Sedan så besiktades bilen i morse innan jobbet, och den gick igenom utan anmärkning. "Fin och välskött!" konstaterade besiktningsgubben och jag tog nöjt papperet om den godkända besiktningen och log belåtet. Nu är det bara att rulla vidare

 Jag vägde mig i början på januari, och insåg att jag passerat 70 kilo, och därmed pekade mitt BMI på att jag var överviktig. Enligt tradition och vana så ser jag alltid till att gå ned några i kilo i vikt när jag passerat 70 så jag inte blir en tjockis på fulltid. Detta var ju just innan jag fyllde 40 så det kändes lite nedslående. Lite "Grattis på 40-års-dagen! Du är nu officiellt fet!. Jag har använt olika metoder för att gå ned, den vanligaste metoden jag använt genom åren är att gå en timme varje morgon, innan frukost, och det brukar ge en väldigt långsam men stadig viktnedgång. Jag kan dock bli stressad ibland och känna att jag inte riktigt har tid med dessa promenader, eller ork för den delen.  Så, i höstas så testade jag, under en väldigt kort period, att fasta med ett ätfönster på ca 8 timmar per dag och sedan lät jag bli att äta de återstående 16 timmarna, det kallas intermittent fasta. Jag mådde ganska bra av detta, men rutinen föll med att hösten blev ganska tuff både

Äntligen kan jag börja ta ut extratimmarna som jag jobbat in de senaste veckorna. Det känns hur skönt som helst med lite mer normal arbetsbelastning och att jag kan börja åka till stallet mer på lunchrasterna, eller till och med sluta tidigare!  Idag lyste inte solen, men ridkänslan var densamma. Vi gjorde om öppnorna i galopp och jag tänkte på det jag upptäckte när jag senast blir filmad.  - Jag måste luta mig bakåt och slappna av i höften för att "släppa fram" honom i öppnan i galopp. Precis som de enkla öppnorna i trav.  - Jag ska ge honom mycket mindre hjälper med mina ben för han vet nog vad han ska göra oavsett. På videorna startar han med öppnorna innan jag lagt på benen, och sedan fuckar jag upp det med mitt knipande.  - Jag måste släppa på ytter tygel och inte dra ihop honom så mycket så han får frihet för bogarna inte börjar tänka "uppåt" eller bromsa upp sig. Sagt och gjort - jag höll mig till planen, resultaten kom direkt och blev precis som jag hoppats.

Jag är jättenöjd över ridpasset med Galishimo idag också. Jag hade inga förväntningar utan tänkte bara.. tja... motionera och se till att han är nöjd och glad och mjuk i kroppen. Vi fick till några riktigt trevliga öppnor i galopp.  Har galopperar vi mot Björn i en väldigt bra öppna. Tyvärr sitter jag lite framåtlutad i dem så jag måste träna på att luta mig bakåt, titta dit jag ska, och låta Galishimo göra jobbet, för han kan ju!  Här har vi gått ur öppnan och viker av mot ridbanan. Jag älskar Galishimos uttryck. Han kämpar på så bra han bara kan. Det är gott om energi och tåga i honom, trots att vi red långt på långturen igår.  Det som är så roligt är att sedan kan jag bara trycka på "Snell Hest Knappen" och då kommer Snell Hest. Så då kan jag länga tyglarna och jobba med att svänga honom runt koner för vikten. Då lufsar han snällt på i det tempot som en annan farbror. Så jag kan byta växel och energi på honom lite som jag vill under passet. Han förstår vad jag vill och kän