Livet är förändring

Jag har tecknat mer under 2020 än vad jag gjort föregående år. Detta beror ju på att jag köpte mig en Ipad och ett riktigt bra ritprogram! Det har varit lätt att plocka fram de digitala verktygen och jag slängde alla mina tidigare målarprylar. Det har varit riktigt givande och jag har njutit över att lära mig nytt och finna nya färdigheter.  Året började lite otäckt med en oförklarlig smärta som jag aldrig känt varken förr eller senare. Jag blev inlagd på akuten men läkarna såg ut som frågetecken när jag beskrev smärtan och när testerna genomfördes. Till slut fick jag väldigt stark smärtlindring och allt gav med sig. Jag höll mig så optimistisk som jag kunde, men jag blev lite rädd. Eftersom läkarna inte fann någon logisk förklaring på smärtan så har jag nog hittat mina egna påhittade förklaringsmodeller, och jag har bland annat tränat mindre på gym, av rädsla att gymträningen stressat kroppen på något vis, och jag har även slutat med gluten. Man vet ju aldrig. Det viktigaste är ju att

Galishimo har varit på utflykt både lördagen och söndagen. Lördagen var en väldigt stökig dag på ridhuset med många olika ryttare och ambitioner. Det galopperades kors och tvärs och det låg ute hinder och travbommar på marken. Det var en otroligt fin treårig häst där, ett fuxsto, som verkade oerhört stabil och nöjd med sig själv, trots att hon inte kan ha blivit riden så mycket innan. Vilka bra förutsättningar de verkade ha! Det var en enorm skillnad jämfört med Galishimos oro och sprattlighet som han hade vid samma ålder.  Men nu har den mesta sprattligheten vuxit bort! Vi har tränat halter och han har gjort jättefina halter bara på sitsen. Han går från en rask trav till att stå blixt stilla på kort tid, utan att jag drar i tyglarna . Oftast står han dessutom fint kvadratiskt med benen också. Vi kör det oftast från traven men har även provat i galopp också.  Tanken var att jag skulle fortsätta träna i ridhuset idag söndag, tillsammans med Anna, men fick ett förtvivlat telefonsamtal ju

Elin och Galishimo 2015 Jag håller lite kontakt med Elin och vi chattar lite då och då. Hon är förstås i chock fortfarande över sin försvunna mamma och jag försöker vara ett så vettigt stöd som möjligt. Det är svårt att vara ett vettigt stöd för situationen är väldigt ovettig. Hur kan en liten rund tant med krycka bara försvinna spårlöst från sin bil? Och trots att jag är 14 år äldre än Elin och ofta tar på mig en stöttande roll, som den lite mer erfarna i vår vänskap, så har hon redan upplevt en smärta och förlust som jag inte kan föreställa mig eller någonsin få erfarenhet av.  Men jag försöker att vara så mycket mig själv som möjligt. Trots att det är svårt. För man vill analysera vartenda ord man säger och väga allt rätt, men samtidigt vara sig själv så mycket som möjligt. Elin bryr sig förstås inte så noga vad jag säger eller inte säger. Jag hade förmodligen kunnat skriva fullständigt osammanhängande meningar, överanalyserade och intrasslade i sig själva, så till den grad att det

  Vi körde det säkra före det osäkra: Jag och mamma firade jul själva, vilket vi gjort i många år tidigare. Vi har en anhörig som går igenom en hård cancerbehandling och corona härjar fritt så det blev säkrast att bara vara hemma och inte mingla runt så mycket.  Julen kan väl bäst summeras med att jag (39 år) regriderade 30 år bakåt i tiden och blev mentalt 9 år och fick färdigbredda mackor serverade framför näsan på mig. Det värsta var att jag inte protesterade utan nöjt stoppade i mig allt möjligt som lades fram. Sedan tog vi promenader och åkte skidor, så vi skulle få upp aptiten så vi kunde äta ännu mer. För att få i sig enorma mängder mat så krävdes det minimalt med ansträngning från min sida. Jag behövde i princip bara låta bli att göra motstånd. Ja, så blir det väl kanske när man som vuxen åker till sitt barndomshem och får tid med sin mamma. Det är en form av kärlek det också.  Det som slog mig var hur otroligt trött jag var, och att det ofta slår mig just kring julen, att jag

Elin och Galishimo december 2015 Jag var med på ett organiserat sök även i går och det blir ju bara värre. Inte ett spår av Elins mamma. Inte en handske, ett fotspår, glasögon. Ingenting. Området är finkammat och den senaste skallgången var extremt väl genomförd med en gruppledare som hade lett grupper hela veckan och hälften av dem som gått skallgången hade oupphörligt gått varje dag sedan försvinnandet. Solen har inte kikat fram under hela december och snön har lagt sig i små tunna blöta lager som glider in bakom kragen, när man går genom snåren, och blöter sig igenom lager på lager. Jag försöker balansera jobbet med att hoppa in här och var och min lägenhet börjar se allt mer rörig ut. Ungefär som själen.  "Snart är det väl dags att sluta organisera sökningar för... ja... julen kommer ju och folk vill ju vara hemma med sina familjer..." sade Elin och såg blek och helt tom ut. Hennes livs absolut värsta jul närmar sig, hennes mammas favorithögtid, och hon kommer inte längre

Jag fick frågan om jag blivit utredd för min ofta återkommande feber och det har jag. Jag har väldigt fina blodvärden och läkare har konstaterat att jag är vältränad och "på papperet" frisk för min ålder. Den preliminära diagnosen är helt enkelt att jag får sänkt immunförsvar när jag stressar. När jag väl lutar mig tillbaka en stund så finns det en massa små virus och infektionen som immunförsvaret behöver jobba ikapp med, som immunförsvaret i naturliga fall skulle ha gjort under vardagarna. Så man kan säga att feber är ett tecken på att jag stannar av och reparerar mig, och det verkliga problemet är när jag inte förstår att jag utmanar mig för hårt. En egen diagnos som jag satt på mig själv är också att sluta med gluten. Men det är lite oklart om det fungerade så bra då jag ändå blev sjuk.  Detta kan hänga ihop med att jag är lite av ett jobbmonster på jobbet. Jag älskar att jobba hårt. Jag kan även säga att det finns jättemycket intressant att jobba hårt med som utvecklare

Jag har fått lite privata mail och frågor om det är "min" Elin som förlorat sin mamma spårlöst. Och ja visst, visst är det "min" Elin. Det är Elin som köpte Galishimos helsyster Gezzina 2011 (som hon senare sålde) och vi har varit vänner sedan dess.  När Elin var yngre och hade sin häst hemma hos föräldrarna hälsade jag ibland på, och jag har med detta lärt känna hennes föräldrar Carola och Ola. Det hela är fruktansvärt tragiskt och helt obegripligt. Polis har nu avbrutit sökandet efter Carola och Missing People har finkammat området och närområdet där den tomma bilen hittats i Boviken. Jag har alltid gillat Carola, hon har alltid varit snäll, omtänksam och satt familjens behov först. Ingen förtjänar att ha det som hennes anhöriga just nu.   Försvunnen Carola Hällberg Saknas sedan 12/12. Bil försvunnen i Boviken. Hon är 53 år, glasögon, ca 160 cm, väger ca 95 kilo samt har svårigheter att gå. Vid tips ring Polisen: 11414 Och Missing People: 031-7609060. Vill du hjäl