Livet är förändring

 Fastan går det sådär med. Jag skulle ju vila magen i 18 timmar och äta under ett "ätfönster" på 6 timmar, per dygn. Det har gått lite bättre på vardagarna men på helgen, då jag aktiverar mig mer, så fungerar det sämre.  I praktiken kan man säga att jag äter inte när jag vill äta, när magen kurrar och när jag exempelvis ska till ridhuset så åker jag dit på tom mage. Det känns sådär och jag är orolig att jag inte har energi att orka göra mitt bästa i sadeln. Irriterad har jag också varit.  Sedan öppnar ju ätfönstret, efter mina 18 timmar, och då har hela magen gett upp och typ stannat av. Då är jag inte hungrig alls. Nästan illamående. Då trycker jag i mig mat på ett väldigt stressat och forcerat sätt, trots att kroppen inte vill, och så tar jag ytterligare lite mer, bara för att täcka upp inför de kommande 18 fastatimmarna som väntar. Och så somnar jag, och vaknar med en kurrande mage.  Det gick dåligt i helgen, vilket var min andra helg med intermittent fasta, och i lördags

 Jag fick hjärnsläpp idag när jag skulle rida Galishimo i gamla ridhuset. Det var flera andra ryttare där och alla var duktiga ryttare som utnyttjade hela ridhuset, och satte lite fart i sina hästar, självklart med hänsyn. Det såg jättefint ut.  Själv blev jag väldigt osäker. När de galopperade så skrittade jag ängsligt fram till Björn och höll mig nära honom när de dundrade förbi. Det var svårt att inte känna sig i vägen. Jag ville hålla ett öga på allihopa, men det var förstås omöjligt. Det blev mycket lamt travande i små åttor för mig och Galishimo, under tiden jag sneglade mig över axeln. Det blev inte alls de övningar jag hade tänkt. Eftersom alla var så snälla och trevliga, och eftersom Galishimo var lugnet själv, så blev det lätt för mig att slå på mig själv. Varför fokuserade jag inte bättre?  Ja, varför presterade jag inte bättre?  Det är precis för sådana frågor som denna blogg är till för. För man kan enkelt ställa den frågan högt, sedan gå in i bloggen, som en spåkula över

 Jag tog Galishimo till ridhuset i lördags. Nu skulle han premiärridas! Jag har longerat honom och försökt att aktivera honom så gott som möjligt under veckan, trots det hårda underlaget, bara för att få honom lite snällare. Jag hade med mig både Angelika och hästen Minn och Anna och Pride, så vi var i gott sällskap.  Han gick toppenfint in i transporten, och jag märkte redan när vi tog in honom i gästboxen att han var väldigt lugn. Han var faktiskt lugnare än både Pride och Minn. De andra hästarna trampade runt och ville veta vad som pågick. och Galishimo stod som ett ljus och väntade på att få jobba.  Från början var tanken att vi skulle skritta mest, eftersom Anna rehabtränade Pride, men Galishimo ville inte skritta. Han ville trava. Han har stått i en frusen hage och knappt kunnat röra på sig så han ville inget hellre än att få göra sig av med energin. Sagt och gjort. Jag gjorde en ny övning som jag inte riktigt kunnat göra förut, eftersom Galishimo har varit spänd när man ridit nä

Jag gör tydligen alla kostförändringar jag kan komma på nu. Det är min inre nerd som fullkomligt freakat ut inom området mat och hälsa. Det är kanske inte så konstigt mot bakgrund av att jag känner mig fri från inflammationer i lederna nu, trots att vintersäsongen alltid brukar vara jättejobbig, och blir nyfiken på vad mer jag kan göra för att må bra.  Så... jag testar även periodisk fasta nu också. Jag har testat det i ungefär en vecka. Jag har ett matfönster på ca sex timmar per dag då jag äter en hel del, och låter sedan magen vila ca 18 timmar per dag. På helgerna funderar jag på att bryta det för att vara säker på att jag orkar med att vara i stallet hela dagarna, så då vill jag nog åtminstone klämma i mig en frukost. Och så har jag lovat mig själv att inte bli för fyrkantig i detta och faktiskt äta mer om jag verkligen känner för det.  Potatis med ägg, lite senapssill, en klick cream cheese med örter på potatisen, samt blandsallad med olivolja, vinäger och salladskrydda, blev min

Yes! Galishimo är frisk nu. Och fruktansvärt, fruktansvärt jobbig. Jag hade nästan glömt hur jobbig han blir när man inte motionerar honom ordentligt. Det stegras, nafsas, duttas, sprattlas och allt möjligt han kan komma på. Det är nästan svårt att föreställa sig att detta yrväder blir världens snällaste häst om man rider honom regelbundet och låter honom bli trött några gånger i veckan. Han bet mig till och med i huvudet när jag skulle ta av honom täcket. Inte hårt, men tillräckligt för att jag skulle bli förvånad.  Jag fick lite flaschbacks från 2012 när Galishimo var ung och inte inriden och också hade samma problem med att hantera sin överskottsenergi. Trots färgbytet ser man att det verkligen är samma häst...  Största skillnaden från förr är väl att han lagt till sitt nya självlärda trick, att stegra lite då och då.  Om man ska fokusera på skillnader från 2012 så är de ju att jag känner mig helt trygg med min hantering av Galishimo, och jag vet numera att han undviker att gå på m

Jag brukar få inflammationer i mina leder och kan röra mig lite sisådär emellanåt. Jag brukar skylla på stress. Som i september förra året när hela högersidan blev totalt inflammerad i fem veckor och jag trodde att det berodde på att jag stressat för mycket. Som jag skrev i detta inlägg. Sedan brukar det alltid finnas lite småtjafs som vandrar runt. En handled som är stel. Det kan vara svårt att ståendes ta på sig högra sockan, för knäet måste ju upp. Lite småpill som jag sällan varken skriver om eller fokuserar på. Jag brukar tänka att det är bra att röra på sig om lederna krånglar. Ridning är en bra hobby. Jag är ju snart 40, såklart maskineriet kan gnissla lite. Livet är gott ändå!  Men så fuckar det ut rejält ibland, med riktigt mycket inflammationer och då har jag lite svårt att hålla mig och kan börja klaga lite. För att inte tala om min berömda influensakänsla som jag ofta får när jag vilar. Mina närmaste vet att det kommer lite titt som tätt. Ibland ljuger jag även för dem. St

 Jag är orolig över Galishimo men i morgon, på onsdag, ska han få träffa en hältspecialist. Det är fortfarande mest troligt bara en hovböld, men bölden har inte "poppat" ännu (vilket vi vill att den ska göra) och jag har inte is i magen att vänta.  Jag får ju faktiskt rida Måns väldigt mycket nu! Det är verkligen jättekul, och om jag jämför bilder och filmer från för bara en månad sedan så ser jag faktiskt skillnaden! Jag slappnar av mer och Måns vilar på stegen bättre i galoppen. Det ser mer harmoniskt ut för varje gång jag filmas. Samtidigt är inte Måns sen att visa lite extra energi i form av ett "Ka-shing!". Särskilt i galoppfattningarna. Men det känns ändå stabilt och roligt.  Jag märker ju också att Måns är stabilare än Galishimo och automatiskt så släpps mitt "beredskapsläge" lite i taget. För tre veckor sedan vågade jag knappt galoppera, eller gjorde det bara i slutet. För två veckor sedan ville jag inte rida honom ensam. Idag kan jag rida honom en