Livet är förändring

Jag är fortfarande aptrött men börjar så smått känna mig som en människa igen. Jag och Björn har varit i stallet och jag har ridit Galishimo och blivit filmad. Galishimo gör verkligen det han ska nu och det är roligt att uppleva! Här på bilden ovan gör han en galoppsluta. Vi började med det för någon vecka sedan och det har inte varit några konstigheter. Man ser tydligt att han fört fram höger höft för att galoppera lite på innerspår med hästrumpan. Detta tycker han är jättejobbigt och klarar fyra eller fem steg, efter staketet,  i galoppen. Jag är jättenöjd men måste driva på mot slutet för att peppa honom. Svag "shoulder in" eller galoppöppna efter fyrkantsspåret. En pytteliten, men den är där! Galishimo går lätt böjd inåt, lite som att han är på väg att svänga in på en volt men går i själva verket rakt fram efter staketet. Jag har blivit bättre på att slappna av i höften och titta dit jag ska. Men det blev ju automatiskt lättare för mig att sitta bra när han b

Nu har den kommit, semestern! Jag är glad men har nog ändå inte riktigt fattat att jag inte behöver jobba på fyra veckor. Detta blir min fjärde semester i livet på fyra veckor och nästa år får jag sex dagars semester till, då jag fyller 40. Det är ju delvis mitt val att inte ta så mycket semester tidigare, jag har ju genom åren valt att spara ihop så många outtagna semesterdagar som man bara får (30 dagar), för att kunna ta hand om mina föräldrar eller hästen ifall något skulle hända dem. Jag bestämde mig för att börja spara ihop en semesterdagsbuffert och ett katastrofkonto år 2013 då Galishimo blev allvarligt skadad. Jag hade precis separerat från en riktigt dålig relation, och jag höll på att bränna ut mig i alla ändar. Men jag klarade mig, klarade jobbet, och repade mig utan sjukskrivning. Sedan dess har jag sparat semesterdagar ifall livet skulle bjuda på fler obekväma överraskningar. För det kommer det ju att göra. Det ingår i livet.  Det var även då jag bestämde mig för att spar

Jag längtar verkligen efter varje dressyrpass med Galishimo nu. Som jag skrivit tidigare så försöker jag rida två dressyrpass på två dagar, sedan så gör jag ett avbrott med avsuttna promenader, lite uteritt, eller en full vilodag, och sedan kör jag två dressyrpass igen. Cecilia skrittade Galishimo i Lillskogen i måndags och jag gick med.  I söndags tog jag och Björn en avsutten promenad (en "hundpromenad", brukar jag kalla det) en timme och så lät vi Galishimo bara hänga med oss. Det känns allt mer viktigt att ha kravlös tid med Galishimo så han håller sig glad och nöjd och framför allt trygg. Tyvärr så blir han ju inte en smal häst av denna typ av aktivering men man får alltid väga vilka hälsofördelar man tror väger tyngst.  Sedan kom ju gårdagen då jag äntligen skulle få rida dressyr med honom igen. Tyvärr hade jag huvudvärk och var mer eller mindre utmattad efter jobbet då jag arbetat övertid. Stora tunga moln hängde några kilometer bort och man hörde mul

Galishimo har gjort fina framsteg i galoppen, han har ju självklart galopperat ganska många år men som vanligt så är det den äkta lösgjordheten som saker har fastnat i och som jag måste ta hänsyn till. Att få honom att sänka huvudet har aldrig varit så stora problem, men det kan bli en slags falsk lösgjordhet där han blir stum och svår att påverka, och att få honom mjuk och med på noterna är något annat än ett sänkt huvud och taktfast galopp. Lösgjordhet är ett state of mind. Men det gör ju inget att det tar många år att hitta lösgjordheten, han är en jättefin häst ändå, och alltid lydig med stort förtroende för att jag inte tar honom över någon gräns och skapar spänningar. Och jag har följt hans lösgjorda perioder och hans mindre lösgjorda perioder och ibland skippat galoppen helt, och ibland tagit upp den igen. Men denna sommar har det hela känts lite mer annorlunda med galoppen. Han är mjukare och mer rörlig. Han tittar mindre och spänner sig mindre. Om jag bygger upp passet på rä

Jag har jobbat en hel del på min sits. Det finns mycket att jobba på. En stadig oönskad stolsits, två knipande knän, en rumpa i bakvikt... Jag förundras ju lite över hur många saker min kropp kan hitta på som jag inte bett den göra under ett ridpass. Det finns ingen ände på möjligheterna, eller omöjligheterna. Ett klassiskt uppdraget knipande knä. Fyller ingen funktion alls.  Och det verkar bara finnas en sak som verkligen hjälper, och det är att gå ned i skritt. Oh, förnedringen att behöva skritta och finna sin egen kropp! Efter så här många års ridning! På en häst som dessutom har markbundna gångarter och inte skumpar alls. Sedan håller jag den önskade sitsen i trav några steg (om jag har tur), och i galoppen är den borta. Puts väck. Jag tror att det finns flera anledningar till in bristfälliga sits. Den ena är ju den allra mest uppenbara; jag rider för lite. Rider man mycket blir man bättre, rider man 4-5 dagar i veckan så blir man inte bra lika snabbt. Men sedan finns

Ni vet ju att jag gottar mig i ridningen med Galishimo nu och hur oerhört nöjd jag är med hur ridningen fungerar just nu. Vi kan utnyttja hela ridbanan, han spänner sig inte, han är mer lösgjord än någonsin, och dessa öppnor i galopp, som vi introducerades för i  höstas, börjar äntligen ta en bra avspänd form som inte är studsig eller med motstånd. Lösningen var att göra dem väldigt lätta och inte tvära för mycket. Kanske inte ens en öppna i tre spår, två och etthalvt spår duger också. Vad bra vi är! Sedan tittade jag på ett klipp på instagram från en bekant som haft sin mycket unga dressyrtalang i ungefär ett år, och hur de dansar fram i en öppna, som verkligen följer skolboken. Hästen öppnar upp hela bogpartiet och dansar fram med en nöjd ryttare på ryggen. Stegen är långa och elastiska. Mitt i öppnan vrider hen om hästens böjning till en förvänd sluta, utan att tappa varken takt eller linje, och jag häpnar över hur mjukt och följsamt det går. På en unghäst! Galishimo hade tvärstan

Björn är sjuk och jag har hängt ohemult mycket i stallet. Vi har slagit alla rekord i att vara ifrån varandra, då vi bommat precis alla högtider hittills under 2020. Jag är lite orolig när han blir så långdraget sjuk och jag hoppas han kommer på fötter snart igen. När vi började dejta var jag den som alltid var sjuk och han som alltid hade energi, och nu är det lite tvärtom. Jag vet åtminstone hur det känns och hur viktigt det är att inte sätta press på honom eller ge några skuldkänslor för att han inte kan vara med mig. Jag funderar om det är den där jäkla coronan som han inte blir av med, då så många i hans närhet varit konstaterat sjuka i omgångar, och då är jag generös och räknar bort mig själv eftersom jag aldrig tog något test och nöjer mig med "aldrig förut varit så sjuk i hela mitt liv". Nåja, nu är jag friskare i alla fall! Mamma kom och hälsade på Galishimo på lördagen. "Vilken tur at vi delar vårt intresse för djur, tänk om jag hade krävt att vi skulle