Livet är förändring

Jag kan ju börja inlägget med att skriva att jag hade allt annat än sinnesfrid i söndags. Jag var på ridhuset. Galishimo var spänd som en stålfjäder, och då blev även jag det. Stort misslyckande. Stor självkritik. Och så vidare. Jag fick honom åtminstone att passera solreflexerna, vilket han haft svårt för under flera års tid. Han hade även svårt för dem i början av passet, men det gick över på lite träning. Det är ju ett fint framsteg att han inte fixerar sig på dessa lika mycket. Men de flesta vuxna hästar bryr sig ju inte alls om solreflexer, och det grämer mig lite. Sedan jobbade vi en hel del mot fläktarna i taket som han också har svårt för. Han gjorde vad jag bad honom men var alldeles stum och sen på hjälperna, som han blir när han blir spänd, och direkt jag stannade honom vände han huvudet och glodde storögt på fläktarna, jag kände hans puls slå kraftigt mellan mina ben och att han därmed samlade han på sig adrenalin, och någonstans där gav jag upp för dagen.  Innan

Det är dags att skryta nu! Två timmars uteritt i snön, Galishimo hade fjuck-frossa och spände till här och var, jag red riktigt bra! Jag hade med mig tryggt sällskap också i form av Anita och Willgott och Ebba och Rand. Det var alltså en arab och två trygga kallblod. Jag nervös-skrattade inte ens, när han sprattlade iväg utan, vände mig bara om till mitt ridsällskap efteråt, och sade "Det är lugnt, jag blev inte rädd!" På slutet började kroppen dra ihop sig lite och jag fick min vanliga lätta kramp i axlarna, när jag instinktivt och undermedvetet började vilja dra fram axlarna lite. Tydligen är det en överlevnadsinstinkt att vilja dra ihop sig, för att skydda sina inre organ, men de gick koppla tillbaka axlarna till sitt tillbakadragna läge och veckla ut bröstkorgen Jag knep i princip nästan aldrig med knäna, trots att Galishimo hade lite piller för sig. Det kändes riktigt bra! När Galishimo började kännas lite smått spänd så tog jag tidigt "det säkra före det osäkra

Yes! Lönen kom ju i fredags och jag drog en lättnads suck över att det inte blir mer dyra utgifter kopplade till BE-körkortet. Puh! Denna månad borde jag ju ändå gå lite mer plus än tidigare månader? Min budget har stått på nästan exakt samma punkt sedan maj i år, jag har varken gått plus eller minus i ekonomi (men väldigt plus i grejer och förstås i BE-körkort). Jag har beställt en ny sadelgjord till Galishimo, en exakt likadan som den han redan har, så jag kan stoppa en sadelgjord i tvättmaskinen och samtidigt rida på den andre. Det är bara tyg och fusk-ull, så det behövs en ny. Men denna gång valde jag en brun i stället för en svart. Detta bett-inköp vet jag inte varför jag inte gjort tidigare. Galishimo är ju en riktig nervös-tuggare på bettet och har alltid varit. Det fipplas, tuggas, gnags och han snuttar (sätter huvudet på sned och suger in luft som han diar) även på sitt bett i tid och otid. Detta är ett ganska vanligt beteende hos känsliga och nervösa hästar och äv

Nu när det går bra att röra på sig igen så är jag mycket motiverad att börja träna igen. Det går bara lite trögt att få igång rutinerna igen. Igår: Kom på gymet, insåg att mitt gymkonto för Biocircuit stängt ned sig och jag kunde inte längre träna som jag gjort tidigare med förinställda redskap för vikter, repetitioner och motstånd. Detta var inte ett tekniskt fel utan ett Katarina-fel då jag inte bekräftat mina uppgifter inom GDPR vilket gör at systemet stängs ned efter ett antal veckor. Detta konto gick inte återställa och jag var tvungen att fixa en ny träff för att göra om alla inställningar. Efter att jag bokat en ny träff så tränade jag på egen hand på ett sätt som bäst kan beskrivas som halvdåligt. Idag: Kom till gymet med full gymbag och redo att öppna mitt konto och få mina inställningar etablerade igen av en Personlig tränare. Jag hade handduken, skorna, tvål och smink med mig. Och... och... vänta nu. Har jag glömt gymkläderna? Är de hemma på tork efter gårdagen? Just

Minns ni inlägget jag skrev för fem veckor sedan? Jag skrev  Förlåt kroppen! och berättade hur min kropp tenderar att få inflammationer om jag stressar mentalt, men inte rör på mig fysiskt. Jag fick ju inflammationer i alla stora ledgångar i hela högra sidan och har haft lite svårt att röra mig. Sedan koncentrerade sig inflammationerna till mitt högra knä. Jag har haft svårt att böja mig ned på marken och ta mig upp igen. Men NU börjar det äntligen bli bättre! Det tog alltså fem veckor för kroppen att komma på banan igen! Helt galet att det kan bli så konstigt, och en mycket viktig läxa för mig. Kanske försvann det för att jag hade ordentligt med mensvärk i helgen och tog väldigt mycket Ipren för att klara att rida och aktivera mig. Jag var ju även funktionär på en hopptävling i lördags också, och då tog jag en Ipren lite då och då, för att klara av att göra mina funktionärs-uppgifter på tävlingen, utan att krevera av mensvärk. Då blev det väl en omedveten ordentlig kur mot inflammat

Jag och Galishimo tog en uteritt med Ebba och Måns idag. Ett blött lager snö hade lagt sig över långturen (den vi brukar skritta på två timmar) och Galishimo tyckte allt var otroligt spännande. Vitt och allt. Måns hade inga intentioner alls att gå först och föste den mycket tittiga araben främst i ledet. Jag funderade på hur Galishimo skulle hantera att gå först under hela uteritten, utan att bli allt för nipprig, men han skötte sig riktigt bra. Jag kände att han var vaksam och lite spänd och att han ibland höll andan och tittade sig ängsligt omkring, men han tågade framåt hela tiden utan att stanna eller bråka. Men man ser att han anstränger sig. Ibland förstår man inte hur bra Galishimo sköter sig förrän man sitter av. I detta fall satt jag av efter ca 6 km, när det kom en mötande bil. Glädjen blev stor. Mycket stor. "NÄMEN GUD KOM DU NED TILL MIG?! VAD ROLIGT!!" utbrast Galishimo och började ivrigt slänga på huvudet, takta och frusta. Sedan kom gäspningarna. Gå

Efter förra veckans oktoberdepp om att jag var fast med en vinglig, överkänslig arab så har det hela långsamt övergått till en rätt så stor nöjdhet. Kolla bara travlängningen här ovan. Jag sitter i princip bara på honom, slappnar av, blåser ut luft, och länger tyglarna. Då följer hela hästen med bakifrån och fram till bettet. En riktigt bra kraft från bakändan. Må så vara att Galishimo är liten, har dåligt sadelläge, och inte har några flashiga gångarter att stoltsera med; han gör allt så rätt han bara kan. Han var riktigt rolig att rida. Vi har fortsatt jobba med vänsterbenet och jag tycker mig känna att det går ganska bra det med. Sadeln ger lite stolsits men jag kan inte påstå att Galishimo på något sätt missförstår vad jag vill göra. Sedan har jag tränat massor på att slappna av med inner ben i vänstegraloppen och inte dra upp det, precis som jag skrev senast. Första varven gick det inte alls och jag satt mindre bra. Jag satt framåtlutad med uppdraget knä, precis som på