Livet är förändring

Mamma försökte överraska mig med en adventsstjärna i fönstret. Eftersom hon hade den goda smaken att inte våga rota i mina lådor, då jag inte var hemma, så siktade hon på första bästa befintliga spik ovanför fönstret, och försökte få upp stjärnan i den. Tydligen gick det inte genom att kasta lasso så hon började kliva på mina smala "barstolar" för att komma upp. Jag vet inte... Jag ogillar inte människor som kliver generellt, men det finns två undantag på personer som jag tycker ska låta bli att klättra. 1. Barn som inte fyllt fem. 2. Vuxna som passerat femtio. Man har alltså sammanlagt 45 år på sig att klättra och falla hur man vill, från min synvinkel. Sedan kan man låta bli, helt enkelt. "Men jag ville ju ÖVERRASKA dig!" vädjade mamma och jag svarade att det hade ju verkligen varit en överraskning om jag kommit hem och hon legat medvetslös på golvet med blod rinnande ur öronen. Men i det stora hela blev jag förstås jätteglad. Hela ettan blir förändrad

Jag vet inte om jag klarar mig utan hund. Det har blivit så ensamt. Terven har varit borta i ett halvår och jag trodde jag skulle klara hundlösheten bättre än vad jag gjort. Jag tänkte ofta på att det skulle bli lite lättare utan hund, jag tänkte på allt hundhår som behövde städas och hur det lätt luktade hund hemma och hur orolig jag var över henne, och alla promenader som jag gick med henne på, vare sig jag ville eller inte. Men det känns helt fel utan henne. Helt fel utan hund. Lägenheten är tom och död och livlös som en kartong. Det blir inga promenader. Jag sitter alldeles för mycket hemma. Och smådeppar. Först ville jag ha en liten hund, som jag kunde ta hand om, men nu tänker jag åter på en stor hund som kan ge mig skydd. En stor hund som jag kan gå ut med sent på kvällarna utan att oroa mig. En stor hund jag kanske kan gå ut och sova i tält med, som jag gjorde förut, för flera år sedan. Och åka skidor med. Det gjorde jag när jag var liten, vi hade ju draghundar när jag växte

I veckan har jag varit sjuk. Jag har haft feber och sovit massor. Det blir mycket ensamhet när jag varken orkar arbeta eller träffa stalltjejerna. Men jag hinner tänka. Någonstans på vägen nu har ensamhet förvandlats från något oerhört smärtsamt, till en gåva. Och det går liksom i skov, som vågor. Det är liksom en våg av smärtsamhet som sköljer över en och sedan känns det tryggt och skönt. Det har hållit på så i flera år. Jag sörjer kraftigt att jag inte har familj och sedan så tackar jag varmt livet för min lilla etta, och att jag styr mina dagar helt själv. Och så böljar livet. Våg, på våg. Stora vågor och små vågor. Fram och tillbaka. Snart kan jag dansen. Det känns mer som en känslomässig process som lever sitt eget liv, än något jag styr med vilja. Jag vet ju också, att om jag står ut med att vara ensam tillräckligt många veckor, så blir jag till slut väldigt lugn och kreativ. Jag får bättre kontakt med mig själv för den jag är, och inte för hur andra ser mig. Sedan bruk

De senaste månaderna har på något sätt varit lite omtumlande för mig. Jag har sörjt att livet inte blev som jag hade tänkt mig. Det har känts väldigt konstigt eftersom jag själv tycker att jag har många år kvar av livet, men sorgen över det förflutna har kommit ändå. Ungefär som ett mentalt klimakterie. En mental vändpunkt. Exempelvis så längtar jag inte längre efter barn alls, men jag sörjer otroligt att jag inte fick barn när jag var yngre. Jag har verkligen varit rädd för att "sluta" som ensam och oälskad i en liten lägenhet. Men nu känns det skönt att slippa jobba för att undvika det. Och särskilt ensam är jag ju inte heller. Jag har ju väldigt gott om vänner. Jag var faktiskt mycket mer ensam när jag levde i dåliga relationer än vad jag är nu. Och det finns en sak som är värre än att leva ensam och oälskad, det är att leva med någon som verkligen inte tycker om en längre. Tro mig. Om jag slutar kämpa så kan jag börja leva i stället. Läsa ljudböcker, intressera

Det bästa med att ha en egen häst är att jag verkligen börjar känna honom utan och innan. Jag kunde se på Galishimo att han var lugn på ytan men att han hade myror i kroppen som bara väntade att få blomma ut så snart möjligheten fanns. Han var snäll och rar men hade det där... lilla.. lilla... obestämtbara... inuti sig. Rastlöshet, kanske. Han var redo för take-off helt enkelt. "Jag rider INTE den här idag!" deklarerade jag för mina vänner, och bestämde mig för att ta honom på en promenad i stället. Jag tog på honom hans reflextäcke (ifall han skulle springa hem utan mig) och så tog jag på diverse "julgranspynt" som min mamma brukar säga (glittrigt träns och chambonknäppning). Efter en kvart kände jag mig lite dum då Galishimo vänligt och glatt gick efter mig i en fin skritt. Efter 20 minuter så kände jag mig inte längre dum. Jag kände mig som ett geni. Då kom hans utbrott. Det var Liten Häst överallt. Han flippade ut på ett fält och galopperade så hetsigt run

*TUT TUT* VROOOOOOM!!!  Enda gången Galishimo stod blixt stilla idag var under uppsittningen. Det var enda gången. Det tycker jag inte var särskilt juste gjort av honom. För hade han studsat lika ambitiöst som han gjorde resten av passet, under uppsittningen, så hade jag aldrig suttit upp. Men nä då. Han stod där med spetsade öron och tindrande blick och verkade säga något i stil med: "Nu du, kravla dig upp tantskrälle för nu ska jag minsann visa vem som är spänstigast i stan!" Så snart jag satt mig tillrätta i sadeln, så han började med lite jämfotahopp. Stuns är bra. Stuns och styrka. Med ivrigt spetsade öron gjorde han sin uppvärmningsgymnastik, med sina fyra ben som aldrig ville sluta springa. Enda undantaget från springandet var när jag sa "stopp" till honom, varav han ivrigt tvärstannade så jag höll på att falla framlänges. Matte ville innerst inne dö. Jag antar att vi såg fruktansvärt coola ut idag. En liten stunsig, överambitiös ung liten ar

OM vi ska börja tävla i dressyr så måste jag ju lära mig att transportera Galishimo. Det känns helt vansinnigt att stoppa in honom i en liten låda bakom bilen och blåsa iväg i 70 km/h. Nu har han ju gjort det ett par gånger men då har det ju varit på liv och död, eller när han bytt stall. Han går alltid snällt in i transporten, men jag är inte alls van och tycker det är ganska läskigt. OM jag ska börja tävla så måste jag ju kunna lasta honom och åka iväg med honom. Jag måste åka till ett ridhus och rida runt lite med honom så han lär sig rutinen. Eller så VI lär OSS rutinen... Dessutom kommer ju underlaget troligen att vara dåligt i vinter och vi kan behöva ett ridhus för att underhålla träningen lite. Från början hade jag tänkt lösa ridbanekort i Kåge två mil bort, eftersom Elin och Saga håller hus där, men det är nog sannolikt att jag löser in mig i den större ridskolan inne i stan. Det blir en kortare sträcka att transportera honom och fler ridhus och en stor utomhusbana, tro