Livet är förändring

Sex chins och ett stigande självförtroende...

Det var Per som bjudit mig på massage. "Njut, bara!" sa han i telefonen, och han fortsatte: "Känn dig inte i tacksamhetsskuld, fundera inte på att återgälda något. Bara njut och tänk på att du är värd det här, Katarina." sa han, med sin trygga norrländska dialekt. När jag åkte dit så möttes jag av den kvinnliga massageterapeuten. Vi gick in till ett litet rum med levande små ljus och mjuka dofter. Det var märkligt lyxigt att få lägga sig på massagebordet och bli genomknådad. Varma händer och oljor som luktade gott, gjorde mig lugn. Värmen spred sig när blodet cirkulerade genom musklerna. Jag brukar ju annars vara lite reserverad mot beröring från främmande människor men tog plötsligt det mesta med ro. Det här var ju en present som jag fått. "Bara för att du är du. Du är en fantasisk tjej." sa han när jag ringde och tackade honom. Det är något väldigt fint med en man som gärna visar vad han går för. Och han gör det med stil... .

Jag tänkte titulera mig som Glädjespridaren hädanefter, eftersom jag tydligen kan sprida så pass mycket glädje att jag blir bjuden på massage på SPA. Jag känner mig som en Glädjespridare . Ända ut i fingerspetsarna. Glädjespridaren går på spinningpass två gånger i veckan nu, eftersom det är för kallt för att cykla utomhus. Tyvärr är omständigheterna som så att Glädjespridarens ex från i våras är instruktör på dessa två spinningpass. Men han tycker säkert bara det är kul att Glädjespridaren går på hans spinningpass. Han visar det säkert bara inte. Jag kan slå vad om att hans nya flickvän, som han skaffade fem dagar efter att det tagit slut mellan oss, också tycker det är rasande roligt att Glädjespridaren sitter och svettas på passen tillsammans med dem två gånger i veckan. Som en enda stor familj. Bara glädje. Med andra ord. Två gånger i veckan. Ren och skär glädje. Säger jag. Jag känner mig kanske mer som en envis förkylning som aldrig riktigt försvinner, än som en äkta Glädjesprid

Jag har haft det lite kämpigt nu. Jag har tröskat på i mina jobbrutiner och träningsrutiner och mest bara harvat runt under hösten... ...och jag blev väldigt förvånad när en SPA-salong ( http://www.stillavra.se/ ) ringde under lunchen och berättade att jag blivit bjuden på en massagebehandling. Först trodde jag att de hade ringt fel. Sedan insåg jag att de inte alls ringt fel. Sedan konstaterade jag att någon vill mig väldigt väl. Och att jag alltså inte är sådär katastrofalt ensam. Utan faktiskt. Ja. Att jag finns. För andra. "Den här personen som har bjudit dig har sagt att du är en så fantastiskt go tjej som sprider så mycket glädje omkring dig att du verkligen förtjänar att bli ompysslad ordentligt på vårt SPA. Massagen är redan betald och vi önskar bara få besked om vilken tid det passar dig att komma." . Jag blev så glad att jag började gråta. Typiskt mig liksom. Att inte bara tacka och ta emot. Nä det ska tydligen bölas också. .

Lördagen blev ett moment av skit. Ett långdraget moment av skit. Om jag ska vara specifik så var det exakt 18 kilometer långdraget skit. Så långt sprang jag idag, och jag fick surmulet konstatera att det även denna gång blev ett plågsamt pass med klumpig löpning och många inslag av gång. Jag flåsade fram bland gråa moln och nakna lövträd och jag fumlade med min koordination och benen kändes tunga. Redan de första fem minutrarna kände jag mig fullständigt ur form. Det är nämligen så här att efter mitt fantastiska Lidingölopp, så har min löparform gått i en stadig kurva neråt. Pang, bara. Jag har vilat och dragit ned på träningspassen och grejat på med lite annat men faktum kvarstår att jag löper långsammare och att det går tyngre. När det går långsammare och känns jobbigare så blir jag förståss mindre motiverad att springa. Detta resulterar till att jag inte vill ta på mig skorna och tycker att löpardagar är skitdagar och så kommer jag iväg flera timmar senare än planerat. Och jag har

Snart fyller jag 30. I januari fyller jag stort och jämnt och jag måste erkänna att jag reflekterat en hel del över detta. Jag börjar finna tecken på att något har förändrats hos mig. Det är lite av en övergång från "ung" till "inte riktigt lika ung". Dessa tecken har jag hittat hittills: - Jag tycker det är roligt när min gamla terv på tio år är olydig och retar upp folk. Det händer ju så sällan. Och hon har ju varit så lydig i hela sitt liv. Så det sista året har jag bara låtsas varit upprörd på min hund, och i smyg varit förtjust, när den gamla tanten skiter i att vara duktig. Förra veckan fick hon något helt galet i blicken och stack iväg för att reta upp några schäfrar (och dess ägare). För att vara hund så skapade hon kaoset under någorlunda sofistikerade former: Jag hade henne okopplad och plötsligt satte hon iväg som en pil mot hundarna och sprang i full fräs fram till ca 30 centimeters avstånd, där hon tvärnitade. Hon snurrade några varv, gläfste några gång

Nähä, ni. Jag har inte glömt min chinsträning. Den har bara inte högsta prioritet i mitt liv just nu. Men märkligt nog så fortsätter resultaten att långsamt krypa inpå mig. Trots att jag inte lägger ned hela min själ och mitt hjärta i övnignarna, räcker det med att jag försöker lite då och då. Nu är jag uppe i fyra och enhalv chins. Nästan fem snart, då...