Livet är förändring

Jag har tänkt lite på det här med kritik. Jag får kritik varje dag. Kritik som jag tror folk tycker är "godkänd" inom vissa ramar och mallar för vad man får kritisera andra människor för. Den "godkända" kritiken som vänner och kollegor gärna lite lättsamt retar mig för är att jag är för pretantiös, för fyrkantig, överdrivet strukturerad (de antyder gärna att det ligger någon slags osäkerhet bakom all struktur och organisering) att jag vill ha koll på allt och tränar för mycket. Idag pratade jag brinnande om min träning och fick ett vänligt: "Du duger som du är! Du behöver inte ha någon prestationsångest!" vilket bara kändes felplacerat. "Du behöver inte vara så duktig jämt!" får jag också höra rätt så ofta. Det är ju faktiskt en inlindad kritik som beskriver mig som någon som tror att hon måste vara duktig jämt. Det är inte särskilt vänligt alls. Men nu är det nya tider. Jag kommer att säga ifrån. Jag kritiserar inte andra för att de är feta elle

Jag lyfter på ena ögat. Klockan är halv fem på morgonen. Jag möts av ett par stjärnklara tindrande och förväntansfulla ögon. Jag blundar igen, tänker att jag kanske bara drömmer. Sedan öppnar jag försiktigt det ena ögonlocket igen. Jag möts av samma mörka djupa ögon som stirrar rakt på mig. På ungefär tio centimeters avstånd. Ett kallt svart och snorigt tryne är avskräckande nära min näsa, särskilt med tanke på hennes andedräkt. Det är becksvart ute. Det är troligen kallt också. Väckarklockan har inte ringt ännu. Jag försöker blunda igen. Det blir tyst. Sedan hör jag tidernas djupaste och sorgsnanste suck som bara en liten liiten förväntansfull hund med tindrande ögon kan uppbringa. Jaha. Ingen tvekan om saken. Hon vill ut och springa. Okristligt tidigt på morgonen också. I november. Hundskrället. Jag pratade lite med Kattis idag som kände sig omotiverad att springa. Det är ju mörkt och jäkligt ute. Jag tyckte det lät märkligt, tills jag kom på att hon var hundlös. Tacka fasiken för at

Jag ger nog upp den gråa sparven jag så gärna ville ha. Jag har inte självförtroendet ännu. Jag vet att jag KAN hantera en unghäst och att jag KAN utbilda den och att den KOMMER att bli kanonfin. Men jag vet inte om jag KAN hantera en begränsad ekonomi, om jag KAN spara ihop en buffert, om jag KAN hantera ekonomiska problem som kan uppkomma, om jag KAN lita på mig själv och att jag löser saker, ekonomiskt. Tyvärr så har jag förlorat mycket pengar under mina båda senaste separationer och det har sänkt mig lite. Troligtvis så löser jag problemen när de kommer, men oron i magen sitter ändå där. Som en klump. Och hur sköter man en grå sparv på bästa sätt, om man har en klump i magen över den? .

Nu börjar flyttfåglarna röra på sig. De är så vackra. Själv så boar jag in mig i min lägenhet, reder till mitt bo och rustar mig inför vintern. Jag känner mig fortfarande lite vilse efter separationen för ett halvår sedan. Ska jag försöka hitta en ny karl, eller? Jag vill åtminstone inte flytta härifrån. Det är så fint här på orten, till och med när höstmolnen mulnar igen.

Nu är det slut på tervplågeriet! Min terv slipper härmed underliga snabblösningar vid biltransport. Hon har fått en egen transportbur. En jättefin en. Hon slipper bli faststpänd i bilen... ... och jag slipper dammsuga hundhår i all oändlighet... Kiara trivs kanonbra i nya transportburen. Sweet.

Jag tittade på en häst i helgen. Alltså en häst som var till salu. Vilket kändes ganska underligt. Jag har en knut i magen som säger att jag aldrig kommer att fixa det här ekonomiskt. En annan sida av magen, sidan närmare hjärtetrakten, säger att det BORDE gå och vad ska jag annars lägga pengar på? Jag argumenterade med mig själv hela bilresan och kom fram till stallet på eftermiddagen, det hade nästan börjat bli lite mörkt. I hagen stod en liten liiiten grå sparv, just för tillfället av obestämd färg, och sneglade på mig. De andra hästarna i hagen sprallade och busade men den lilla bäbisen jag tittade på kikade lite försiktigt på mig under tovig lugg innan han bestämde sig för att hälsa. Han var rund om magen men tanig i kroppen. Det som jag reagerade mest på var hans mentalitet. Han var mjuk och följsam och behaglig. Han verkade vara en sån där kille som tar av sig mössan i klassrummet och som säger "ursäkta" innan han ska avbryta och som reser sig för gamla tanter på busse

Jag vaknade vid femtiden i morse. Det har jag gjort hela veckan. Jag klev upp, satte in tvätt i maskinen och gick en timme med hunden i det mörka höstrusket. Det är så härligt med hösten. Det var lätta droppar regn i luften och jag blev alldeles rosig om kinderna och fick gå i rask takt för att hålla värmen. Kiara sprang omkring som en studsboll och luktade på allt som fanns att finna. Vi kom hem efter en timme, jag stoppade in tvätten i torktumlaren. Jag städade golvet och toalettrummet. Jag tände ljus och gjorde en omsorgsfull kanonfrukost. Gröt med russin och kanel. Mjölk. Jouice, en god macka med ägg och kaviar, några morotsstavar. Det var så mysigt att duka upp allt och jag har lagt omsorg på mina frukostar sedan jag blev frisk. Den senaste veckan har jag börjat lyssna väldigt mycket på lugna toner av vivaldi eller bach på riktigt låg volym, så radion nästan viskar. Jag har aldrig sett mig som någon tönt som lyssnar på klassisk musik. Jag tycker att vissa som gör det mest verkar b