Livet är förändring

Tänk att semesterns inledande kaos i detta…  … och det ändlösa pillandet med detta…  … gjorde att vi hamnade här. Sedan blev det stiltje i två veckor under tiden vi väntade på soffan, och en tavla jag beställt. En vacker älg på en canvas som var 150 cm bred. Till min förvåning dök dock älgtavlan upp samma dag som soffan skulle anlända. Idag faktiskt. Jag hämtade den så snabbt jag kunde och handlade även lite prydnadssaker till den kommande soffan. Kuddar, en pläd, en läslampa, prydnadsblommor…  Sedan anlände lastbilen och vi började genast montera ihop bordet och soffan.  Och nu är vi alltså här. Precis här… Som från en inredningskatalog! Den här semestern har varit väldigt speciell, på så många sätt. Vi har jobbat hårt men allt har gått så bra. Alla resultat har blivit så fina. Över förväntan. Nu, de sista dagarna, så ska jag ta det lugnare, och bara njuta. Vilka vändningar livet tar ibland, om man vågar ta steget och är beredd att jobba för det! 

Nu har det gått nästan två månader sedan vi tog bort katterna, och de största olustkänslorna har lagt sig. Sedan har jag väl blivit bättre på att lägga känslorna där de hör hemma. Det var ju inte vi som skaffade dem. Det går betydligt lättare att andas i huset och man känner inte längre någon lukt alls efter dem, det finns inga spår alls efter kisset. Två rum är helt tömda. Väggarna är målade. Kattleksaker slängda. Och man får luft.  ”Vi har nog båda varit lite allergiska…” konstaterade Jonatan som också märker att luften är mer lätt att andas, även för honom, och att han blivit piggare. Så det är en stor positiv och tydlig skillnad, tyvärr till ett väldigt högt pris. Men det blev till och med väldigt mycket bättre än vad jag väntade mig i fråga om trivsel, lugn, energi och fria luftvägar.  Sedan känner jag mig tryggare och mindre orolig. Varje gång vi lämnade gården på helgerna, för att bo i stan på veckodagarna, så räknade vi katter. Vart var alla tre? Är någon instängd i någon garde

Vad skönt att äta frukost ute på altanen! Räckena har nu fått fina överliggare också, allt har gått så väldigt snabbt. Jag känner också att jag börjar släppa fokus på alla uppgifter kring huset och börjar tänka på mig själv igen. Jag har beställt en hel drös fina kläder från Bonprix och adderat med sjalar i olika färger som jag kan kombinera. Jag har köpt en fin jobbkavaj och även boleros, linnen, t-shirts och toppar. Vissa år har jag lyckats pricka fina outfits, men de senaste två åren så är det många gånger jag gått till jobbet och hoppats på att inte synas så mycket. Det är många gånger jag gått in i ett rum med mina välklädda fina kollegor och känt mig som en sjabbig liten tomte. För tankarna har mest cirkulerat kring jobbuppgifterna och arbetsbelastningen, min nya kärlek, hundarna, båda unghästarna, husrenoveringen… och så har jag bara tagit de kläder som råkat finnas närheten.  ”Jag är nog ganska uppgiftsorienterad och har svårt att shoppa som avslappning…” sade jag lite osäkert

 Första gången jag besökte Jonatan, under början på förra sommaren, så fikade vi på hans altan. Jag hade på mig en klänning och hade tagit med mig glass och klappade hundarna i solen. Eller åtminstone Keeva klappade jag. Skye var helt ointresserad, som han brukar vara av främmande människor. Jonatan var ganska tyst och kanske lite avvaktande, men vänlig. Jag frågade ändå om inte altanen såg lite… lite ”ofärdig” ut? Den var fint byggd, men verkade inte nybyggd, och det saknades räcken, i stället stack bara tomma stolpar upp efter sidorna. Jonatan höll med. Han började bygga på den kring 2020 men sedan kom ju det där som vi kallar livet, och flera tuffa år med privata motgångar följde. Det fanns helt enkelt inte energi eller motivation att prioritera att färdigställa altanen. Med tiden fick jag veta vad motgångarna bestått i och jag höll med. Ibland är det enda rimliga att lägga vissa projekt åt sidan. Där har vi alla varit. Så där har altanen stått, halvbyggd, och väntat på oss.  Men nu

  Vi hade egentligen tänkt bygga räcken på Jonatans altan idag.  ”Men du hinner nog måla om skjutdörren ute innan jag räknat ut virkesåtgång och upplägg på altanräckena…” sade han och slog upp datorn och jag gick ut. Jag hann väl måla en halvtimme innan han kom ut, sade ”Wow!” och sedan började vi måla… och måla… och han ”skulle bara” borsta bort lite färg med en stålborste mot laduväggen, och sedan höll vi plötsligt på med väggen med. Vid lunch konstaterade vi att det blir nog inget altanräcke idag. Vi kommer att måla tills vi klappar ihop och kanske gör vi även till och med ett byte av dörrkarmar till ladugårdsdörrarna vi tagit hand om. Sagt och gjort. Vi gjorde det med. En lugn dag blev väldigt många timmars glatt och spontant arbete. Så här ensam och försummad såg ladan ut i början. Jag tog bilden efter att jag börjat skrapa bort färg så den var väl på peaken av sitt elände. Så den bilden är någon vecka gammal. Jonatan och jag jobbade dock på oupphörligt hela dagen idag, och innan

Ja nu jäklar börjar det se fint ut på gården! Vi har ju fått bort allt från den täta trädgården utom ett träd, krattat ut 12 ton matjord och nu har Jonatan spritt ut gräsfröer på alla mörka jordplättar. Så det börjar se jättefint ut! Men när man tar bort alla skrymmande buskar, insynsskydd och annat så ser man ju lättare in på gården, och då kommer vi ju naturligt in på hur den gamla ladugården egentligen ser ut. Den ser ledsen ut, om ni frågar mig. Särskilt dörrarna, jag ville börja där!  Så här såg dörren ut efter jag pillat bort all lös färg och försökt få den att torka ut lite. Den var inte fullt så här olycklig  när jag började med den. Här fick den Nordsjös behagligt gröna utefärg H7.15.53 som jag valde ut redan i början av semestern.  Så här såg det ut efter att vi målat, och jag är full av inspiration att måla varv två, och att även byta ut karmar och måla ett lager falu rödfärg på väggar och skjutdörren… men tyvärr så ska det regna hela denna vecka också. Jag får ha tålamod oc

  Jag gör ju inte sådär jättemycket med SuperSessan ännu. Jonatan gör det mesta och jag är väldigt nöjd med att ta bilder på dem, och bara vara med. Ofta har vi gjort något med Ares innan, och jag känner mig ganska ”mätt” på hästträningen. Då passar det bra att dra ut en av stallets sittpallar och slå sig ner där och bara titta på när Jonatan fixat med Sessan. Ja och gosa lite med henne, förstås. Men idag pysslade jag lite med henne, slängde en matta runt henne, som på bilden, och jag provade även longera henne ett varv i trav. Hon klarade allt superfint! Sessan är bara rakt igenom en supertrevlig, lugn, tyst, fin unghäst rakt igenom! Det känns som att hon håller hög kvalitet från hov till öronspets. Alla i stallet älskar henne och vill gärna kela med henne i hagen. Jag tror att jag har lite svårt att ta in hur fin hon är och hur bra allt känns. Min Ares är ju det bästa som hänt mig i hästväg, bara det har ju varit spännande och väldigt tillfredsställande att få uppleva… och nu har vi