Livet är förändring

Jag kommer att flytta Galishimo till ett annat stall! Jag kommer att flytta Galishimo till ett stall som bara ligger 3,7 kilometer från mitt hem! Jag har gått omkring med en lätt overklighetskänsla, som att det bara är för bra för att vara sant. Han får gå på lösdrift tillsammans med en tinkerhäst, en ardenner, en pensionerad islandshäst och även en gammal kompis som han känner sedan förut. Jag har också två (ryttar)kompisar där, som jag känner sedan förut, och som jag verkligen tycker om och trivs med. Så alla i Galishimos nya flock är inte nya. Alla i "min nya flock" är inte heller nya. Galishimo trivs verkligen med andra hästar och han kommer att må väldigt bra att få ingå i en hästflock igen, och inte stå ensam i en hage. Han får fri tillgång till mat och uppvärmt vatten nu på vintern, och en ligghall med tak och vindskydd. En traktor kör in där och mockar ut skiten med jämna mellanrum, samt lägger in en mjuk halmbädd för honom och hans flock att ligga på.  Jag behö

  Progress is impossible without change and those who cannot change their minds cannot change anything   .

Kameran fungerade inte. Men jag och Galishimo fann varandra idag. Jag önskar det hade varit dagsljus, att solen skinit och bilderna var perfekta. Jag njöt så av honom... Men kameran fungerade inte. Bilderna blev inte perfekta. Det var bara känslan. Som blev perfekt...      

Michaela red Galishimo igen och han var superfin, igen. Det var flera ryttare, folk, hästar och stök i ridhuset och han var bara rar och samarbetsvillig. Och vacker. Otroligt vacker. Jag känner lite skam över att det inte är jag som sitter där uppe på honom och ler, ikväll. Sedan inser jag att det inte är en slump att Michaela rider honom så bra idag. Jag har ridit honom så mycket jag har kunnat, om än det blivit mindre ridturer efter igångsättnignen. Jag har aktiverat honom så mycket jag kunnat. Det är inte en slump att han går fantastiskt idag. Det är inte bara trolleri. Om man jämför honom med träningen för ett år sedan så är det skillnad på honom. Det är något speciellt med att våga lämna bort honom, om det bara är för ett ridpass som nu, våga se någon annan rida honom bättre, våga möta sina egna skamkänslor, och tänka att ibland måste det få svida lite om jag själv ska utvecklas. Jag måste se hur fin han är och hur bra han kan bli och oavsett hur det känns, så är det

Chambonlinan är amatörens bästa vän. Det är en lina som sitter kring huvudet och som påverkar Galishimos hals och huvudställning så att han måste gymnastisera sig lite mer som en dressyrhäst. Trots att ingen sitter på ryggen. Som dressyr-gymnastik fast utan feg ryttare ovanpå. Jag försöker använda chambonlinan minst en gång i veckan och njuter hur hans kropp får rätt muskler. Han är så fin...

En stallkompis insisterade på att jag och Galishimo skulle följa med och promenera på en lite längre långpromenad med henne i helgen. "Jag har fortfarande lite feber, och jag vet inte om jag har kontroll över Galishimo..." tvekade jag men hon drev på lite och sa: "Vet du, Katarina, jag vet att det här blir jättetrevligt. Det kommer att gå så bra! Blir du trött så vänder vi." Så... lite illa till mods och något osäker så tog jag med mig Galishimo i grimskaftet och följde henne ut till skogs. Och hon hade rätt. Det gick jättebra. Det blev jättetrevligt. Jag är så glad att hon insisterade på att jag skulle följa med. Galishimo var superfin. Han var het och väldigt sprallig, men han var lätt att kontrollera. Han gjorde inget galet. Bara lite oskyldigt sprattel. Vi började fantisera om att rida ut tillsammans i framtiden. Ta med oss fika. Kanske ta någon rejäl långvandring...

Nu har jag och dejten blivit ett officiellt par på Facebook. Då är man tillsammans på riktigt. Då dejtar man inte bara. Och tydligen tycker, min helt nya pojkvän, att det kommer lite ansvar med den nya titeln. Han har blivit lite personlighetsförändrad. Som nu när jag varit för sjuk för att orka träffas. Jag har haft feberfrossor som kommit och gått under veckan, lite på nätterna och när jag slappnar av. Och jag hanterade ju febern precis som alla förnuftiga människor hanterar den: Ignorerar den och kör på lite hårdare så man slipper känna den. Det fungerade konstigt nog inte. Det brukar gå bra att avboka dejterna med honom, men nu stegar han plötsligt in hos mig ändå. Och håller fram "pojkväns"-titeln som om den var en polisbricka som gav honom vissa rättigheter. Raka vägen in till kylskåpet går han också. "Herregud." hörde jag honom säga från köket, när jag rullat in mig i en kokong under täcket. Sedan en gång till: "Herre. Gud. Färdigmat." sed