Nu stänger vi fång-kapitlet!

 

Nu stänger jag officiellt kapitlet om Ares fång. 

Nu har han det inte längre. 

Han har haft det. 

I tisdags fick vi på honom skor med kilsulor för att skydda hans egen sula och han blev mycket tryggare när han rörde sig både i sin egen hage, och ut på tur. Jag valde vanliga hästskor för att vara säker på att han har rätt skydd 24 timmar om dygnet, även i hagen, och inte bara vara skyddad den stund han har på sig boots. Givetvis fattade jag inte beslutet förrän jag vridit och vänt på frågan med både en hovformspecialist och hovslagare. 

Så nu avslutar jag kapitlet om Ares fång, jag avslutar grubblerierna om Ares hovar, och säger till mig själv att detta är över. Framöver ska vi vara noggranna med vad han äter, men utgå i från att han är frisk, fullt användbar i alla syften, och självklart ska hållas i bästa möjliga toppskick, efter vad jag orkar och förmår. 

Får han fång igen i framtiden så blir det morgondagens fråga då man kanske behöver gå djupare med diagnos och blodprov, men jag väljer att inte låta det bekymra mig idag. Jag är tacksam att jag lärt mig en fungerande rutin som håller honom frisk och välmående. Det får räcka för nu. 

Jag slås ändå av hur olika hästar är och att det är så uppenbart med Ares att det inte går följa ett protokoll om vad som är rätt eller fel och vad som är bra eller dåligt. Att man måste ta hänsyn till individen, genetik, typ av grönbeteshage, typ av hagkompisar, vikt, typ av sjukhage, typ av motionsbehov, typ av motionsunderlag, typ av hästhov, vilket sinneslag min häst har, och vad jag personligen har för erfarenhet, och hur mycket jag litar på mitt hästöga för Ares. Allt det ska vävas ihop till en helhet. Det går inte säga att det ena eller det andra måste genomföras på ett särskilt sätt eller att enskilda faktorer måste tillskrivas en särskild viktighet. 

Om man gått igenom ett fånganfall med sin häst och automatiskt tror man är expert på andras hästar och vet hur proceduren går till, så tror jag man behöver tänka om. 

 

Sista pricken över i:et var att äntligen få se honom gå avspänt på asfalt med avslappnat gungande huvud och trevlig bjudning. Att sko honom gav omedelbar effekt. Vilken lättnad! Vad glad jag blev att jag kunde ge honom den upplevelsen, och kunna släppa ut honom i hagen, och veta att han går tryggt även där.