Plötsligt händer det

Jag slarvade när jag satte mig upp i sadeln. Jag satte mig upp för snabbt, och Galishimo hade redan börjat gå. Den snabba uppsittningen räckte för att han skulle bli rädd. Och så bar det iväg. Han rusade iväg i full fart, och på ren lyckträff hann jag få in båda mina fötter i stigbyglarna, fråga mig inte hur det gick till. Sekunden efter kom bockningarna. Med mig på ryggen. Bock på bock på bock.

"Håll i dig!" ropar mamma, som var med för att stötta mig, och jag höll i mig. Jag tog ett hårt tag om hans långa man och lutade mig lite framåt och försökte följa med. Bockbock.

Bockningarna slutar väldigt tvärt. Galishimo stannar av sig själv.
"Jag sitter ju kvar." tänker jag.
"Ha! Jag sitter ju kvar!" utbrister jag för min mamma. Vänder mig om i sadeln för att kolla om hon såg.
"Det där gjorde du bra!" sa hon imponerat.
"Det var inte ens svårt!" utbrast jag och kände hur kinderna började rodna och armarna och benen blev lite darriga.
"Det såg snyggt ut. Han gav ju upp och lugnade ned sig. Hejja!" sa mamma stolt. Jag klappade Galishimo på halsen för att han stannat. Helt av sig själv. Duktiga häst som lugnade ned sig. Inte lätt att vara liten.

Sedan satte jag av. Och satte mig upp i sadeln igen. På Galishimo. Gör om och gör rätt. Så skrittade vi runt. Varv på varv. Jag och mamma var lite i gasen efter rodeon, och pratade livligt, men Galishimo skötte sig utmärkt. För första gången på länge så kändes det helt okej att rida honom. Som att jag plötsligt fick tillbaka självfortroendet som varit borta sedan länge. Några mindre bockningar klarar jag ju av. Det var ju piece of cake. Och Galishimo lugnade ju ned sig snabbt och var precis som vanligt efter det. Det var ju inte farligt alls. Det fanns inget att vara rädd för idag.

Stoltheten syntes i hela ansiktet när vi skrittade ut ur ridhuset. Jag, min mamma och min unghäst.

Vi löste problemet. Det fanns inget att vara rädd för.

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer