Livet är förändring

Att sitta djupt nedsjunken i en solstol och dricka vin en dag gjorde tydligen under för hälsan. Jag kände mig betydligt piggare idag och tog Galishimo på ett litet dressyrpass, med fokus på att peppa galoppen. Vädret är helt underbart. Soligt och helt vindstilla och jättebra underlag, det har inte blivit slaskigt ute ännu när solen ligger på snön, de stora snödrivorna blir långsamt porösare och krispigare. Vinterridbanans underlag känns stadigt och stabilt och lite krispigt. Det kan inte bli bättre. Vi tränade på att peppa upp galoppen. I princip behöver jag bara kittla till med benen och säga "Tjo!" så tjoar han till det och peppar upp galoppen. Han är ju inte svår att "väcka" om man säger så. Sedan gäller det ju för mig att våga tjoa upp honom i ett ridhus men jag måste ju få in känslan för galoppen på hemmaplan. Men jag tycker redan nu att galoppen stundtals blir lättare, så jag känner ju skillnaden! Tränarens tips kanske låter märkligt såhär från en blog

Påskledigheten startade inte riktigt som tänkt då jag blivit lite sjuk igen. Min arbetsgivare har dock sedan länge noterat mina tendenser att bli sjuk under ledigheter och min tjänst kommer att ändras om lite i maj. Jag kommer inte att få mindre att göra, men jag kommer att få arbetsuppgifter som passar mig bättre. Jag kommer att få lite fler längre projekt med färre deadlines, så jag kan planera min arbetstid bättre. Idag har jag blandade långa projekt blandat med korta utredningar och kan aldrig riktigt veta hur veckan blir.  Jag gillar verkligen min chef. Jag ansökte om tre veckors semester denna sommar och fick avslag på min ansökan. "Du behöver söka fyra veckors semester, så du får en chans att återhämta dig. Sök fyra sammanhängande veckor denna sommar, så är jag mer benägen att bevilja...." sa hon och blinkade. Det är bra att vara på en arbetsplats som ser till att ändra om arbetssituationen INNAN jag tappar gnistan, och inte efter. Och som även vågar säga till och sty

Elin lånade Galishimo idag, dom tränade galoppintervaller, fram och tillbaka på Varnvägen. De fick dock ett lite tråkigt möte med en travhäst. Travarekipaget saktade inte riktigt  ned, förrän de var alldeles intill Galishimo första mötet, och Galishimo blev stressad när de möttes på den trånga ridvägen. Jag stod lite för långt borta för att uppfatta vad som hände. Nu är ju vägen vi rider en rak väg med vändplan på slutet, vilket innebär att travekipaget skulle komma tillbaka på några minuter och möta Galishimo igen. Elin skyndade sig att rida de 300 metrarna till mig för att vara i närheten av mig under andra mötet, eftersom Galishimo blir tryggare när jag är med. Jag levde ju i min egna lilla värld och fattade inte att travhästen inte skulle sakta ned så mycket. I stället tog jag ett steg bakåt för att ta en gullig liten bild. Till min gulliga lilla blogg. Kan ju säga att det inte alls blir någon gullig liten bild då Galishimo försöker vända i panik när travekipaget inte saktad

Mamma kom och tittade på mig och Galishimo när vi red på ridbanan, sista minuterna i passet. Jag var lite ofokuserad på grund av andra ryttare och banbygge. Vi hafsade runt lite planlöst och mamma tog lite bilder på slutet, och till min förvåning så var det flera bilder som såg jättefina ut! Det är absolut ett tecken på utveckling. När man får fler fina bilder på kortare tid. Däremellan kan det fortfarande se ut som sju sorger och åtta bedrövelser, men vi gnistrar till oftare och oftare. Fina, vackra Galishimo som alltid gör sitt bästa och som tränar sidvärtesövningar för kung och fosterland! Tack till mamma som tog så fina bilder! Det finns flera!

Björn är fortfarande sjuk och blir precis som jag blir när han är dålig. Han isolerar sig och vägrar ta emot besök. Men han hade slut mat, så jag åkte och handlade en liten sjuk-kasse till honom. Sex olika typer av frysta maträtter köpte jag till honom. Felix husmanskost, risotto-paket och så en Gorbys panpizza. Jag köpte dessutom en massa socker i rinnande form: Coca Cola och jouice. Jag köpte även mjölk, gifflar och ballerinakex, samt ett nummer av "Illustrerad Vetenskap" som han kanske skulle kunna bläddra i när han blev lite bättre. Han ville inte öppna dörren. Han har inte duschat på flera dagar. Han skämdes. Jag vet precis hur det är, eftersom jag är likadan själv, och sade självklart: "Inga som helst problem! Jag lämnar kassen utanför din dörr, och skickar ett meddelande när jag åkt, så kan du och dina baciller öppna dörren på glänt och dra in bytet!" Jag kände mig oerhört nöjd med min insats. Det var bara en enda tanke som svävade förbi, lite flyktigt

"Vad skulle hända med dig om hästen dog?" fick jag som fråga, av en kollega för någon vecka sedan. "Ja då blir det ett jävla liv. Det är därför jag sparat semesterdagar." svarade jag skämtsamt, men jag har faktiskt tänkt på det flera gånger. Hästar har ju en tendens att dö väldigt snabbt och oförhappandes så det är mycket möjligt att jag plötsligt inte har minsta lilla häst att nerda ner mig i. Men ett bättre svar hade nog varit: "Då skulle jag sörja. Och jag är inte rädd för sorg. Sorg är både vackert och krävande. Lite som livet." För så är det ju. Att sörja terven (hunden jag hade i 13 år) var vackert och krävande och jag överväldigades över hur en liten hund kunde skapa ett så stort tomrum i mitt liv och väcka så starka känslor, så länge. Det tog både tid och kraft, särskilt första året, men det är ju bara ett (obekvämt sätt) att älska någon på. Så självklart skulle jag sörja Galishimo väldigt mycket om det hände honom något. Och det skulle han j

Nu var det mars månads dressyrkurs igen! Jag hade ju hemläxan att åka med Galishimo till ridhuset i Gummark två gånger innan kurstillfället, så vi inte skulle vara så spända över att vi befann oss i ett annat ridhus. Så jag har ju denna månad kämpat mig iväg till ridhuset två gånger, och undrat för mig själv lite om det verkligen var nödvändigt att åka dit två gånger och träna på att bara vara där, innan kursen. Svar: Ja. Det var nödvändigt. Det visade sig nämligen att Björn som skulle följa mig till ridhuset fick värsta sortens mancold och låg utslagen i sängen på lördagmorgon. Så jag blev lämnad åt mitt öde.   Eller lämnad och lämnad. Alla som känner Björn vet att han är den sortens människa som mer än gärna yrar sig ut i både feber och frossa om han tror han kan vara till någon hjälp. Björn är den typen av man som skulle följa mig till ridhuset även om han just blivit överkörd av tåget och förlorat sina båda ben. Han skulle slita av sig droppet på sjukhuset och hoppa ned på si