Livet är förändring

Jag har avverkat 44 träningsmil på min racercykel nu. Från början gick det tungt och flåsigt men varje träningspass har påverkat kroppen positivt. För några veckor sedan fick jag ta en paus med jämna mellanrum och ta igen mig med fika och vila. Kroppen värkte och häcken ömmade. Nu går det bättre. Jag har lärt mig hushålla med min energi och inte köra slut på mig i uppförsbackarna, det har varit en viktig lärdom här i norrlands kuperade landskap. Rundorna går en smula lättare och lättare för varje gång. Målet är ju att avverka 100 träningsmil innan jag står på starten till Vätternrundan. Jag är på god väg att lyckas med detta. Kroppen verkar dessutom ha vunnit över parasiterna. Igår slogs jag dock av insikten . Ödesmättat återkom tanken om att Vätternrundan faktiskt är lång. Jävligt lång, om man ska vara tydlig. Alltså riktigt jävla lång. 30 mil. Det kommer att ta hela dagen. Visst har jag gjort Tjejvättern på 9 mil och Halvvättern på 15 mil och Siljan Runt på 16 mil men det här är ju m

Parasiterna verkar trivas med mig och har inte lämnat mig ännu. Jag fick sjukskriva mig från arbetet i fredags för feber och kväljningar som kommer och går. I skrivande stund ligger mannen i mitt liv, min älskade cykelpartner, mitt hjärta och mitt ljus, min stolthet och största kärlek, och spyr i sovrummet. De kvällar jag känner mig kry så åker jag långsamt och försiktigt på små utflykter med blåbärssoppa som proviant. Västerbotten verkar ha fantastiska förutsättningar för cykelträning. Gamla avstängda asfaltvägar fungerar perfekt som cykelleder. Landskapet är kuperat. En avstängd asfaltväg utanför Bureå, en perfekt cykelväg. Det finns ingen annan väg än att vara här och nu och njuta av de enskilda passen, i stället för att oroa sig över vad som händer inför Vätternrundan och om jag hinner träna ordentligt. Jag accepterar läget just nu. Njutningen och stoltheten kommer att vara densamma när vi väl klarat utmaningen. När jag står vid målet i Motala och inser att jag klarat En Svensk Kla

1. Gävle Cykelamatörer. De ör fortfarande det härligaste gäng jag cyklat med. Jag hade just börjat med min cykelträning år 2007 när jag blev adopterad av dessa härliga cyklister. Agne Berg tog på sig ansvaret över att göra en vettig cyklist av mig. Jag fick hjälp med cykelkläder, jag lärde mig hur man cyklar i klungor och de övertalade mig också att köpa en riktig racercykel. Dessa äldre herrar i pensionsåldern var starten på mitt cykelintresse. 2. Stockholm triathlon år 2008. Jag gjorde en bra insats och var väldigt nöjd över min prestation. Och jag har alltid älskat detta vackra foto som togs. 3. Siljan Runt förra året. Efter borrelia och trötthet piggnade jag plötsligt till och så blev det full fart igen. Eller åtminstone full fart på humöret. Tempot var rätt så långsamt. Men det var ett kanonväder! 4. Jag har just avslutat Halvvättern 2008 och hade ensam planerat resan, rest ett tält som jag sovit i, och cyklat hela sträckan på 15 mil. Jag var fulllständigt utmattad och otroli

Parasiterna fortsätter gnaga på mig och och långsamt har en träningskris rullat över mig som en tung blöt filt. Läkarna kan inget göra, de där parasiterna är kvar så länge de är kvar. Kroppen får bort dem med tiden och de är inte på något sätt dödliga för en vanlig människa. Jag har känt mig lite uppgiven och under helgen tittade jag över möjligheterna att skaffa häst i stället. En häst ställer inte lika höga krav på att min kropp ska vara i form. Om jag känner mig lite krasslig så kan jag ju alltid sätta en vagn efter hästen och sitta på en mjuk pläd och köra den, hästen kan träna då jag inte orkar. Jag åkte och tittade på ett fantastiskt arabiskt fullblod på ett arabstuteri. Det var en vacker liten kille på två år som verkade riktigt trevlig. Sedan tittade jag på en stallplats åt honom. Ironiskt nog så har Per trappat upp sitt cykelintresse, i ungefär samma omfattning som jag trappat ned på mitt cykelintresse. Innan vi åkte för att titta på stallplats till min häst så stannade vi för

Ja vad ska jag säga. Jag har åtminstone gått ned i vikt. Inte för att jag eftersträvade en viktnedgång sådär överdrivet hett men nu känner jag mig lite mer... vad ska jag säga. Fit. Per tror för övrigt att "mat är kärlek". När han verkligen vill visa mig kärlek så ger han mig mat. Eftersom jag varit otroligt ledsen över min ihållande magsjuka så letade han reda på Skellefteås största tänkbara glass att bjuda mig på. Jag var lite småkrasslig och mumlade något i stil med att jag inte ville ha särskilt mycket glass men han insisterade. Glass är kärlek. Så är det bara. Och eftersom han älskar mig mycket så måste jag få mycket glass. Det handlar tydligen inte om glassen i sig, utan dess ytterst viktiga metaforiska symbol för Pers omfattande kärlek, som han hyser för mig. Jag satt i vårsolen och njöt av hans enorma glass och fick nog i mig ca 10 % av den innan magsjukan gjorde sig påmind. Jag hoppas bara inte att jag gav honom något metaforiskt avvisande budskap när jag slängde re

Tycker ni att det varit tomt med inlägg ett tag? Det har en förklaring, kan jag säga er. Jag har gäster. Jättesmå gäster. Parasiter, närmare bestämt. Cryptosporidium. Försök att säga det snabbt, om ni kan! Små gäster borde inte orsaka så mycket skada men de här parasiterna orsakar en hel del besvär. Jag kan leva med att de bor i min mage och äter av min mat och skapar små bon och små parasitbäbisar med nya karriärdrömmar. Jag har alltid varit generös och välvivllig mot andra livsformer. Jag lever inte heller på svältgränsen, så det gör ingenting om microskopiska kryp snyltar på min mat. Jag menar, hur mycket kan de få i sig? En kalori av min mat räcker väl till ett mindre samhälle parasiter i tre veckor. De är ju jättesmå. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att om vi alla vore vänner så skulle jag kunna äta en extra kanelbulle för deras skull, på lördagar eller så. Som en lönebonus. Bara för att vara snälla mot dem. Jag är alltså ingen parasit-rasist. Inte på långa vägar. Det är bara

Det känns på kroppen som om träningen börjar gå bra. Jag känner mig klart spänstigare och piggare i kroppen än på länge. Under hösten och vintern har jag ju mest kännt mig sjuk och urlakad. Per hjälper ju till och när vi är två om hushållet och hundarna så finns det ju mer tid att ägna sig åt annat. Diskmaskin var ju också ett stort plus, måste jag erkänna. Nu när jag är på gymet så har det inte hänt så mycket resultatmässigt. Men det känns som om det är på gång. Jag tror framstegen kommer att dyka upp. Jag får otrolig hjälp av Per där också.