Livet är förändring

Det är så lätt för mig att känna "gud vad lite vi hunnit med!" under semestern, så det kan vara bra att faktiskt försöka spara lite upplevelser här i bloggen så man inte ser ut som ett frågetecken när dessa underbar fyra veckor gått mot sin ände.  Här sitter jag och Keeva i en liten fångstgrop som kan vara ett par tusen år gammal. De finns bara fem kilometer hemifrån och fångsgroparna går i ett pärlband där älg och ren förut var tvungna att passera när vattnet stod högre. Man tror även att det var staket mellan groparna så djuren inte hade något annat val än att gå i fällorna. Det känns brutalt, men man behövde ju överleva. Vi såg några gravsättningar också som man tror är ca tre tusen år gamla. Bara här runt knuten. Jag har vetat om gravfälten men aldrig besökt dem, så det var skönt att äntligen komma sig iväg med det.  Jag tog mig tiden att plocka lite blommor på en hundpromenad som vi hade framme i hallen en liten stund, blåklockorna var de blommor som vissnade först. Präs...

Precis som vanligt så är jag ganska trött så här sista jobbveckan innan semestern. Jag har svårt att fokusera på jobbet och det där småpillet som jag tänkte hinna med går det ganska trögt med. Men man brukar ju ha en helt annan energi när man kommer tillbaka efter fyra veckors semester så det kan jag ta igen då!  Även igår tog jag ut Ares med barbackapad och bettlöst träns och red honom i skogen. En sak som Ares gör otroligt bra, det är att han inte är besvärlig med att försöka noppa i sig mat när vi rider. Jag trodde att han skulle bli besatt av detta då han inte får gå på grönbete i år, men nej. Han gör något försök då och då, och ibland hinner han få i sig en liten björkkvist som vi passerar, eller liknande, men det är absolut inget återkommande bråk eller någon långdragen diskussion. Jag kan lugnt rida honom genom en äng med högt gräs, barbacka och bettlöst, utan att han gör någon diskussion av det. Detta kan ju också vara ett tecken på att han är ganska nöjd med höet han får o...

I söndags var jag äntligen på väg upp på Ares igen. Jag har varit sjuk en vecka och det var verkligen tungt att ligga i sängen så mycket. Även Jonatan har haft det tungt och haft ett par sjukdagar, vi har båda haft feber. Men på söndagen lättade dimman lite, och på eftermiddagen så slängde jag på Ares barbacka-paden och det bettlösa tränset och ledde ut honom. Jonatan följde med, med Sessan, som vanligt.  Jag hade ingen uppsittningspall och satte mig upp på Ares från fyrhjulingen med ett förvånat skratt. Jag klättrade nämligen upp på pakethållarplatsen längst bak på fyrhjulingen och sade till Ares "Du vet vad du ska göra!" och han sade direkt "Jajjemen!" och ställde sig helt perfekt så jag kunde sätta mig upp på honom från fyrhjulingen. Jag hade inte ens med mig spö så jag kunde korrigera honom, men han ställde sig precis där jag ville att han skulle stå, trots att han aldrig stått så nära fyrhjulingen. Då blev det kli-kalas en bra stund, han är otroligt hjälpsam oc...

Jag har haft min bil fast på transporten hela midsommarhelgen, så varje dag har vi avslutat dagen med hästarna med att de får gå in i transporten, och så har vi stängt in dem en stund, och plockat ut dem igen. Inga konstigheter. Vi gjorde det en gång mitt i veckan, och sedan har vi gjort det fredag, lördag och söndag. Jonatan brukar först gå in med Sessan och stänga hennes bakbom, och sedan så skickar jag in Ares lös från rampen så får han gå in själv till Jonatan, så stänger jag hans bakbom. Det går väldigt snabbt och odramatiskt.  De har aldrig krånglat för oss och i söndags såg de helt oberörda ut, som om lastning och instängning i transporten är en del av deras dagliga liv. Ares brukar åtminstone nervösskita lite efter att vi stängt luckan, men inte ens det orkade han göra senast. Det är så skönt och odramatiskt med de här hästarna. Precis som man vill ha det!  Jag har börjat göra lite travöppnor på ridbanan med Ares och det känns fungera hur bra som helst, och har ridit u...

Jag drömde om Galishimo i natt igen, mitt arabiska fullblod som fick akut tarmvred, och som jag var tvungen att avliva akut i juli 2022. Jag pratar mer än gärna om honom fortfarande.  Jag drömde om att han var i en stor hage på en ridskola och hade blivit skrämd av en elev och sprang runt, ingen kunde fånga honom.  "Det är ingen fara, så snart han ser mig så kommer han att komma till mig." sade jag lugnt och gick ut i hagen. Och så lyfte han sitt vackra vita huvud och tittade på mig, som han gjort tusentals gånger förut, och kände igen mig. Som han gjort tusentals gånger förut. Och kom till mig. Som han alltid gjorde. Ända sedan han var två år och jag hämtade honom hos uppfödaren, har han höjt huvudet, sett mig, och kommit till mig. Ibland med en igenkännande ljus gnäggning, och ibland med bara ett ivrigt nickande huvud.  Galishimo lärde sig även känna igen min bil och stallkompisarna sade att han även brukade gnägga till min bil när jag körde in på stallplanen, det var e...

Ja det verkar ta några dagar att komma ned på jorden efter detta bröllop! Jag såg inte att det skulle bli så här fint, och trots att vi höll det enkelt så blev det väldigt känslosamt. Inte bara att jag får dela livet med en så fantastisk man som Jonatan, utan även att min avlidna moster Katrin (som dog i bilolyckan i januari 2025) fortfarande lyste med sin frånvaro, och var saknad av många. Man jublade och sörjde om vartannat. Jag fick lite snapsglas från min kusin som tidigare ägdes av Katrin. Det var både sorgligt och fint.  Men så är ju livet. Man sörjer och är glad, och kasten är ibland tvära och oberäkneliga, och till och med fina.  Det är i sådana här sammanhang som jag verkligen imponeras av Jonatan också, lite som när vi åkte på resan till Island tillsammans år 2024, och han kommer in i ett nytt sammanhang. Han är så otroligt lugn, positiv, och stöttande mot alla på bröllopet. Han tar alltid ansvar, både i det stora och i det lilla. Hans trygghet och ansvarskänsla är j...

Igår den 13 juni gifte vi oss! Det var tre år sedan jag, som 42-åring, gick på en Tinder-dejt, och jag var jättenervös. Jag minns första gången jag hälsade på honom i Sjöbotten och vi tog en hundpromenad, det var vår andra dejt. Jag var inte riktigt skyddad mot sommarens första myggsvärm och blev allergisk mot myggbetten och kände mig som en nervöst fnissande blobba med röda utslag över hela kroppen. Han var lite lågmäld och allvarlig, lång och jättesnygg.  När jag åkte hemåt från den dejten så var jag så osäker, och hade bara känslan av att han troligen inte var särskilt intresserad. Jag tänkte ändå att han var så tydligt intelligent och sympatisk och att jag inte kunde gömma mig bara för att jag kände mig lite utdaterad och... rödflammigt allergisk.  Så redan innan jag hade kommit hem hade jag knåpat ihop ett käckt meddelande i mobilen där jag skrivit att jag hade en trevlig hundpromenad och att han gärna fick höra av sig igen om han ville ses igen, (samtidigt som myggbetten...