Livet är förändring

Jag drömde om Galishimo i natt igen, mitt arabiska fullblod som fick akut tarmvred, och som jag var tvungen att avliva akut i juli 2022. Jag pratar mer än gärna om honom fortfarande.  Jag drömde om att han var i en stor hage på en ridskola och hade blivit skrämd av en elev och sprang runt, ingen kunde fånga honom.  "Det är ingen fara, så snart han ser mig så kommer han att komma till mig." sade jag lugnt och gick ut i hagen. Och så lyfte han sitt vackra vita huvud och tittade på mig, som han gjort tusentals gånger förut, och kände igen mig. Som han gjort tusentals gånger förut. Och kom till mig. Som han alltid gjorde. Ända sedan han var två år och jag hämtade honom hos uppfödaren, har han höjt huvudet, sett mig, och kommit till mig. Ibland med en igenkännande ljus gnäggning, och ibland med bara ett ivrigt nickande huvud.  Galishimo lärde sig även känna igen min bil och stallkompisarna sade att han även brukade gnägga till min bil när jag körde in på stallplanen, det var e...

Ja det verkar ta några dagar att komma ned på jorden efter detta bröllop! Jag såg inte att det skulle bli så här fint, och trots att vi höll det enkelt så blev det väldigt känslosamt. Inte bara att jag får dela livet med en så fantastisk man som Jonatan, utan även att min avlidna moster Katrin (som dog i bilolyckan i januari 2025) fortfarande lyste med sin frånvaro, och var saknad av många. Man jublade och sörjde om vartannat. Jag fick lite snapsglas från min kusin som tidigare ägdes av Katrin. Det var både sorgligt och fint.  Men så är ju livet. Man sörjer och är glad, och kasten är ibland tvära och oberäkneliga, och till och med fina.  Det är i sådana här sammanhang som jag verkligen imponeras av Jonatan också, lite som när vi åkte på resan till Island tillsammans år 2024, och han kommer in i ett nytt sammanhang. Han är så otroligt lugn, positiv, och stöttande mot alla på bröllopet. Han tar alltid ansvar, både i det stora och i det lilla. Hans trygghet och ansvarskänsla är j...

Igår den 13 juni gifte vi oss! Det var tre år sedan jag, som 42-åring, gick på en Tinder-dejt, och jag var jättenervös. Jag minns första gången jag hälsade på honom i Sjöbotten och vi tog en hundpromenad, det var vår andra dejt. Jag var inte riktigt skyddad mot sommarens första myggsvärm och blev allergisk mot myggbetten och kände mig som en nervöst fnissande blobba med röda utslag över hela kroppen. Han var lite lågmäld och allvarlig, lång och jättesnygg.  När jag åkte hemåt från den dejten så var jag så osäker, och hade bara känslan av att han troligen inte var särskilt intresserad. Jag tänkte ändå att han var så tydligt intelligent och sympatisk och att jag inte kunde gömma mig bara för att jag kände mig lite utdaterad och... rödflammigt allergisk.  Så redan innan jag hade kommit hem hade jag knåpat ihop ett käckt meddelande i mobilen där jag skrivit att jag hade en trevlig hundpromenad och att han gärna fick höra av sig igen om han ville ses igen, (samtidigt som myggbetten...

Igår fyllde Ares sex år! Jag köpte ju honom när han var två år, och man kan väl säga att unghästtiden snart är slut med honom och att han börjar räknas som vuxen. Man brukar ju kalla en häst för en unghäst tills de fyllt sju år, men det handlar ju mer om moderna sporthästar som behöver en viss typ av träning och förberedelser för att högprestera.  Ares ger i alla fall ett intryck av att vara väldigt vuxen nu, och jag är mer än nöjd med hur trevlig han är att rida. Det har inte varit någon större berg och dalbana med honom utan det är väl mer jag som behövt ställa om mig lite, och ställa om mina metoder, från att passa ett känsligt arabiskt fullblod till att passa en lite stadigare Welsh cob, både i bemötande och vad jag (inte) ska utfodra honom med.  Exempelvis så kunde jag ge min arab Galishimo "fick-godis" i tid och otid. Galishimo tindrade med de stora, mörka, djupa, ögonen, för varje godis och tog glatt emot varje liten belöning. Han blev alldeles lycklig och såg ut att s...

Ja nu försöker vi växla upp inför bröllopet. Vi testade vår högtalare och dubbelcheckade att uppkopplingen fungerade som den skulle och det kändes jättebra! Gräsmattan var dock en annan femma. Efter att allt markarbete gjorts på gården så blev vår gräsmatta en avställningsyta med fällda träd och maskindelar, så den gräsmattan var väldigt tråkig och vildvuxen och platt och gul om vartannat. Så Jonatan tog ett jättegrepp om detta och har försökt få ned gräsmattan till en rimlig proportion igår.  Jag gick till butiken "PARTAJ" i stan och frågade om de kunde plocka ihop ett litet "bröllopspaket" för 1000 kronor med typ lite vimplar och ballonger och de nappade direkt på min förfrågan och hade ett gulligt litet paket i ordning åt mig igår. Så skönt att slippa tänka på det med!  Jag har ju haft lite bekymmer med trötthet och huvudvärk i två veckor så huset var väldigt ostädat. Ja det låter kanske lite ojämställt att städningen beror på mig, men Jonatan tar ofta huvudansva...

  Jag har ridit Ares precis när flygplatsen hade en flyguppvisning med JAS-plan och nu har jag tuggat på det så många gånger att jag knappt orkar återberätta det. Men det är ju det som är så bra med en positiv bearbetning. Klarar man något riktigt svårt bra och kan återberätta det ett par gånger så tappar det sin laddning ganska snabbt. Men kortfattat blev det så här:  Jag red. JAS-flög förbi flera gånger i ca 10-15 minuters tid, på låg höjd med ett oförglömligt dån som jag aldrig förut upplevt så nära. Jag slängde mig av sadeln vid det första ljudet och kliade Ares och skakade och grät eftersom jag var ohyggligt rädd att han eller Sessan skulle skena och springa på mig.  Jag grät inte på det där ovärdiga sättet utan på det där värdiga sättet som en soldat i andra världskriget som står med rak rygg och har accepterat sitt öde och är redo att bli arkebuserad. Typ "nu är de kört och jag kommer att dö när jag blir översprungen av skenande hästar, och i mina sista ögonblick t...

Igår var jag inte riktigt heller i form. Jag hade lite huvudvärk och kände mig slö. Men jag märkte en stor skillnad i mitt beteende med Ares!  Så här brukar det vanligtvis gå när jag har en dålig dag:  1. Jag blir ridrädd.  2. Jag måste prata om att jag är ridrädd.  3. Jag måste ta ridningen i etapper och inte se hela passet framför mig, för då blir jag överväldigad.  Detta innebär att jag har tränat in ett "ridrädsle-snack" som Jonatan känner väl igen och som är ganska invant nu. Det kommer oftast när jag ska sadla, för att sadla är lite av en trigger som kan starta ridrädslan. Men nu har jag lärt mig gå runt den triggern och när jag sadlar så säger jag oftast högt till Jonatan "Bara för att jag tar på sadeln så behöver jag inte rida. Han kan få ha sadel ändå." dvs jag försöker mentalt ta ridningen i etapper och försöker att inte tvinga mig att rida. Sedan jobbar jag vidare med mina små etapper. Exempelvis "Bara för att vi går till ridbanan, så behöver jag int...