Livet är förändring

Jag var på väg att skriva titeln "Superhalt" men eftersom det mest är hästmänniskor som läser så tänker jag att de tänker att någon häst är jättehalt. Inte att det är halt som i halkigt. Men marken är fruktansvärd just nu. Jag har totalt gett upp träning med hästarna nu. Till och med fältet där vi har longerat dem tidigare har blivit en sluttande isbana. Orörda fält har fått en isig skorpa som hästarna kan trampa igenom på och som inte alls är lämplig att motionera på heller. En tröst är väl att nästan alla sitter i samma sits och det är få personer här i Skellefteåtrakten, utan ridhus, som kan motionera sina hästar bra.  Jonatan river upp isen i hagen med en isrivare på traktorn, så det ser helt okej ut, här på bilden ovan ser ni hur noggrant uppriven isen är kring maten i hagen, det ser alldeles vitt ut. Men det värsta är att detta tyvärr inte hjälper helt och hållet, för det är fortfarande stenhård is under hästarna, som vi bara lyckats räffla på ytan.  Idag när vi mockade...

Keeva och Skye fick posera med tomtemössor vilket de inte alls var nöjda med att göra. Trots att många godisar utdelades så kände dom sig kränkta och kuvade! Stackare!  Äntligen händer det! Min och Jonatans första jul tillsammans 2023 hade vi corona och var båda två riktigt dåliga. Vi hade feber och hosta och mådde riktigt dåligt båda två. Jag minns hur jobbigt det var med slemhosta, andningssvårigheter och att inte kunna sova på nätterna. Det var också ganska jobbigt att se ut som ett totalt vrak inför en snygg man som man ändå hoppades på få ha en längre relation med... Julen 2024 blev Sessan sparkad av en annan häst just innan julafton och vi fick åka akut till Örnsköldsvik för att kolla upp såret. Väl i Örnsköldsvik insåg jag att jag inte hade kläder, hårborste eller tandborste med mig och såg även där ut som ett totalt vrak i underställ på hotellfrukosten med "kuddfrisyr" inför en snygg man som jag fortfarande hoppades få fortsätta ha en längre relation med! Vi skippade ...

  Snart har vi haft hemma hästarna i tre månader, och jag red ute med Ares barbacka och med det bettlösa tränset som jag red in honom i, när han var tre. Att jag rider ut barbacka och bettlöst är ju ett litet under i sig. Jag tror inte jag hade trott någon om de sagt: ”Flytta till Sköbotten och ge det tio veckor så rider du runt barbacka och utan bett och är nöjd med det!”  Jag är övertygad om att den lugna stallmiljön, då vi bara har två hästar och lyssnar på P1 på radio när vi gör dem i ordning, gör väldigt gott för dem. Sedan är utomhusmiljön också väldigt mycket lugnare med betydligt mindre störningsmoment, det ger mig en helt annan trygghet, och kanske Ares med! Han har blivit otroligt mycket mer trygg i sig själv när vi rider ut! Vi stöter inte på cyklister, skidåkare, tåg eller andra ekipage. Det är på sin höjd någon enstaka motionär som gärna vill stanna och ge Ares en liten klapp.  Om någon från framtiden dessutom lade till att jag även skulle känna mig trygg om ...

  Både lördagen och söndagen red jag barbacka på Ares. Allt i tålmodig väntan på att Ares pyttelilla torra lilla utstående plupp, som är typ 1 centimeter i diameter, ska läka ut någon gång. Den ligger precis där bakre bossan vilar från sadeln så det känns inte super att sadeln ska ligga där och trycka.  Första barbackaturen gick i lätt pudersnö och det var alldeles vindstilla och vackert. Helt magiskt landskap! Jag blev verkligen tagen av hur vacker skogen var och kände mig totalt trygg på Ares. Vi mötte till och med en bil vid en avskild grusväg och jag kände inte alls något behov av att sitta av, jag satt tryggt där jag satt. Jag var lyrisk när jag kom hem. Har inte jag drömt om att få rida barbacka på lösa tyglar väldigt länge nu?! Och så var det äntligen dags, och gick så otroligt bra! På min fina femåring! Dock blev jag nedplockad till jorden igen dagen efter. Jonatan hade slungat upp hela ridvägen med traktorn, så den var helt fantastiskt plan och fin, men Ares fick mer ...

Det börjar verkligen lossna för oss på gården nu! I veckan började snön vräka ner och vi behövde vara ute i hagen i mörkret och försöka få till belysningen till lill-ängen längst ned. Det krävdes verkligen att vi hade våra bästa humör och hjälptes åt för att få det att fungera, men det kändes otroligt bra när det var gjort!  Jonatan grävde ju ner elkablar i somras under tiden jag tog hand om Ares fång och städade ur min lägenhet, så vi hade det mesta klart för att kunna få upp belysningen på kvällen. Vi hade bara inte årstiden och vädret på vår sida.  Vi hade inte hunnit få upp själva lampan, och det kändes inte lättare att göra i mörker, snö och is. Jonatan hittade en pinne som vi kunde fästa på stolpen för att slippa klättra allra högst upp, så kunde traktorskopan få upp oss "tillräckligt högt" för att få fast den. Sagt och gjort. Där stod vi och försökte att inte halka på ranglig stege, eller is, och dö. Mest var Jonatan uppe och kämpade ensam, men någon var ju tvungen att...

Nu tycker jag det är tufft med mörkret. Vi har inte så mycket snö heller. Idag den 8 december har vi fyra timmar och nio minuters solljus. Vi tänder brasor i eldstaden här i vardagsrummet och myser till det ofta, men hu vad mycket mörker vi har! Sedan vill inte snön riktigt lägga sig trots att vi får mycket nederbörd.  Det regnar och fryser. Vi får is och blötsnö om vartannat. Hästarna behöver täcken vilket inte alls är lika viktigt när vinterkylan är stabilare. Det kommer ju att bli bättre, januari och februari brukar vara fina månader med snö och så småningom lite mer sol. Men just nu... Just nu är det tufft.  Något som känns "tufft" fast i positiv benämning är att jag fortsätter träna med traktorn och det går riktigt, riktigt bra! Jag kan nu ta en gripklo och hämta en höbal och göra alla delmoment som krävs för att hönätet ska placeras snyggt i matbaren. Det känns riktigt kul att klara det själv. Jag behöver hjälp fortfarande när jag ska byta verktyg med traktorn, Jonatan ...

Det känns ändå som hästträningen går ganska snabbt ändå, om än jag upplevt att det går långsamt. Jag tänkte att vi skulle träna lite mer på att skilja hästarna ifrån varandra efter att kostallet var renoverat. Om man skiljer dem åt när en är i hagen, så kan ju den som är ensam i hagen ha stora ytor att springa runt i och jaga upp sig själv på. Det kändes bättre att ha en häst i en betydligt mer begränsad box när vi skiljer dem.  Och det tog ju ett par veckor att få kostallet klart. Sedan så måste de ju börja känna sig trygga i stallet så man kan börja lämna någon av dem ensamma där, och det tar ju också ett par gånger, typ två veckor.  Men sedan är man där, man tycker att de är trygga i sina boxar. De är lugna i ögonen och att de börjar göra sig hemma. De går glatt in, letar mat, slickar på sina slickstenar, och verkar nöjda.  Så då är det ju dags att förstöra myset och skilja på dem, korta stunder då och då, så de inte blir för beroende av varandra. Jag har gjort det som...