Livet är förändring

Galishimo har blivit mycket finare på sista tiden, nu. Mycket på grund av att jag aktiverar honom nästan varje dag nu, så han får jobba lite. Jag har honom helt lös i ridhuset och han tittar ändå bara på mig, och vill göra rätt. Ber jag honom trava så travar han runt mig i en cirkel, ber jag honom galoppera så gör han också det, runt mig. Det är ganska prestigelöst men ändå så roligt att hålla på med. Att bara leka lite...

Nu imponerar han på riktigt. När han hjälper mig att byta däck i hällregn och höstmörker, klockan 21.30 en tisdagkväll. När han inte bryr sig om att jag låter sur och irriterad och att jag vill kunna allt bäst själv. När han inte bryr sig hur mitt hår hänger i blöta stripor, och hur min mascara rinner under ögonen och bildar mörka ringar, av regnet. När han lagar en linssoppa och bjuder mig på den mitt i veckan, när han låter mig halvsova i hans säng en halvtimme under lunchen, innan jag går tillbaka till arbetet. Det är nu han slår sig in i vardagen. Det är nu han stegar fram, raka vägen in i livet vid diskbänken. Det är nu han kliver in i min skitiga bil och drar in lukten av häst och instängd hund. Det är nu det verkligen slår mig, att han är en bra man. .

       

Han har skickat mig blommor på arbetet. En vacker, påkostad höstbukett. Kollegorna har kommit in och beundrat blommorna. Och luktat på dem. De har stått här på kontoret i en vecka, nu. "Hur bar du dig åt för att få de där?!" har Maria nyfiket undrat och bett om en handbok i ämnet.   Fast det är ju inte jag som 'burit mig åt'. Det är ju han. När han jobbat i södra Sverige några dagar, så har han återvänt med lite fin belgisk choklad åt mig. Vi har dejtat varandra i snart två månader och varje gång har det fortfarande känts lite spännande och speciellt att få träffa honom. Vi går ofta ut. Han bjuder ofta ut mig. Han gör allt rätt.    Fast jag har varit lite... otrygg. Jag har klätt upp mig och funderat länge på vilka kläder jag ska ha. Jag har sminkat mig omsorgsfullt. Jag har försökt att inte prata för mycket, inte prata för lite, inte gapskratta för mycket, inte vara för sval. Inte vara otillgänglig fast inte heller int...

Fredagkväll. Jag stannade lite för länge på arbetet. Var lite för trött när jag kom hem. Åt dåligt. Fick aldrig riktigt upp tempot. Stökigt i lägenheten. Jag kom iväg för sent till stallet. Jag hade lätt huvudvärk. Jag har bestämt  mig för att aktivera Galishimo varje dag. Han ska ju ha det så bra som möjligt och jag måste få ned honom i energi, så att han går bra att rida på. Men ikväll, just denna fredagkväll kändes det lite motigt. Det har varit en jobbig vecka. På alla sätt. Hagen var tom. Ingen häst. Jag går in i stallet och tittar in i hans box. Då möts jag av den vänligaste och finaste lilla Galishimo som någonsin existerat, med spetsade öron och harmlös uppsyn. Så här såg han ut:     Hade Galishimo kunnat prata hade han sagt något i stil med: "God eftermiddag fröken. Visst har vi en fantastisk dag? Jag har förvisso inte någon mat här inne men du behöver verkligen inte göra dig något besvär för min skull. Verkligen inte. Glöm inte att jag äl...

"Vi måste göra lite förändringar här..." sa stallägaren på tisdagkväll och tittade på klockan. Klockan var fem minuter i Hockey. Det  var mörkt och blött höstväder ute. Det är så man räknar tid i västerbotten. Inte i faktiska klockslag, utan "tid" i stundande hockeymatcher. Tyvärr var jag lite sen och hasade runt med höpåsar och dynggrepar och skottkärra. Fem minuter efter Hockeymatchens start, så förklarade han att min fina ponny börjat härja på lite väl mycket, nu under tiden han stått understimulerad, på vila, efter skadan. Precis som de flesta andra hästar gör. Inget konstigt med det. Han skulle bara behöva en liten...  Åthutning. Och kanske behöver han inte just nu ett pyttemjukt grimskaft i bomull och söta mönster när man leder honom. Kanske behöver han en rejäl kedja som kan både klämma till och snärta till, om Galishimo (som av en händelse) skulle glömma bort att uppföra sig (som av en händelse). "Det här blir bättre för dig, för mig...

Det är lite tomt med inspiration just nu. Jag är lite trött över allt som varit. Den gamla relationen, Separationen, bostadslösheten, Galishimos olycka, ekonomin. Rodeobockningarna i veckan. Men allt kommer att bli bra. Jag måste bara vila. Landa. Andas. Komma tillbaka. Tänka nytt. Lita på livet. Lita på Galishimo. Lita på de som bryr sig om mig.   Lita på att livet löser sig.