Livet är förändring

Jag ska ta en paus på ett par dagar med Galishimo. Men innan dess tänkte jag försöka ta mig upp i sadeln. Jag har ju hoppat i stigbygeln ett par gånger och han verkar tycka detta bökande är okej, nu. Efter att sadeln nästan glidit runt magen på honom så bestämde jag mig för att gå och hämta en pall. Samma pall som jag använt förut när jag hängt på Galishimo. "Och vad fan gör du där uppe?!" frågade Galishimo när jag ställde mig på pallen. "Jag står på pallen, bredvid dig. Det har jag gjort jättemånga gånger." svarade jag. "Du, tror du inte att jag skulle KOMMA IHÅG DET?!" sa Galishimo och tittade på mig med Crazy Eyes. Detta var tydligen fullständigt nytt för honom. "Jo. Jag har gjort det förut. Förra vintern. Massor av gånger. Tror jag gjorde det en gång förra veckan också. Fast då låg jag över sadeln. Då stod jag inte ovanför dig. Du brukar inte bry dig om mig alls. Du brukar inte ens titta på mig. Jag blev glad om du ens riktade ett öra mot m...

Jag mådde dåligt förra veckan och tränade inte. Jag jobbade inte heller heltid. Det fanns inte så mycket ork i varken kropp eller knopp så det blev vila i stället. Och Galo. Samhället är inte anpassat för sådana som mig. Antingen är man frisk eller så är man sjuk. Antingen så kan man jobba 8 timmar per dag eller så ska man sjukskriva sig när det är för sent. Jag är en sån där som blir halvkrasslig emellanåt. Hur som helst. I fem veckor joggade jag två mil i veckan och så blev det en återhämtningsvecka. Nu var det bara att sätta igång igen. Jag kom på att jag borde skriva in mig på gym igen så jag hade en varm och torr plats att hänga på om jag inte ville springa ute. "Vilken tur!" sa receptionisten käckt, när jag skeptiskt stegade in i gymet. "Du får 12 kronor rabatt per kilo kroppsvikt just nu. Det är bara att väga sig!" sa hon och pekade glatt på vågen. Jag stirrade skeptiskt på vågen. Sedan stirrade jag skeptiskt på henne. Jag försökte resonera med mig själv...

"Varför sätter du dig inte upp i sadeln?" frågar sambon. "Nja. Jag tänkte att han skulle vänja sig vid att jag klänger i sadeln först." svarade jag. "Varför det?" undrade sambon. "Så han inte blir överraskad och rädd den dagen jag sitter upp." Sambon är tyst en stund. "Är inte det ungefär som att knyta på sig och knyta av sig joggingskorna hela tiden, i stället för att öppna ytterdörren och sticka ut och jogga?" Jag tittade lite förvirrat på honom. "Ja. Något i den stilen." svarade jag. Om man exempelvis är rädd för joggingskor så kan det väl räcka med det...

Jag tog Galishimo till ridhuset och ställde honom vid pallen. Nu har han sprungit runt med sadeln litegrann så nu går vi till steg två: Klängandet. Sambon tittade på oss, jag tänkte det blir säkrast så. Han har ju ett Rambo-jobb och kan hjärt -och lungräddning, samt stoppa blodflöden vid skottsår. Samtidigt som han ringer räddningstjänsten och tar emot en förbipasserande svimmande tant, samt stoppar trafiken med foten. Han är utbildad på sådant. Tänker jag mig. Sedan klängde jag, ruckade på sadeln, hoppade och tyngde mig över sadeln. Galishimo tittade inte på mig. "Hallååå kolla hääär!" försökte jag och viftade med händerna i hans ögonvrå. "Jag hänger ju bakom dig! Ovanpå dig! Är det inte helt crazy?!" försökte jag. Galishimo var mer intresserad av husse och tittade nyfiket på honom i stället. Mina viftande händer i ögonvrån verkade han vifta bort som om de vore irriterande flugor. Husse stod tio meter bort för att inte störa oss i detta gastkramande projek...

Nu tycker jag att jag fått en bättre känsla för Galishimo. Jag tycker han är lite lugnare och lite mer positiv till arbete. Han har inte skenat i panik på två månader och han lugnar ner sig snabbare om något oroar honom. Jag har nästan tömkört honom 100 gånger så han verkar mycket mer bekväm med att ha en stramande gjord runt magen. Så nu är det dags igen. Nu ska jag börja försöka hänga på honom.  Små steg i taget.

Nu väger jag 68,4 kilo. Märk väl att min matchvikt för fem veckor sedan var stadiga och exakta 65,6 kg. Sedan slutade jag slarva med maten och så började jag träna. Jag började springa två mil i veckan, fördelat på tre pass, närmare bestämt. Och vågen sköt iväg, och nu den senaste veckan så visade den på ytterligare ett kilo. Alltså nästan tre kilos uppgång på fem veckors träning. "Det KAN ju inte vara fett. Man KAN ju inte bli så fet så snabbt." funderade jag och fortsatte: "Jag tror att det blivit någon obalans kroppens salt och vattenbalans. Det måste ju vara något sådant." Sambon tittade på mig och frågade sedan: "Äter du mycket kakor på jobbet?" "Men va fan! Jag äter inte mycket kakor på jobbet." svarade jag förnärmat. "Nämen jag menade inte SÅ. Eller jag menar bara att ibland kan det bli mer kakor om man tror..." "Anklagar du mig för att äta abnormt mycket kakor på jobbet?!" "....nej, nej.. jag menar bara ...

"Du har inte skrivit någon kommentar ännu" säger sambon. "Om vaddå?" svarar jag. "Om att jag är världens bästa kille." "Hoppla. Förlåt. Det rättar jag till. " säger jag och börjar skriva. "Men. Det kan du ju inte göra. Inte nu när jag bett dig göra det. Det blir ju löjligt." säger han. "Men du, hur många gånger har jag gett dig komplimanger idag?" frågar jag. "Noll." "Nej, jag har fjäskat hela dagen." "Noll." "Det ska jag tala om för dig, att komplimanger rinner av dig som vatten på en gås." "Noll. Skulle jag vilja säga." "Hur många gånger har DU gett MIG komplimanger då?" frågar jag. "N... tjugofem." säger han. "Nej det har du inte. Det enda du berättat idag är vad du skulle göra om du träffade en kvinnlig arbetskollega som var bättre än mig." Eftertänksam paus. "Noll?" försöker sambon (oskyldig blick). "Nu fö...