Livet är förändring

Ett sätt att fördriva en halvtimme om man har tid och energi - göra sockerblommor! Nu ska jag bara tärna lite frukt och vispa chokladmousse som jag kan toppa med blommorna....

  

Jag har haft en period då jag känt mig ganska trött på att arbeta. Nu är ju samhället så trist beskaffat att man måste arbeta för att få mat på bordet. Så man måste ju arbeta ändå. Nu har jag arbetat i åtta år som handläggare inom det sociala arbetet. Min längsta semester någonsin i min karriär, har varit på tre veckor. Jag byter arbete ganska ofta och förändrar livet men just nu känns det lite tradigt att kliva upp och knalla iväg till kontorsmiljön. Utvecklingsenheten har piffat upp mig och jag fick hålla en föreläsning, som var så populär att det kommer att bli fler uppdrag till hösten. Men jag har ändå tappat lite styrfart. Ibland är jag lite avundsjuk på alla mina kollegor som är föräldrar. Dom är då och då föräldralediga eller vårdar sina sjuka barn. Men jag kan inte skaffa barn för att slippa arbeta. Eller jo, det kan man. Men jag kan inte det. Jag tog mig i kragen och pratade med chefen om det skulle vara möjligt för mig att jobba en dag i veckan hemma, och fick till...

Full av självförtroende tågade jag in på scenen med min ståtliga fullblodsarab Galishimo. Okej. Det kanske inte var en scen. Det kanske var ett helt vanligt tråkigt ridhus en gråmulen dag. Men vi tågade in i alla fall. Fulla av självförtroende. Det var nämligen dags för en tömkörningskurs igen. "Jahapp. Då var det er tur igen. Har ni tränat något sedan sist?" frågade instruktören Rolf. "Femton pass. Ett pass varannan dag. Ungefär tio minuter per gång." log jag stolt. "Jasså, det säger du? Femton pass? Det var bra. Kan du visa mig vad ni har lärt er?" log Rolf tillbaka. Och då visade vi Den Där Rolf vad vi hade lärt oss. Skritt. Start och Stopp när jag säger "Ptro!". Att gå och att stanna. Vi gick och stannade ett par gånger och blev lite korrigerade. Sedan gick vi. Och stannade. Jag sa "Ptro!". Galo stannade. Sedan gick han på startsignal. "Jag kan även styra!" skröt jag med näsan i vädret, och kortade tömmarna lite ytte...

Japp. Heltidsjobb, renovering, hundar, häst och karl gör ju inte direkt att jag hinner uppdatera bloggen så ofta. Men nu har jag bara ett rum kvar. ETT rum kvar. Ett endaste. Tempot är dock inte riktigt lika rasande snabbt som det var innan. Och hästen måste också hinnas med. Och jobbet. Träningen hinner jag inte med just nu men nu är ju renoveringen på sluttampen! Jag höll min första föreläsning i veckan, för andra handläggare, i stadshuset. Jag föreläste om språklagen och kanslisvenska kontra "vanlig" svenska. Jag insåg att mitt intresse för ord och formuleringar inte enbart behöver pysa ut i ett bloggintresse. Det går faktiskt att utveckla inom arbetet och behöver inte enbart vara något man kan göra sig rolig över i en blogg. (Fast det var väl i och för sig det jag mest gjorde. Jag gjorde mig rolig över kanslisvenskan och hur onödig den faktiskt är. Inför folk som nästan enbart skriver kanslisvenska. Det blev blandade reaktioner... Men mest applåder och jag blev...

Nu är det inte roligt att renovera längre. Nu är det en tvångstanke. Det måste göras. Det. Måste. Göras. Jag har släpat runt Per och medels piska och hot om våld tvingat honom att sätta ihop en garderob. Sedan har vi målat tre lager vit färg på de svarta och mörkblå tapeterna och jag har lagt ned själ och hjärta på en mörkt olivgrön fondvägg. Jag inser själv att det är lite osunt att sätta sitt hjärta och sin själ på en olivgrön vägg, men å andra sidan: Det finns ju folk som satsar på klart ohälsosammare saker. Man kan ju tänka så. Sovrummet måste i alla fall fixas. Om jag så dör på kuppen. Vila kan jag göra när jag är död. Så helgen blev intensiv. Men sovrummet blev ett helt annat rum att sova i. Det blev skönt för själen! Nu har vi äntligen en garderob i sovrummet. Det har vi inte haft förut. Hur skönt som helst! På kvällen blev det inte heller så tokigt... Per tänker fixa en liten platt-TV snart också. Det blir perfekt!

Under dagens tömkörningsträning så gäspade Galishimo. Och gäspade. Och gäspade. Det är hans sätt att säga att han är avspänd och att allt är coolt. Det är så skönt att han är så tydlig med vad han tycker så jag slipper undra. Fem gäspningar kan inte ha fel. När något är fel så märker man det också. Då blir det en serie bockningar och sparkningar eller åtminstone ett par fula miner med blottade ögonvitor. Hur gör folk med vanliga hästar? Ni vet. Vanliga hästar. Som inte gäspar när allt är coolt och inte blir grimagerande monster när något är fel? Hur läser man av dem då? Tur att jag har valt en dramatiker. Då slipper jag undra...