Livet är förändring

Ja nu rackarns vågade jag galoppera mer på vår söndagstur! Det var nära att det inte skulle bli av. Det blåste 9 sekundmeter och var 10 minusgrader (kändes som -17 enligt väderappen) och jag hade lite ångest innan uppsittning och innan vi kommit oss iväg. Olustkänslorna molade i magen. Vinden kändes väldigt kall och bet mot kinderna. Ares var lite tittig i skogen, och grenar och kvistar rörde sig av vinden. Jag började överväga om jag bara skulle promenera honom eller inte, men tänkte ändå att han borde bli lugnare om jag lyckas trava av honom lite överskottsenergi. Sagt och gjort. Jag travade lite fram och tillbaka under tiden Jonatan gick med Sessan, vilket för övrigt var otroligt bra mötesträning för båda unghästarna, och sedan så kom det lite trivselfrust och han började länga på halsen.  Då provade jag på lite galopp igen. Inte mindre än fyra fattningar blev det! Det var skillnad från förra helgen då jag mer eller mindre överraskade mig själv med en frisk kort liten galopp. Nu...

Jaha, det var alltså hela två år sedan vi renoverade hemmagymmet klart, jag trodde det var ett år sedan, men det är faktiskt två år sedan  i mars 2024, som vi färdigställde det! Jag har inte använt det så mycket men det har även fungerat att hänga tvätt i och är ett uppskattat gästrum åt min mamma när hon kommer med hunden Liz. Vi lade in en gästsäng och ett litet nattduksbord där i oktober 2024 och det blev verkligen jättebra.  Det har verkligen varit ett väldigt långt träningsuppehåll men det har ju sina förklaringar de senaste åren. Infektioner och järnbrist, nyförälskelse och nya livsval, corona och en bältros som höll i sig i månader, heltidsjobb, alla de otaliga renoveringar vi gjort på huset, en unghäst till, fotsmärta som gjorde mig oförmögen att ta ordentliga promenader i ca två år, och senast ganska mycket kring Ares fång och hagbygge, flytt, och renovering av det gamla kostallet. Det har inte varit läge att hålla fast vid gamla rutiner och träna. Jag sade upp gymkor...

I början av december, det vill säga för ca sju veckor sedan, så satte vi ju upp en gatubelysningslampa på nedre delen av hagen, för att kunna rida där så småningom. Sedan har man väl mest väntat, och väntat, på att underlaget ska bli bra. Och sedan har vi väntat, och väntat, på att Ares sår på ryggen ska läka.  Men nu har vi väntat klart! Jag longerade Ares några varv och han var pigg och glad. Jag ville se om det skulle komma några kreativa busbockningar på linan, eller om han skulle ta sig samman och "ta på sig jobbarmössan" direkt. Han tog på sig jobbarmössan på en gång och gjorde energiskt allt jag bad honom om.  Sedan satte jag mig upp och red. Jag märker tydligt att han blivit väldigt lätt att sitta upp på efter alla uteritter då jag suttit upp här och var i skogen, på honom. Så snart jag ställde mig på pallen så kom han till mig och ställde sig på eget initiativ i ett trevligt uppsittningsläge för mig. Då startar passet bra!  Sedan red vi och jag tyckte han var jät...

  Ytterligare en väldigt härlig vinterdag! Men det var ca -14 ute så vi fick klä oss ordentligt. Ares verkade jättelugn och nöjd efter gårdagens tur så det kändes lätt att sitta upp och rida honom på en gång idag, annars brukar jag gå bredvid honom en liten bit för att se hur han verkar, innan jag hittar en stubbe eller sten i skogen och sätter mig upp. Men idag kändes det lätt att sitta upp direkt utanför stallet. Sessan var givetvis med och min bästa coach och själsfrände Jonatan.  Det var skönt med blå himmel och sol, men jag längtar otroligt mycket efter vårvärme och mera sol. Tänk den dagen man sätter sig i bilen och den redan blivit uppvärmd av solen. Den känslan längtar jag efter!  Eftersom Ares kändes lite lugnare och tröttare idag så passade jag på att fråga om en galopp, och det var han inte alls sen att nappa på. Han galopperade stadigt och fint med lågt huvud ett par steg för mig i skogen, när vi red mot Jonatan och Sessan, och jag blev alldeles lyrisk!  ...

  Det är underbart att ha sadel igen! Jag och Ares var ute och travade lite fram och tillbaka och mötte upp Jonatan och Sessan som promenerade. Det var -13 minusgrader när vi började och jag var lite osäker från början hur pigg eller svår Ares skulle kunna bli i kylan. Det visade sig att jag nog inte hade något alls att oroa mig över.  Både Ares och Sessan blev lite spända från början när jag och Ares travade ifrån Jonatan och Sessan, men när de förstod konceptet att vi travar iväg en bit, och så småningom vänder och kommer tillbaka, för att sedan trava iväg igen, så verkade dom båda slappna av.  Ares verkade ha jättekul och var väldigt pigg i traven! Benen går som trumpinnar samtidigt som han är ganska tittig och periodvis vinglig. Jag tog ett rejält tag i hans man och försökte störa så lite som möjligt med sitsen under tiden han dundrar på! Under de perioder vi skrittar med Sessan och Jonatan, så länger han på halsen och frustar nöjt.  Han verkar verkligen gilla at...

Jag fyllde ju 45 år här i januari, och födelsedagar väcker ju lite tid för eftertanke. Ja till att börja med så har ju livet aldrig någonsin varit så bra som det är nu. Jag har lärt mig mer om livet, dragit på mig fler erfarenheter, och valt rätt man, rätt hästar, rätt hem och som bonus så har jag nu två bordercollies som också är helt otroligt fina att hålla på med! Så här glad är jag när jag snott mammas vinterskor för att gå ut och se till att det finns kvällsvatten hos hästarna, haha! Livet har blivit roligare, mycket roligare, på många plan.  Hur känns kroppen nu då när man börjar bli medelålders och dessutom inte hinner med att gå på gym längre? Jo men helt okej! Jag behöver vila betydligt oftare än Jonatan, men jag klarar mitt heltidsjobb och mina hobbys. Men i ärlighetens namn så har jag alltid behövt vila en hel del för att orka med livet. Jag tror jag är en högkänslig personlighetstyp som måste akta mig lite för att få för mycket stimulans. Då blir en egen gård med egna h...

  Mamma passade på att krama Ares under tiden Jonatan mockade hagen. Nu har jag och en hel del från mammas sida på släkten varit med på rättegången mot tjejen som körde på min moster så att hon omedelbart avled. Jag oroade mig flera dagar innan, och på många sätt ville jag inte gå dit. Men min mamma ville gå, och min moster, hennes man och två av mina kusiner, och så Roger förstås, som förlorat sin fru och livskamrat. Så jag gick dit för deras skull. Jag ville visa Roger att han har ett helt team med sig. Att vi är fler som bryr oss.  Frågan var ju om den unga tjejen som körde bilen och fick sladd var vårdslös i trafiken, eller bara hade extremt otur på fel plats samtidigt som min moster stod på fel plats. Försvaret var väldigt, väldigt enträget om att det var otur och åklagaren hävdade att föraren kunde ha kört försiktigare då bilen inte besiktats sedan 2023 och då varningslampan om trasiga ABS-bromsar lyst. Det debatterades länge om underlaget var bra eller dåligt, om ljuset...

Äntligen kan jag ha sadel på Ares igen! Jag minns inte när han fick sitt sår på ryggen men jag tror det var ca 10 veckor sedan, om inte mer. Han hade i alla fall såret på ryggen under förra gången han blev skodd, för jag bad hovslagaren känna på det och försöka reda ut vad det var för bula han hade, och det var då sju veckor sedan. Vi tror han har rullat sig på en vass sten i hagen. Vi har ju redan plockat ut massor av stenar från hagen, men efter detta så kommer det att plockas ännu mer stenar till våren.  På många sätt har det varit tufft att inte komma framåt i ridningen. Jag har inte kunnat rida honom regelbundet sedan juni 2025 när han fick fång (och senare av andra anledningar) och det var sju månader sedan. Såklart det tär på motivationen. Men i går hade bulan, som senare blev en sårskorpa, torkat och fallit av, av sig själv, och nu har han bara en rosa, kal, fläck där han en gång hade såret. Underbart! Att lämna tillbaka nycklarna till ridhuset var också väldigt jobbigt och...

Igår lämnade jag tillbaka nyckeln som gav mig tillträde till ridhuset och gästboxarna till ridskolan, och avsade mig medlemskap och mina funktionärsuppgifter. "För tillfället!" tänkte jag, med tillägget att det förhoppningsvis ser bättre ut i framtiden. Jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket, men jo. Det påverkade mig och gjorde mig ganska ledsen resten av kvällen. Jag vaknade också ganska ledsen.  Jag och Galishimo år 2017, första besöket till ridhuset! Det var faktiskt nio år sedan jag åkte till ridhuset första gången med min Galishimo, som då var åtta år, och sedan dess har jag kämpat för att få en bra rutin med det. Galishimo fick panik i transporten och behövde transport-tränas väldigt länge innan vi kunde komma oss iväg, och sedan hade han problem med väggar, akustik, och andra hästar. Det tog flera år innan han var trygg med att vara där. Jag sparade länge och köpte en transport som var tre gånger dyrare än hästen för att han skulle åka så bekvämt som möjligt...

Idag gick vi efter en väg i ca en kilometer innan vi vandrade in på den vanliga skogsvägen som Jonatan kört upp. Jag har undvikit den en stund för man behöver inte överfalla unghästarna med all typ av träning efter flytten, så trafikträningen fick komma nu i stället. Ares blev jättepigg och nyfiken av att gå efter vägen och ville undersöka varje soptunna och infart. Han går med stora, raska kliv och vill inte missa ett ögonblick. Sessan sprattlade lite i bakgrunden och hade diverse konster för sig. Hon var väldigt lätt i baken just idag. Jonatan brydde sig inte så mycket och inte jag heller, hon varken slet i grimskaftet eller trängde sig på någon. Ingen bil mötte vi heller, men det var kanske en bra och trygg introduktion att det var bilfritt, då jag vill rida efter den vägen i framtiden.  Idag är det ett år sedan min moster dog i den tragiska olyckan då hon blev påkörd av en bil, när hon gick på promenad. Rättegången mot den unga tjej som körde på henne är om ett par dagar. Jag h...

  I dag var det mer än 20 grader kallt men jag var friskare och vi tog unghästarna på promenad. Ares har fortfarande en liten bula på ryggen men den har förvandlats till en hård skorpa som Ares älskar att bli kliad på. Vi tog bort en liten bit av sårskorpan och det var fint under! Jag vågar bara inte ta bort hela skorpan då jag är rädd att allt inte läkt i mitten och vill inte att han ska blöda nu när det är så kallt ute. Då får vi kanske en sårskorpa till, som kanske inte läker lika snabbt. Både Ares och Jonatan vill nog att vi ska ta ett riktigt riv och krafsa bort den där skorpan vid det här laget, men jag vill gärna vänta.  Jag älskar verkligen hur lugn och fin Ares är på promenaderna. Han är otroligt fin och snäll att gå ut med nu, han har varit betydligt mer busig och energisk tidigare vintrar, men nu har den riktiga farbrorn kommit fram. Jag älskar hur han långsamt går och nöjesfrustar med sänkt huvud. Jag längtar efter att få på sadeln igen!  Super-Sessan är ju jä...

Sjukan börjar lätta men jag fick ont i huvudet igår kväll. Treo och kaffe hjälpte mig men nu har jag ju självklart fått en koffeinchock och kan inte sova, och klockan har precis passerat 01:00. Typiskt! Men snöunderlaget är äntligen fint nu och jag längtar till helgen, då är jag nog frisk nog att börja motionera Ares igen. Han klarar sig dock bra i kylan och verkar tycka det är helt okej att vara ute dygnet runt. Jonatan har kört upp vintervägen med traktor och snöslunga igen, och den är sagolikt vacker. Flera bybor använder den nu som promenadrunda, och även andra hästekipage rider rundan och tar bilder och visar hur fin vägen är på sociala medier. Jag är så stolt att vi har varit medskapare av den fina rundan och jag längtar verkligen ut med Ares på den. Så nu har jag stort hopp inför att det ska bli en hyfsat kall men ändå aktiv helg!  Är det något jag är stolt över så är det hur fint de har det i hagarna fortfarande. Vi har mockat bra i hagen och det ser så fint ut hos dem. Jag...

Nu är jag sjuk i en ganska vanlig förkylning, som kombinerats med lågt blodtryck, vilket gör att jag är ganska glad och snärtig så länge jag får halvligga, men blir desto sämre när jag försöker stå upp, exempelvis till köket eller toaletten. Då blir jag genast mindre kaxig och linkar genast tillbaka till soffan och värmefilten igen med en god portion självömkan. Nåja. Det hör till livet att dra på sig några virus på vintern. Få personer kommer undan!  Men de goda nyheterna är att det fina snölagret som kom den 1:a januari nu, den 4:e januari, har satt sig fint på isen och skapat ett jättefint och betydligt stabilare underlag! Äntligen! Som vi längtat! Jag önskar jag hade kunnat gå ut och promenera eller rida med Ares i på utritt i skogen, det kanske vi kan göra nästa helg i stället.  Man kan tydligt se hur hästarna börjat röra sig mycket mer i hagen nu när det är bättre grepp. Den här nedre delen av hagen har varit som en isbana och vi har märkt att hästarna knappt gått där al...

  Åh, vad glad jag blev när jag tittade ut genom fönstret i morse och såg snön singla ned! Äntligen! Förhoppningsvis gifter sig snön med isen snart så vi får ett stabilt underlag och kan börja träna hästarna lite mer igen! Som jag längtar! Bara is i sig är ju inte jättefarligt men vår runda för uteritter lutar ju rejält både uppåt eller nedåt och det känns betydligt mer riskfyllt att ta sig nedför en brant backe när det är isigt, än om vägen hade varit plan. Trots att hästarna har brodd. Men vi gick efter ridvägen i morse med hundarna, och det är fortfarande isigt på sina ställen, men på vissa ställen har snön fungerat dämpande och ökat friktionen, vilket känns lovande. Det är bara att vänta några dagar och se hur det lägger sig!  Nyåret blev lite jobbigt då några grannar, några hus bort, smällde med nyårssmällare och de började redan 21:30. Hundarna blev rädda, skakade och gömde sig på olika ställen i huset, hästarna blev oroliga och vandrade oroligt runt i sina boxar med blo...

Jag var på väg att skriva titeln "Superhalt" men eftersom det mest är hästmänniskor som läser så tänker jag att de tänker att någon häst är jättehalt. Inte att det är halt som i halkigt. Men marken är fruktansvärd just nu. Jag har totalt gett upp träning med hästarna nu. Till och med fältet där vi har longerat dem tidigare har blivit en sluttande isbana. Orörda fält har fått en isig skorpa som hästarna kan trampa igenom på och som inte alls är lämplig att motionera på heller. En tröst är väl att nästan alla sitter i samma sits och det är få personer här i Skellefteåtrakten, utan ridhus, som kan motionera sina hästar bra.  Jonatan river upp isen i hagen med en isrivare på traktorn, så det ser helt okej ut, här på bilden ovan ser ni hur noggrant uppriven isen är kring maten i hagen, det ser alldeles vitt ut. Men det värsta är att detta tyvärr inte hjälper helt och hållet, för det är fortfarande stenhård is under hästarna, som vi bara lyckats räffla på ytan.  Idag när vi mockade...

Keeva och Skye fick posera med tomtemössor vilket de inte alls var nöjda med att göra. Trots att många godisar utdelades så kände dom sig kränkta och kuvade! Stackare!  Äntligen händer det! Min och Jonatans första jul tillsammans 2023 hade vi corona och var båda två riktigt dåliga. Vi hade feber och hosta och mådde riktigt dåligt båda två. Jag minns hur jobbigt det var med slemhosta, andningssvårigheter och att inte kunna sova på nätterna. Det var också ganska jobbigt att se ut som ett totalt vrak inför en snygg man som man ändå hoppades på få ha en längre relation med... Julen 2024 blev Sessan sparkad av en annan häst just innan julafton och vi fick åka akut till Örnsköldsvik för att kolla upp såret. Väl i Örnsköldsvik insåg jag att jag inte hade kläder, hårborste eller tandborste med mig och såg även där ut som ett totalt vrak i underställ på hotellfrukosten med "kuddfrisyr" inför en snygg man som jag fortfarande hoppades få fortsätta ha en längre relation med! Vi skippade ...

  Snart har vi haft hemma hästarna i tre månader, och jag red ute med Ares barbacka och med det bettlösa tränset som jag red in honom i, när han var tre. Att jag rider ut barbacka och bettlöst är ju ett litet under i sig. Jag tror inte jag hade trott någon om de sagt: ”Flytta till Sköbotten och ge det tio veckor så rider du runt barbacka och utan bett och är nöjd med det!”  Jag är övertygad om att den lugna stallmiljön, då vi bara har två hästar och lyssnar på P1 på radio när vi gör dem i ordning, gör väldigt gott för dem. Sedan är utomhusmiljön också väldigt mycket lugnare med betydligt mindre störningsmoment, det ger mig en helt annan trygghet, och kanske Ares med! Han har blivit otroligt mycket mer trygg i sig själv när vi rider ut! Vi stöter inte på cyklister, skidåkare, tåg eller andra ekipage. Det är på sin höjd någon enstaka motionär som gärna vill stanna och ge Ares en liten klapp.  Om någon från framtiden dessutom lade till att jag även skulle känna mig trygg om ...

  Både lördagen och söndagen red jag barbacka på Ares. Allt i tålmodig väntan på att Ares pyttelilla torra lilla utstående plupp, som är typ 1 centimeter i diameter, ska läka ut någon gång. Den ligger precis där bakre bossan vilar från sadeln så det känns inte super att sadeln ska ligga där och trycka.  Första barbackaturen gick i lätt pudersnö och det var alldeles vindstilla och vackert. Helt magiskt landskap! Jag blev verkligen tagen av hur vacker skogen var och kände mig totalt trygg på Ares. Vi mötte till och med en bil vid en avskild grusväg och jag kände inte alls något behov av att sitta av, jag satt tryggt där jag satt. Jag var lyrisk när jag kom hem. Har inte jag drömt om att få rida barbacka på lösa tyglar väldigt länge nu?! Och så var det äntligen dags, och gick så otroligt bra! På min fina femåring! Dock blev jag nedplockad till jorden igen dagen efter. Jonatan hade slungat upp hela ridvägen med traktorn, så den var helt fantastiskt plan och fin, men Ares fick mer ...

Det börjar verkligen lossna för oss på gården nu! I veckan började snön vräka ner och vi behövde vara ute i hagen i mörkret och försöka få till belysningen till lill-ängen längst ned. Det krävdes verkligen att vi hade våra bästa humör och hjälptes åt för att få det att fungera, men det kändes otroligt bra när det var gjort!  Jonatan grävde ju ner elkablar i somras under tiden jag tog hand om Ares fång och städade ur min lägenhet, så vi hade det mesta klart för att kunna få upp belysningen på kvällen. Vi hade bara inte årstiden och vädret på vår sida.  Vi hade inte hunnit få upp själva lampan, och det kändes inte lättare att göra i mörker, snö och is. Jonatan hittade en pinne som vi kunde fästa på stolpen för att slippa klättra allra högst upp, så kunde traktorskopan få upp oss "tillräckligt högt" för att få fast den. Sagt och gjort. Där stod vi och försökte att inte halka på ranglig stege, eller is, och dö. Mest var Jonatan uppe och kämpade ensam, men någon var ju tvungen att...

Nu tycker jag det är tufft med mörkret. Vi har inte så mycket snö heller. Idag den 8 december har vi fyra timmar och nio minuters solljus. Vi tänder brasor i eldstaden här i vardagsrummet och myser till det ofta, men hu vad mycket mörker vi har! Sedan vill inte snön riktigt lägga sig trots att vi får mycket nederbörd.  Det regnar och fryser. Vi får is och blötsnö om vartannat. Hästarna behöver täcken vilket inte alls är lika viktigt när vinterkylan är stabilare. Det kommer ju att bli bättre, januari och februari brukar vara fina månader med snö och så småningom lite mer sol. Men just nu... Just nu är det tufft.  Något som känns "tufft" fast i positiv benämning är att jag fortsätter träna med traktorn och det går riktigt, riktigt bra! Jag kan nu ta en gripklo och hämta en höbal och göra alla delmoment som krävs för att hönätet ska placeras snyggt i matbaren. Det känns riktigt kul att klara det själv. Jag behöver hjälp fortfarande när jag ska byta verktyg med traktorn, Jonatan ...