Livet är förändring

  Den här semestern är verkligen otroligt skön och återhämtande! Jag har betydligt mindre "måsten" i år och det känns skönt att lulla på i sin egen takt och nöjt tänka "Jag hinner det jag hinner." Så kändes det inte riktigt förut, förra året så kämpade vi ju väldigt hårt ända in till hösten för att kunna flytta hästarna till gården och för mig att städa ur bostadsrätten, samtidigt som Ares hade fång. Året innan dess så renoverade vi huset invändigt en hel del och det var ju kul men väldigt mycket jobb där med. Det var också lite tur för jag har varit lite skröpligare denna semester och velat vila lite mer än vad jag gjort tidigare. Jag tror det är förkylningen från innan semestern som inte riktigt gått ur kroppen.  I år kan jag dock fokusera lite mer på Ares och det har varit väldigt tacksamt. Han blir ju bara finare och finare. Han har burit mamma på en uteritt och det gjorde han verkligen med den äran. Tänk att för ett år sedan ville mamma också rida Ares, men då ...

Vi började ju fixa med byns gamla ridbana i maj i år, men blev tvungna att dra ned på tempot och avvakta vad föreningen tyckte vi skulle göra med sakerna i och utanför bomhuset.  Bomhuset var inte bara väldigt gammalt utan även överfullt med saker på insidan. Man kunde inte gå in dit och det välde ut saker genom presenningen.  Jag tror det kan bli så av flera orsaker. Den främsta orsaken är väl att de flesta bybor med häst nu bor en bit ifrån gamla ridbanan, och avstånd gör ju att man kanske inte besöker den lika ofta, eller märker när det håller på att bli för rörigt där. Många har också egna ridbanor hemma och då blir det inte så ofta man besöker byns gemensamma bana. Det blir inte heller så lätt att tvärt gå dit och reda upp i det man lämnat där om man bor på andra sidan byn. Den andra orsaken är väl att man fokuserat på den nya ridbanan som ska byggas, och då är det ju mindre motiverat att fixa med den gamla. Men jag och Jonatan har ju både ett nära avstånd och känner oss ...

Vi har ju börjat nosa lite på öppnor och skänkelvikningar och Ares verkar förstå det bra! Vi gör små, små, myrsteg i rätt riktning och han får många goseklappar när han gör rätt. Man kan väl säga att vi kommit halvvägs och att man ser fina kliv ungefär vid vartannat försök. De är lite ojämna, men det märks att han försöker!  Jag är väldigt tacksam över hur lätt han ändå snappar upp detta då han är en stadig grabb som har sin egen balans, som inte är helt lätt att rucka på i traven. Vilken tur jag hade Galishimo innan, och hade en känsla för att det tar ganska lång tid att få till fina skänkelvikningar och öppnor, så jag har haft ganska låga förhoppningar på hur utvecklingen ska bli. Det enda jag vet säkert är att man måste göra uppgiften och repetera regelbundet några veckor för att få resultat, annars händer ingenting. Det måste få ta tid. Ett halvårs träning är inte alls orimligt.  Jag gör bara skänkelvikningar i det varv som Ares borde ha svårast för, så det inte blir för t...

Det är så lätt för mig att känna "gud vad lite vi hunnit med!" under semestern, så det kan vara bra att faktiskt försöka spara lite upplevelser här i bloggen så man inte ser ut som ett frågetecken när dessa underbar fyra veckor gått mot sin ände.  Här sitter jag och Keeva i en liten fångstgrop som kan vara ett par tusen år gammal. De finns bara fem kilometer hemifrån och fångsgroparna går i ett pärlband där älg och ren förut var tvungna att passera när vattnet stod högre. Man tror även att det var staket mellan groparna så djuren inte hade något annat val än att gå i fällorna. Det känns brutalt, men man behövde ju överleva. Vi såg några gravsättningar också som man tror är ca tre tusen år gamla. Bara här runt knuten. Jag har vetat om gravfälten men aldrig besökt dem, så det var skönt att äntligen komma sig iväg med det.  Jag tog mig tiden att plocka lite blommor på en hundpromenad som vi hade framme i hallen en liten stund, blåklockorna var de blommor som vissnade först. Präs...

Precis som vanligt så är jag ganska trött så här sista jobbveckan innan semestern. Jag har svårt att fokusera på jobbet och det där småpillet som jag tänkte hinna med går det ganska trögt med. Men man brukar ju ha en helt annan energi när man kommer tillbaka efter fyra veckors semester så det kan jag ta igen då!  Även igår tog jag ut Ares med barbackapad och bettlöst träns och red honom i skogen. En sak som Ares gör otroligt bra, det är att han inte är besvärlig med att försöka noppa i sig mat när vi rider. Jag trodde att han skulle bli besatt av detta då han inte får gå på grönbete i år, men nej. Han gör något försök då och då, och ibland hinner han få i sig en liten björkkvist som vi passerar, eller liknande, men det är absolut inget återkommande bråk eller någon långdragen diskussion. Jag kan lugnt rida honom genom en äng med högt gräs, barbacka och bettlöst, utan att han gör någon diskussion av det. Detta kan ju också vara ett tecken på att han är ganska nöjd med höet han får o...

I söndags var jag äntligen på väg upp på Ares igen. Jag har varit sjuk en vecka och det var verkligen tungt att ligga i sängen så mycket. Även Jonatan har haft det tungt och haft ett par sjukdagar, vi har båda haft feber. Men på söndagen lättade dimman lite, och på eftermiddagen så slängde jag på Ares barbacka-paden och det bettlösa tränset och ledde ut honom. Jonatan följde med, med Sessan, som vanligt.  Jag hade ingen uppsittningspall och satte mig upp på Ares från fyrhjulingen med ett förvånat skratt. Jag klättrade nämligen upp på pakethållarplatsen längst bak på fyrhjulingen och sade till Ares "Du vet vad du ska göra!" och han sade direkt "Jajjemen!" och ställde sig helt perfekt så jag kunde sätta mig upp på honom från fyrhjulingen. Jag hade inte ens med mig spö så jag kunde korrigera honom, men han ställde sig precis där jag ville att han skulle stå, trots att han aldrig stått så nära fyrhjulingen. Då blev det kli-kalas en bra stund, han är otroligt hjälpsam oc...

Jag har haft min bil fast på transporten hela midsommarhelgen, så varje dag har vi avslutat dagen med hästarna med att de får gå in i transporten, och så har vi stängt in dem en stund, och plockat ut dem igen. Inga konstigheter. Vi gjorde det en gång mitt i veckan, och sedan har vi gjort det fredag, lördag och söndag. Jonatan brukar först gå in med Sessan och stänga hennes bakbom, och sedan så skickar jag in Ares lös från rampen så får han gå in själv till Jonatan, så stänger jag hans bakbom. Det går väldigt snabbt och odramatiskt.  De har aldrig krånglat för oss och i söndags såg de helt oberörda ut, som om lastning och instängning i transporten är en del av deras dagliga liv. Ares brukar åtminstone nervösskita lite efter att vi stängt luckan, men inte ens det orkade han göra senast. Det är så skönt och odramatiskt med de här hästarna. Precis som man vill ha det!  Jag har börjat göra lite travöppnor på ridbanan med Ares och det känns fungera hur bra som helst, och har ridit u...

Jag drömde om Galishimo i natt igen, mitt arabiska fullblod som fick akut tarmvred, och som jag var tvungen att avliva akut i juli 2022. Jag pratar mer än gärna om honom fortfarande.  Jag drömde om att han var i en stor hage på en ridskola och hade blivit skrämd av en elev och sprang runt, ingen kunde fånga honom.  "Det är ingen fara, så snart han ser mig så kommer han att komma till mig." sade jag lugnt och gick ut i hagen. Och så lyfte han sitt vackra vita huvud och tittade på mig, som han gjort tusentals gånger förut, och kände igen mig. Som han gjort tusentals gånger förut. Och kom till mig. Som han alltid gjorde. Ända sedan han var två år och jag hämtade honom hos uppfödaren, har han höjt huvudet, sett mig, och kommit till mig. Ibland med en igenkännande ljus gnäggning, och ibland med bara ett ivrigt nickande huvud.  Galishimo lärde sig även känna igen min bil och stallkompisarna sade att han även brukade gnägga till min bil när jag körde in på stallplanen, det var e...

Ja det verkar ta några dagar att komma ned på jorden efter detta bröllop! Jag såg inte att det skulle bli så här fint, och trots att vi höll det enkelt så blev det väldigt känslosamt. Inte bara att jag får dela livet med en så fantastisk man som Jonatan, utan även att min avlidna moster Katrin (som dog i bilolyckan i januari 2025) fortfarande lyste med sin frånvaro, och var saknad av många. Man jublade och sörjde om vartannat. Jag fick lite snapsglas från min kusin som tidigare ägdes av Katrin. Det var både sorgligt och fint.  Men så är ju livet. Man sörjer och är glad, och kasten är ibland tvära och oberäkneliga, och till och med fina.  Det är i sådana här sammanhang som jag verkligen imponeras av Jonatan också, lite som när vi åkte på resan till Island tillsammans år 2024, och han kommer in i ett nytt sammanhang. Han är så otroligt lugn, positiv, och stöttande mot alla på bröllopet. Han tar alltid ansvar, både i det stora och i det lilla. Hans trygghet och ansvarskänsla är j...

Igår den 13 juni gifte vi oss! Det var tre år sedan jag, som 42-åring, gick på en Tinder-dejt, och jag var jättenervös. Jag minns första gången jag hälsade på honom i Sjöbotten och vi tog en hundpromenad, det var vår andra dejt. Jag var inte riktigt skyddad mot sommarens första myggsvärm och blev allergisk mot myggbetten och kände mig som en nervöst fnissande blobba med röda utslag över hela kroppen. Han var lite lågmäld och allvarlig, lång och jättesnygg.  När jag åkte hemåt från den dejten så var jag så osäker, och hade bara känslan av att han troligen inte var särskilt intresserad. Jag tänkte ändå att han var så tydligt intelligent och sympatisk och att jag inte kunde gömma mig bara för att jag kände mig lite utdaterad och... rödflammigt allergisk.  Så redan innan jag hade kommit hem hade jag knåpat ihop ett käckt meddelande i mobilen där jag skrivit att jag hade en trevlig hundpromenad och att han gärna fick höra av sig igen om han ville ses igen, (samtidigt som myggbetten...

Igår fyllde Ares sex år! Jag köpte ju honom när han var två år, och man kan väl säga att unghästtiden snart är slut med honom och att han börjar räknas som vuxen. Man brukar ju kalla en häst för en unghäst tills de fyllt sju år, men det handlar ju mer om moderna sporthästar som behöver en viss typ av träning och förberedelser för att högprestera.  Ares ger i alla fall ett intryck av att vara väldigt vuxen nu, och jag är mer än nöjd med hur trevlig han är att rida. Det har inte varit någon större berg och dalbana med honom utan det är väl mer jag som behövt ställa om mig lite, och ställa om mina metoder, från att passa ett känsligt arabiskt fullblod till att passa en lite stadigare Welsh cob, både i bemötande och vad jag (inte) ska utfodra honom med.  Exempelvis så kunde jag ge min arab Galishimo "fick-godis" i tid och otid. Galishimo tindrade med de stora, mörka, djupa, ögonen, för varje godis och tog glatt emot varje liten belöning. Han blev alldeles lycklig och såg ut att s...

Ja nu försöker vi växla upp inför bröllopet. Vi testade vår högtalare och dubbelcheckade att uppkopplingen fungerade som den skulle och det kändes jättebra! Gräsmattan var dock en annan femma. Efter att allt markarbete gjorts på gården så blev vår gräsmatta en avställningsyta med fällda träd och maskindelar, så den gräsmattan var väldigt tråkig och vildvuxen och platt och gul om vartannat. Så Jonatan tog ett jättegrepp om detta och har försökt få ned gräsmattan till en rimlig proportion igår.  Jag gick till butiken "PARTAJ" i stan och frågade om de kunde plocka ihop ett litet "bröllopspaket" för 1000 kronor med typ lite vimplar och ballonger och de nappade direkt på min förfrågan och hade ett gulligt litet paket i ordning åt mig igår. Så skönt att slippa tänka på det med!  Jag har ju haft lite bekymmer med trötthet och huvudvärk i två veckor så huset var väldigt ostädat. Ja det låter kanske lite ojämställt att städningen beror på mig, men Jonatan tar ofta huvudansva...

  Jag har ridit Ares precis när flygplatsen hade en flyguppvisning med JAS-plan och nu har jag tuggat på det så många gånger att jag knappt orkar återberätta det. Men det är ju det som är så bra med en positiv bearbetning. Klarar man något riktigt svårt bra och kan återberätta det ett par gånger så tappar det sin laddning ganska snabbt. Men kortfattat blev det så här:  Jag red. JAS-flög förbi flera gånger i ca 10-15 minuters tid, på låg höjd med ett oförglömligt dån som jag aldrig förut upplevt så nära. Jag slängde mig av sadeln vid det första ljudet och kliade Ares och skakade och grät eftersom jag var ohyggligt rädd att han eller Sessan skulle skena och springa på mig.  Jag grät inte på det där ovärdiga sättet utan på det där värdiga sättet som en soldat i andra världskriget som står med rak rygg och har accepterat sitt öde och är redo att bli arkebuserad. Typ "nu är de kört och jag kommer att dö när jag blir översprungen av skenande hästar, och i mina sista ögonblick t...

Igår var jag inte riktigt heller i form. Jag hade lite huvudvärk och kände mig slö. Men jag märkte en stor skillnad i mitt beteende med Ares!  Så här brukar det vanligtvis gå när jag har en dålig dag:  1. Jag blir ridrädd.  2. Jag måste prata om att jag är ridrädd.  3. Jag måste ta ridningen i etapper och inte se hela passet framför mig, för då blir jag överväldigad.  Detta innebär att jag har tränat in ett "ridrädsle-snack" som Jonatan känner väl igen och som är ganska invant nu. Det kommer oftast när jag ska sadla, för att sadla är lite av en trigger som kan starta ridrädslan. Men nu har jag lärt mig gå runt den triggern och när jag sadlar så säger jag oftast högt till Jonatan "Bara för att jag tar på sadeln så behöver jag inte rida. Han kan få ha sadel ändå." dvs jag försöker mentalt ta ridningen i etapper och försöker att inte tvinga mig att rida. Sedan jobbar jag vidare med mina små etapper. Exempelvis "Bara för att vi går till ridbanan, så behöver jag int...

  Det tog 14 dagar och så var skogspartiet helt borta. Helt sjukt att grävmaskinisten lyckades så bra!  Så här såg ju området ut innan, och vi kunde egentligen inte använda ytan till något över huvudtaget.  Vi hade ställt av lite skräp där som Jonatan städade upp just innan.  Hela det här området här var stenig skog innan.  Måste ju säga att vi klarar det här gemensamma gårdslivet och dess prioriteringar ganska bra ändå. Jag hade ju aldrig, aldrig gått från att bo i en liten etta år 2023, till att hugga i med att renovera en äldre gård, om jag inte hittade Jonatan här. Jonatan var i valet och kvalet om han skulle växla upp med gårdsfixet, eller om han skulle sälja gården i befintligt skick, och valet att stanna kvar här kom ju med tiden, när vi upptäckte att vi samarbetade väldigt bra och ville samma saker. Jag har lärt mig köra traktor och kommer bara att bli bättre med mer träning!  Men hurra för mig, som då vid 42 års ålder, och från en väldigt minimalis...

  Det var verkligen otroligt mycket sten i skogen som markarbetarna rensar upp, men långsamt, långsamt börjar det gå mot sitt slut. Stenbumlingarna bli som en bred ramp ut mot hagen som fylls med jord men troligen kommer vi att behöva fylla med lite annat också, typ ännu mer jord och lite grus, längre fram. Det känns otroligt bra att få ordning på detta, och vi får så mycket mer yta på gården. Det kommer ju även att behövas en avlastningsplats på gården när vi köper in allt till stallet som vi ska bygga, också.  Men det börjar närma sig sitt slut! Det är kanske bara ca 20 % kvar och det sista är sluttningen mot hagen. Jag och Jonatan brukar gå runt lite där på kvällarna och plocka lite skräp som funnits i skogen och bara njuta av hur öppet det blir.  Redan nu är jag nöjd med hur mycket bra grejer vi hunnit med att göra denna vår, ändå! 

  Det blir en märkbar positiv skillnad för varje pass nu, jag tar fler varv i galoppen och kan åka mer och driva mindre! Det känns extra bra att veta att det blir lättare att motionera honom mer i galopp i år, så risken för fång blir ännu mindre. Om jag bara fortsätter så här sommaren ut så kommer han att kännas väldigt stark och fin till hösten. Jag hade dessutom PMS och i vanliga fall så brukar jag inte sitta upp de dagarna, jag brukar inte sova så bra på natten och inte riktigt ha ork att reda ut problem, men nu är det så roligt och det kräver så lite av mig att rida på Ares, så jag får loss energi för detta! Sova och vila kan jag göra efteråt.  I traven går han som en klocka och det känns som att han kan tuffa på i evigheter och göra åttor när jag ber om det, i oändlighet. Det känns som att han alltid går på tygeln och alltid är lätt i handen. Det är lätt att bara rida lätt och låta honom tuffa på, helt underbar känsla!  Han har ett så härligt steg, jag älskar att sit...