Livet är förändring

Det var ett riktigt regnigt oväder i lördags så vi bestämde oss för att ta den första turen med hästarna till det närmaste ridhuset. Och det var ju inte vilket ridhus som helst. Det var ett ridhus med flera minnen från min tid med Galishimo för 13 år sedan.  Här är jag 32 år och Galishimo tre år, lika gammal som Sessan, från tiden då vi höll till i ridhuset år 2013 Här är Sessan i samma ålder. Hon behövde inte ens ha träns på sig dagen till ära. Hon räcker fullt och gott och till 100% bara av att hänga med på resan med husse, titta förvånat på speglarna i ridhuset, och enbart existera. När man börjar hoppa lite fram och tillbaka mellan tider på det här viset så är det ju lätt att börja jämföra hör det var då och nu. Inte en enda ryttare från tiden för 13 år sedan är kvar. Inte en enda häst är kvar från tiden jag höll till där. Det är helt nya stallägare också. De nya stallägarna har gjort flera fina ekonomiska investeringar och det ser riktigt fint ut. Jag kan inte låta bli att tän...

Jag är otroligt nöjd med att jag vågade rida med pannlampa igår! Av flera orsaker! Jag vet ju att många rider i mörker utan problem och några få gånger var jag ute med Galishimo i tryggt sällskap, men det kändes som att det var en lång väg att börja rida i mörker med Ares.  Jag har varit ute och gått och ridit lite med honom i skymning och även promenerat med honom någon enstaka gång i mörker. Han har absolut varit duktig, men han blir ju förstås lite orolig när han ser en rörlig varselväst på håll och inte kan se eller förstå att det är en människa som bär den. Förra året var han väldigt skeptisk mot varselvästar så Jonatan har varit ute i hagen med varselväst och pannlampa och gosat med honom en stund, varje kväll när de gör kvällschecken, så nu är han positivare till varselvästar.  Sedan har vi ju ett problem med lite större skogsfåglar, jag tror det är ripor, som gärna går till sängs i buskarna vid skogsvägarna och självklart fladdrar upp precis när man är som närmast dem....

I tisdags tog jag semester från jobbet för att hjälpa till med gjutningen av stallgrunden. Det var väldigt lärorikt och gick otroligt bra! Jag kan knappt fatta att vi är klar med allt som hade med grunden att göra, men det är Jonatan som kämpat mest med att gräva ut, fylla med granulering, trycka till det med markvibrator, gräva avlopp, vattenledning, och planera el, lägga in ram och isolering, åskledare, armeringsjärn och fan och hans moster. Vi hann allt denna sommar och det känns lite overkligt att det faktiskt har kommit så långt att man kan "begrava" allt grundarbete med betong nu.  Det finns ju en liten oro ändå för om allt verkligen hållit måttet när betongen kommer. Kommer det att läcka ut betong mellan kanterna? Över kanterna? Kommer järn och avloppsrör att börja röra på sig? Blir det svårt att få det hela helt rakt? Men allt har bara fungerat jättebra, och jag blev väldigt imponerad.  Vi fick hjälp av några vänner och en pensionär som arbetat med gjutning för att få...

Nu har jag varit sjuk ett par dagar och Jonatan har tagit huvudansvaret om Ares och Sessan.  Jag har inte egentligen interagerat med så många de här dagarna, bara pratat lite häst med två vänner. Jag har fått en ny elektrisk filt av maken och ligger en hel del under den, samt låter tvättmaskinen gå några rundor här hemma.  Igår orkade jag hjälpa till med mockningen och reda ut Ares tjocka svans, men jag blev tyvärr lite sämre efteråt. Det är ganska lustigt ändå, hur perspektiven förändras. Vi flyttade hästarna till gården för snart ett år sedan och att mocka hagen var den största och jobbigaste omställningen. Men då hade vi ju bara skottkärra också så det tog ju mer tid. Men nu har vi ju en bra fyrhjuling och tippvagn så det går mycket snabbare och man passar också på att kratta och göra fint kring höbaren och i ligghallen utan att det blir så mycket tyngre jobb. Nu när jag var sjuk så längtade jag verkligen efter att få hjälpa till att städa i hagen. Det är ganska mysigt at...

I helgen har jag haft höstens obligatoriska förkylning och behövt vila. Jag kände mig sjuk redan i torsdags men haltade mig igenom fredagens arbetsuppgifter, och på fredagkvällen så ryckte jag upp mig och bjöd Jonatan på en trerätters middag på Kork och vinbaren. Han har nämligen gjort ett fantastiskt arbete med gjutgrunden till stallet och trots att jag kände mig trött så ville jag verkligen hylla jobbet han gjort och visa hur mycket jag uppskattade honom.  Det är så otroligt mycket jobb med stallgrunden, jag hade ingen aning. Alla avlopp som ska dras och grävas ned med rätt storlek på rören och i rätt vinkel och lutning, och så allt armeringsgjärn som läggas på små plast-tassar och najas ihop så det inte glider iväg när själva betongen kommer. Sedan behöver man för-gjuta vissa områden kring vissa rör och avlopp så inte även det börjar luta eller skeva när betongen kommer rinnandes, samt installera en åsk-avledare, eller vad det nu heter, som ska föra eventuella blixtar som kan sl...

Jag fortsätter ju träna på övergångar, att skritta och trava om vartannat, och det har varit så otroligt roligt, om än övningen låter jättetråkig och inte ser så märkvärdig ut heller. Jonatan filmade lite och jag tänkte att detta är ju egentligen inget särskilt att se, en ponny som skrittar och travar lite, men jag blev ändå jätteglad när jag såg filmen! Ares är mjuk och har fin bjudning, han svarar bättre och bättre på avsaktningarna, inget stretande med munnen och inget bråk, han har blivit mer lugn i traven, inväntar nästa signal lite mer uppmärksamt, och jag tycker verkligen att han dessutom är en snygg kille .  Han luftsnappade en hel del innan träningen, men vad gör väl det egentligen, nära han var så stilla och trevlig i ridningen? Lite trasig och knasig får han väl vara, han gör så många fler rätt än fel!  Upplevelsen är verkligen att han är ganska välriden nu ändå. Och det känns så otroligt roligt att det bara kommer att bli bättre och bättre för oss, i alla fall så l...

  Nu är den nya bilen här! Jag älskar den! Det är en Ford Ranger Wildtrak och trots att den har några år på nacken så ser den sprillans ny ut! Den måste vara pedantskött, för jag fick leta länge för att hitta någon repa eller annat tecken på användning. Jag älskar den! Ser ni så liten min BMW ser ut i jämförelse? Den där ska dra vår nya transport när vi är redo för det! Det har verkligen hänt mycket roligt detta år!  Sedan red jag Ares lite på ridbanan, och vi jobbar fortfarande på skritt och travövergångar då jag sitter ned i sadeln i traven. Jag försöker att inte nöta så länge på övningen, så han inte tröttnar på den. Han var jätteduktig, men jag märker att han tycker det är svårt att korta stegen och börja bära sig bättre. Så vi jobbar bara i ca 10 minuter på det innan vi rider ut i skogen. Jag tror att jag tog denna övning i rätt tid nu, för hade jag börjat göra detta är han var yngre så hade han nog inte blivit jätteglad över varför jag gasade och bromsade samtidigt. Nu n...

Han är som en skör viol, den här stadiga killen. Om än jag skrev tidigare att jag tyckte han började bli sig själv igen så var han ännu mer sig själv  idag. Det måste verkligen ha varit vaccinet som spökade och symtomen behövde tid på sig att klinga ut.  Han tyckte haglivet var tråkigt och ville ut och röra på sig. Jag tog honom på töm för säkerhets skull för att kolla vart jag hade honom, och det gick ju bra på ridbanan men blev katastrof i skogen då han drog mig som en vante på sin upptäcksfärd och matresa, med spetsade öron och sin gungande rumpa som gick upp i en hurtig trav titt som tätt! Livet var gott, tyckte han! Väldigt stor skillnad jämfört med i söndags förmiddag då han förskräckt tryckte sig mot boxväggen och inte ens ville att jag skulle röra honom, än mindre ta på honom grimma. Det är en sådan lättnad att han är sitt vanliga brötiga, buffliga jag!  Trots att jag inte är på topp själv med dåliga järnvärden så tycker jag att min 45-åriga kropp ändå börjar vara...

  Varför har jag så svårt att hålla inne med offentlig information i sociala medier?! Jag blir lite trött på mig själv. Jag har ju en ganska naiv bild av att människor mår bra och kan ge trevlig feedback, kanske även några kloka nya infallsvinklar, men det slutar alltid med att jag ångrar mig.  Jag har blivit betydligt bättre på detta de senaste åren och ett stort lyft är ju att jag inte är med i några hästforum på nätet. Varken anonyma eller öppna. Jag kan dela några bilder på typ Welsh cob-sidor men thats it. Jag har också lovat mig själv att inte lägga ut detaljer om Ares någonsin får fång igen, för det blev som en digital Stargate-portral för galna medelålders kvinnor att dyka upp från ingenstans och armbåga sig in med sina egna ovälkomna synpunkter. I hundratal. Det slog riktigt hårt. En armé av dysfunktionella kvinnor som i kör marscherade fram och sade: ”Jag vet att du inte vill ha tips MEN…”  Så vissa saker har jag lärt mig.  Men Ares betedde sig skumt i helg...

Åh, vad jag är besviken. Jag har fått dåliga järnvärden igen och har anemi! Igen! Jag som började gå på gym för en månad sedan och tyckte att det var läge att pressa mig lite. Jag hade ju dåliga järnvärden år 2022 också och det var en otroligt tuff tid, och jag blir ganska ledsen över att jag delvis är där igen.  Sedan kom ju den där följdeffekten av att jag inte känt mig jättetrött i vardagen, kanske har man vant sig när man långsamt blivit sämre, men när jag fick provresultaten svart på vitt så började jag plötsligt faktiskt känna mig trött och sliten. Typ som att jag hållit ihop mig och gnagt mig framåt men börjar erkänna att det är lite tufft och rasar ihop. Jag har ätit järntillskott varje dag och maken bjuder mig varje lördag på en underbar rejäl bit entré coté så jag blev överraskad att den järnrika kosten ändå inte hjälpt mig. Nu väntar jag på att få en läkartid om hur vi går vidare.  Jonatan och Ares kör sina söndagsintevaller! Men en sak som jag reagerat över, det är...

Det har regnat en vecka men jag har tittat på lite bilder på Ares från förra veckan och är så otroligt nöjd! Det känns verkligen som att Ares har allt jag vill ha, resten som kommer efter detta är bara bonus. Han har arbetsviljan, trevlig storlek, energi och bärighet. Jag kan ändå ha en liten röst i bakhuvudet som säger "får jag verkligen behålla honom?" för det är svårt att föreställa sig att jag ska få ha det så här bra i... låt oss säga 20 år till?  Kanske är det för att jag behövt kämpa så mycket tidigare, som jag ändå kan känna lite osäkerhet över livets vändningar, och ni som följde resan med araben Galishimo märkte nog att sista året med honom var otroligt fint. Då hade vi verkligen hittat varandra, och trots att jag var trött och sjuk det året så gjorde Galishimo fina stadiga framsteg på både kurser och på uteritter, innan han plötsligt dog.  Man är kanske lite vaksam ändå, om att när livet är som bäst så rasar det. Ibland har jag också tanken om "Vad gör jag om ...

  Det var inte jag och Jonatan som märkte att Super-Sessan hade en svullnad i hasen i somras, utan det var vår duktiga hovslagare Evelina som märkte det. Man skäms ju lite att man inte såg det själv, men Evelina märkte det då Sessan var på ovanligt avigt humör när hon skulle skos.  Men visst, när Evelina pekade och tryckte på hasen så såg vi ju att det inte stod helt rätt till. Sessan var inte halt och vi såg inget i hennes vanliga rörelsemönster som visade att hon hade ont, men det kändes ändå viktigt att kolla upp.  Veterinären höll med om att hon såg fräsch ut, när hon undersöktes. Hon haltade inte och var inte märkbart besvärad av svullnaden, men med ultraljud mot svullnaden, så kunde man se en pågående inflammation. Vi har ju lite i bakhuvudet att Sessan en gång lyckades gå med en hovböld också utan att vi märkte det, men som Evelina också märkte när hon verkade Sessan.  Sessan är med andra ord en häst som kanske biter ihop eller ignorerar smärta, det är svårt a...

  Nämen TITTA bara på den här killen! Jag älskar resan jag gjort med Ares! Inte tänkte jag mig att han skulle bli så här trevlig att rida! Nu är han ju fortfarande lite varierande i formen men man ser ju att han får fler och fler stadiga perioder. Det är lite då och då jag behöver korrigera honom, bara. Men han är ju bara sex år och haft ett avbrott med fång.  Tänk, att det är mycket som känts dåligt förut som visade sig bli så mycket bättre i backspegeln. Ursprungsplanen med Ares när han köptes in som unghäst, var ju att jag skulle ta hjälp av några duktiga ryttare som var orädda, men det blev förhinder och jag stod själv med honom. Det var ju det bästa som kunde hända mig. Jag är stoltare nu än vad jag hade varit om jag överlåtit de osäkra träningsmomenten på någon annan. Ingen kan säga att Ares blivit så här fin tack vare någon annan. I och för sig har min make varit den första att intervallträna Ares denna sommar, men det hade inte heller blivit ogjort utan maken, jag hade...