Konsten att följa magkänslan

 

Idag åt vi också frukost på western-clinicen, och det var verkligen jättekul att se även idag. Vi åkte dock hem ganska snabbt så att jag skulle orka med Ares och inte bli klappslut på en gång. Nu var jag fullpackad med övningar från kursen som jag ville testa med Ares. 

Det är lite småtråkigt ändå, att jag gjorde de här övningarna med att flytta rumpa och bog en hel del när Ares var yngre. Mest för ca två år sedan, då Ares alltså var tre och skulle fylla fyra, som på bilden här nedan från mars 2024. Jag flyttade bog och rumpa ganska mycket och tyckte det kändes bra. Tyvärr så fick jag feedback från andra att det inte var vad jag skulle syssla med och jag kände lite skuld att jag börjat med det så tidigt. Feedbacken var väl att jag gjorde för mycket med Ares, och att han bara skulle få tuffa på rakt fram i friskt tempo, och inte göra så mycket krumelurer. 

Sedan satt jag på läktaren på den här kursen här i helgen, och såg flera yngre hästar göra det jag gjorde, och få beröm från den andra tränaren. Så jag slutade alltså och bytte upplägg för två år sedan, bara för att en annan tränare sade det. Och bytet av övningar blev inte jättebra och jag kände mig inte lika bekväm med det. Nu är det ju inte tränarens fel, utan kanske mer att jag skulle ha stått på mig om vad jag gjorde med Ares, och framför allt varför jag gjorde det. Men jag var rädd för att göra fel och ivrig att göra rätt så det är mitt fel att jag inte var konsekvent med hur jag tänkte jobba med honom. Det ångrar jag lite idag. Att man aldrig lär sig... 

Jag och Ares, tre år, i mars 2024. Han flyttar baken för min skänkel. 

Men nu såg jag ju hur bra det blev med övningarna på helgens kurs, insåg att övningarna är nyttiga oavsett ålder på häst, och kände mig taggad att återuppta den gamla träningen med Ares igen. Han kom ihåg mycket! Så roligt! Så nu ska vi fortsätta på det spåret jag började med förut. Flytta rumpa och bog, ställa utåt och inåt, öppnar och slutor. Göra det jag tycker är kul och absolut inte vara rädd för att göra fel. Absolut inte ändra metod bara för att någon annan säger att jag borde göra något annat. Jag känner min häst bäst själv, och jag känner vad jag behöver göra bäst själv också. 

Har man en historia som ridrädd så är det en otroligt bra grej att börja tidigt med att böja hästen och be den flytta bog och rumpa. Man känner att man har kontroll på läget och visar även hästen vem det är som styr. Har man dessutom en unghäst som lätt tycker att han är kungen i baren, så är det superbra idé att påminna den om att det är apan på ryggen som bestämmer vart hovarna ska placeras. Jag måste fortsätta känna efter själv i min egen mage, om vad som blir bra för just mig och Ares.  

Sedan slogs jag lite av hur snygg han är. Det har hänt ett och annat med honom nu när han vuxit upp. När vi inte bara lullar i skogen utan börjar flytta och samla honom, så blir han ju dundersnygg. Det är bara att fortsätta! Och följa magkänslan!