Barbacka och bettlöst i skogen (igen)

 

Jag är fortfarande inte riktigt frisk, jag hade feber i fredags och i lördags avböjde jag att göra något med hästarna utöver pyssel och mockning. Idag for vi dock ut på en efterlängtad tur i skogen, och under en stund av denna promenad så kravlade jag mig upp på Ares för att rida. Vi hade barbacka-paden och bettlöst igen. Jag uppskattar verkligen att rida på det viset och är glad att jag köpte bra grejer till Ares.

Det är lätt att tro att jag inte ridit så mycket barbacka förut, men i själva verket har jag ridit in en häst i alla gångarter barbacka, utomhus, när jag var 24 år (Mini Ragnar). När jag var 15 år så hoppade jag en 70 cm hoppbana barbacka på en sporthäst som var över 180 i mankhöjd (underbara Espiore de la Brasserie). Jag har absolut kunnat detta med att rida utan sadel. 

Jag och Mini Ragnar som jag red in barbacka, kanske kring 2005. 

Vi fräste på i riktigt snabb galopp efter grusvägarna! 

Men mycket hinner hända på 21 år och man blir äldre. 

Det bästa med att bli äldre är att man lär sig fatta bättre och bättre beslut, i livet. Exempelvis det här beslutet att köpa en brun ponny och skapa goda förutsättningar för att få ut det roligaste av ridningen igen. Det sämsta med att bli äldre är att man blir lite mindre följsam och att kroppen gärna instinktivt vill skydda sig själv från risker. Men intresset för hästar är precis, precis, lika starkt. Vad man gör med hästarna är inte lika viktigt. 

Man blir lite mer intresserad av att sätta sig in i hästens upplevelsevärld också. När jag blivit äldre har jag oftare frågat mig "för vems skull gör jag det här?" när jag hanterar hästarna. Ibland är ju svaret "för min egen skull" men jag är åtminstone medveten om vad jag gör för min skull och vad jag gör för hästens skull. 

Det är en speciell känsla att rida barbacka på Ares. Jag kommer bättre och bättre till ro på ryggen på honom och kroppens självförsvar och brandlarm har tonat ner sig väldigt mycket sedan jag började med detta. Även om han rycker till, eller tittar till, över något, så känner jag mig trygg med honom. Ares brukar inte fräsa iväg särskilt långt om han blir rädd, särskilt inte sedan han flyttade hit till Sjöbotten Men jag är försiktigt och vill inte väcka ridrädslan igen, exempelvis satt jag av idag när vi började närma oss en traktor och en granne med motorsåg. Inte för att jag egentligen var så orolig över att Ares skulle stressa upp sig av motorsågen, utan mer att jag skulle bli ridrädd igen om jag får en dålig upplevelse. Jag samlar på goda, trygga upplevelser ett tag till. Särskilt när jag rider utan bett och barbacka. Men den där grannen har varit ute i skogen många turer med motorsågen vid det här laget, och Ares har inte blivit särskilt orolig någon av gångerna. 

Så kortfattat hade jag en väldigt trevlig tur. På en väldigt trevlig femåring.