Livet är förändring

När solen lyser på Galo så ser man hur massor av vita strån håller på att bryta fram under hans mörka päls. För varje säsong kommer han att bli ljusare och ljusare, tills han blir vit. Men just nu så är han "älgspräcklig" eller mörkgrå. Galo är förändring. Idag gick vi på promenad i novembervädret, och efter denna så lade jag mig över hans rygg, med hela min vikt på hans sadel. Han stod lydigt stilla och hade inga problem med detta. Snart kan jag rida på honom. När som helst så sätter jag mig upp... Samtidigt håller min mormor på att "sitta av". Hon har haft Parkinsons sjukdom under flera år och nu mår hon riktigt dåligt. Jag var där tillsammans med mamma förra helgen och visade bilder på Galo och berättade om vilka starka minnen jag hade av mormors pappas nordsvensk Galin. Det var ett stort, tryggt och kraftfullt sto som aldrig var elak mot mig. Jag måste ha varit kring tre år första gångerna jag fick klappa henne. Jag berättade att Galin var den första häst j...

Jag fann en bild på Galishimos farfar Kubinec och Galishimos morfar Dylemat Jag blir så intresserad av hur Galishimo blir när han blir färdigväxt. Jag tror han blir vacker... .

Galishimo knallar runt med sadel och träns utan bekymmer. Han får mig att fantisera om den vackra framtiden, då vi galopp... gallop... galop... gallopp... SPRINGER genom skogen så vinden susar i öronen... Underbara häst!

Jag och Per var på en fest i helgen och jag måste erkänna att Per är den perfekta partykillen. Han blir aldrig för full, blir aldrig odräglig, pratar nästan inget med andra tjejer utan håller sig till killkompisarna. Vi kan mingla på var sitt håll i en timme i en festlokal, och han får mig ändå att känna mig som om jag vore den enda tjejen på festen. Med jämna mellanrum går han fram och pussar mig och frågar om jag har det trevligt och om jag känner mig det minsta osäker så får jag hans odelade uppmärksamhet. Jag blev riktigt stolt. Det är kul att jag hittat en så trevlig sambo! Eller var det han som hittade mig? Idag skulle vi ha en slapparkväll och han köpte en godispåse i en butik. Sedan bestämde han sig lite motvilligt att bjuda mig på en hästtidning. Lite motvilligt. Inte för att han skulle erkänna att en hästtidning skulle dra ned hans coola image. För så lätt knäcks han inte. "Ja. Och så ska jag öh... ha en hästtidning också." sa han till kassörskan. "Jasså?...

Idag hälsade min mamma, som varit livrädd för hästar under hela sitt liv, på hos Galishimo. Med ett litet förläget fnitter och lite urskuldringar så plockade hon upp en borste och borstade honom över hela kroppen. Från topp till tå. Min mamma. Alltså. Min. Mamma. Jag trodde inte mina ögon. En stalltjej kom in med en av stallets största hästar, som mer liknar en dinosaurie än en häst, och helt otroligt nog så vågade mamma faktiskt gå fram och klappa denna brontosaurus på huvudet. Lite nervöst klappade hon monstret och han tittade vänligt på henne med ögon stora som biljardkulor. Sedan vände hon sig om och tittade på Galishimo. "Alltså om man JÄMFÖR dem så har du ju faktiskt en ganska liten häst." sa hon fundersamt. Sedan tog det inte länge innan hon faktiskt vågade leda runt Galo på ridbanan. "Tänk på honom som en stor hund!" försökte jag, eftersom min mamma är hundinstruktör, och då trillade poletten ned på riktigt. Mamma blev plötsligt mer bestämd, rak ...

För första gången hade jag och Galo ett äkta samtal. Jag lovar. Jag hörde varje ord och vi hade en fullständig dialog med varandra. Ja. Vi pratade faktiskt med varandra. Första dialogen någonsin med min fina häst. Det är alltså sant. Man kan prata med hästar. "Duktig häst." sa jag. "Ge mig godis för fan." svarade han. "Va? Godis? Nej, du var duktig bara." sa jag. "Men vaddårå? Jag brukar alltid få godis. Du har det där. I fickorna." sa han. "Nej, du får inte godis. Jag kan klia dig en stund i stället." "Hallå. Jag pekar mot din ficka. Du har godis där. Jag vill för fan inte bli kliad." "Duktig häst." "Nu sa du det igen! Jag hörde det. Du sa att jag var duktig." "Ja." "Menar du att jag ska göra något gratisjobb, eller?!" "Nu kommer inte vi överrens. Nu får du gå bakom mig en stund och lugna ner dig." "Ska jag göra det också GRATIS?! Vet du vad jag gör då? Jo...

Jag är fortfarande sjuk i Igelkott. Det är lite lättare att vara sjuk i Igelkott nu när jag har en lurvig one-piece att igelkotta mig i. Jag är spänd och skruvar upp mig mentalt och sedan blir jag trött av att jag är uppskruvad. Men jag blir inte så trött att jag somnar. Det hela slutar med alltså dålig sömn och nu har det alltså officiellt urartat till en fullgången fullmogen helfull  Igelkott. Jag provade att jogga lite med hundarna efter arbetet. Per var misstänksamt ivrig att hejja på mig och sköta all hemservice till förmån för denna joggingtur och ja... ni kan ju gissa vad som hände. Igelkotten försvann. Puts väck, bara. Ingen spänning, ingen uppskruvning. Plopp, bara. Så var det borta. Den som följt mig så länge nu, flera veckor faktiskt. Snudd på månader. Så... på med joggingskorna igen, bara... .

Galo uppvisade en serie unghäst-fasoner idag. Han blåste upp sig och var stor och kaxig och ifrågasatte ett och annat. Jag ser det som ett friskhetstecken. Jag tror han trivs bättre på sitt nya stall. Han är redan tjockare och pälsen ser redan bättre ut. Han är i en mindre flock och har alltid tillgång till mat. Han är både glansigare och ystrare. Inom rimliga gränser så välkomnar jag hans utspel. Det hör ju till själva grejen med att utvecklas psykiskt, man måste testa gränserna. Huvudsaken är ju att vi kommer överrens på slutet. Här ligger han i sitt lilla utestall och myser i halmen. Det blev en bra avslutning på helgen.

Jag har fått ett par gåvor på sista tiden som är värda att nämna. Den första gåvan är en helårsprenumenation på Runners World som jag vann eftersom jag skrivit en käck text om varför jag tränade. Så nu har jag Runners World i brevlådan en gång i månaden, som pris. Synd bara att jag ironiskt nog inte tränar längre...Nåja. Jag kommer nog igång igen. Den andra gåvan var en present från Per och en one piece! Enligt Per hade expediten i affären mumlat något om att detta plagg var avsett för UNGDOMAR och Per kände sig lätt förolämpad. Som om vi över 30 inte skulle vara ungdomar. Det var då det fräckaste. Men nu är den här och jag älskar min svarta, lurviga one piece. Nu går jag omkring och myser på kvällarna och känner mig som en teletubbie. Jag har även lovprisat min underbara sambo för att han börjat bli en fena på att luska ut vad som gör mig lycklig. Den tredje gåvan fick jag också från Per och det var ett otroligt fint ridplagg från Montain Horse. Jag känner mig jättef...

Jag är lite orolig för det här med att inte passa in i det nya stallet. Det är ju en miljö där jag kommer att vistas dagligen och det vore ju för allas bästa om jag smälte in enkelt i den nya miljön. Det känns lite ovant för jag har oftast varit på gym eller i träningssammanhang de senaste fyra åren, och då har jag ju haft en vältränad kropp och varit väl förtrogen med kulturen. Där har jag passat som en smäck. Men så är det inte riktigt med hästmiljön. Nu har jag klarat mig undan på förra stallet eftersom jag för det mesta var helt ensam med Galo där borta. Men här är det liv och rörelse hela tiden. Så därför sneglar jag en hel del på min omgivning och lyssnar på pratet i stallet och försöker passa in så bra som möjligt. Bland annat gick jag in till närmaste hästaffär och väste till butiksägaren Frida: "Hjälp mig. Jag vågar inte se ut som en reflextomte! Dom kommer att titta snett på mig." varpå Frida bröt ut i ett hjärtligt asgarv och plockade fram lite trendiga ridbyxor ...

Jag försöker trösta mig lite. Trots att livet är slut för Monstertanten, så har livet bara startat för Galo. Idag såg han en spegel för första gången. Eller en tvillinghäst.

 Minns ni Monstertanten, som Micke hade? Jag byter ju liv lite titt som tätt men för två liv sedan så bodde jag ju vid Sälgsjön utanför Gävle med Micke, terven och Monstertanten. (Och tydligen tog jag bättre bilder med min kamera på den tiden, också... ) Det börjar bli fyra år sedan nu.  Idag blev tyvärr världen en Monstertant fattigare, och ibland är det bara tråkigt att livet är förändring. Hej då till fina Flåsnosen som somnade in en kväll och inte vaknade upp...  Bakgården i Sälgsjön där hon rastades varje dag.

Japp. Jag är 30 år och faller för grupptryck. Nu är det min stall-overall som känns konstig. I det nya stallet har alla så fina ridkläder. Det verkar till och med som om ridkläderna matchar de fina hästarnas ridutrustning. Min fina overall som jag varit så stolt över får mig nästan att känna mig som en bonde. Trots att den är fin. Nej. Det blir till att öppna plånboken igen. Jag vill se ut som de andra. Jag ska smyga till närmaste hästaffär och kika lite. Ja herregud vad gör man inte för att passa in...

Idag flyttade Galo till sitt nya ställe! Ridhus, solarium, ligghalm, en liten lösdriftskoja i en liten lösdriftsflock mitt i smeten. Jag är så glad över att vi fått plats på detta ställe! Min största skräck var att vi skulle få problem att transportera honom till det nya stallet, eftersom hästar har en instinktiv klaustrofobi till naturen. Jag har både fått erfara och hört talas om hästar som kastat sig ut ur transporter, hästar som vägrar gå in, och hästar som försöker bryta sig ut när de väl är instängda. Så jag var riktigt nervös när jag skulle lasta Galo för resan till det nya stallet. Per har aldrig varken sett eller hört talas om hästar som exploderar i transporten eller vägrar kliva in, så han har fortfarande inte riktigt föreställt sig allt som kan gå snett när man försöker lasta en tvåårig unghäst. Galo har inte heller sett eller hört talas om att hästar kan explodera i en transport eller vägra kliva in, han heller. Så i stort sett så är det bar...

Jag har fått diagnosen igelkott. Av min sambo. Symtomen är tydligen taggar utåt och att resten av kroppen håller sig introvert. Eftersom Per tagit sig friheten att skapa en diagnos för mitt tillstånd så har han också tagit sig friheten att uppfinna ett lämpligt botemedel. Botemedlet innebär lugn och ro och att ligga nedbäddad under ett täcke, omgiven av kuddar. Man skapar ett slags igelkottsbo för att inge igelkotten en känsla av att infinna sig i sin naturliga miljö. Tydligen. Jag arbetar halvdag i morgon eftersom det är röd dag på lördag så jag kan nog hålla ställningarna fram tills dess, på arbetet. Jag har fantastiska klienter som förtjänar högsta tänkbara service. Det håller igång mig. Sedan kan man gå hem, plocka av sig sitt professionella kall, och igelkotta sig. Konstnären Michael Richter skapar betryggande vägskyltar. Jag vet inte säkert men det kan hända att även han blivit drabbad av, eller känner någon som blivit drabbad av Igelkott.   En annan som ska f...

Japp. Nu är det konstaterat: Jag blir lika konstigt sjuk när jag inte tränar som när jag tränar hårt. Alltså har det inte varit träningen som orsakat mina långdragna stunder av krasslighet. Så där fick ni, alla som sagt att jag är sjuk för att jag återgått till träningen för snabbt/tränar för hårt/inte återhämtat mig fysiskt och så vidare. Just nu har jag en oidentifierad allmän krasslighet som yttrar sig i stort sömnbehov, allmän grinighet och tappande av rutiner. Ungefär som vanligt. Det började för tre-fyra veckor sedan men jag bet ihop i två veckor och försökte följa rutinerna men de sista två veckorna har jag officiellt förklarat mig oidentifierat sjuk. Senaste veckan nu har jag bara sovit och skött Galo på min lediga tid. Och varit grinig. Och haft ont i halsen. Och inte orkat laga mat. Eller orkat städa. Per, som inte levt med mig så länge, har inte fått grepp om detta tillstånd och försöker förtvivlat sätta etikett på min oidentifierad...