Livet är förändring

Dagens utflykt till ridhuset blev inte riktigt som tänkt. "Vad många hästtransporter det står här...." sa jag fundersamt när i svängde in på uppfarten med Galishimo i transporten. Det stod smockat med transporter och hästar och andra bilar. "Åh... där rider en tjej i vita ridbyxor... då är det tävling..." sa Elin. Så drog vi båda var sin besviken suck och så vände vi hela ekipaget och körde hem med Galishimo igen. Så går det när man inte kollar ridhusschemat. Det blir ju ett litet energitapp när man (läs: jag) planerar dåligt men vi gjorde det bästa av dagen ändå, vi åkte hem, sadlade Galishimo, och drog iväg på lite galoppjobb med honom på rakbanan. Elin red och jag gick bredvid.  Elin var superglad. "Han har ju blivit starkare sedan sist jag red honom! Vilken skillnad!" sa hon förvånat. Och jag var lika förvånad själv. Visserligen hade jag ett ordentligt upplägg i ridningen med Galishimo förra veckan men denna vecka blev det lugnare. Rolig

Åhh detta ljuva liv nu när jag har råd att unna mig saker till höger och vänster. Nu blev det väldigt efterlängtade ICEBUGS. Det är joggingskor med brodd som gör att man kan jogga i halkan utan att frukta för sitt liv. Jag har varit på Team Sportia i flera omgångar och väntat på den senaste modellen, och plötsligt var de där! För blott 1900 kronor så skulle jag vara säkrad för vintern.  Jaha. Jasså? Tycker ni att 1900 kronor är lite dyrt för joggingskor med brodd? Vänta ni bara tills jag får räkningen för vad det kostade mig att vintersko Galishimo med nya skor och brodd OCH gummisula så snön inte klobbar fast. Jag vet inte säkert men förmodligen är det en ungefärligt likvärdig summa. Och han tackade mig inte ens. Galishimo alltså. Han tackade inte. Han var kränkt som vanligt över att tvingas stå stilla en hel timme under tiden hovslagaren skodde honom. Men jag är ändå lycklig. Sådär vardagslycklig. Jag har ju även upptäckt att mina nya ICEBUGS matchar min Haglöfsjacka perfekt!

Nu var det alltså Galishimos 15:e utflykt i år! Allt flyter på superbra. Mamma följde med och vi har arbetat ihop våra rutiner och vet vad den andre ska göra när jag åker iväg med honom, nu. Jag ser till att mamma är mätt i magen och har fått lyxig frukost, mellanmål och lunch, så fnittrar hon glatt på och gör gärna vad helst som Galishimo kan behöva. Galishimo är jättelätt att lasta och står tyst i transporten. Han stod och skakade och var lite svettig under halsen när jag tittade till honom, när vi kom fram, men visade sig i övrigt ganska lugn, och åt till och med ett äpple innan vi lastade ur honom. På kursen för AB så startade vi med lite avsuttna övningar och sedan gäspade han, och gäspade, och gäspade. Sedan var han som en annan liten snäll farbror, och travade på och var allmänt mysig i ridhuset. Jag var ju beredd på att han skulle vara lite mer spänd, åtminstone lite som förra gången, men det var verkligen lugna gatan. Han hade ett hörn som var otäckt men där gjorde vi avsutt

Galishimo har ju fantastiskt fina prickar. Man vill ju pussa på varje liten prick han har över hela kroppen. Nu har jag snabbkollat lite i hans stamtavla på jakt efter en lika prickig anfader. Min starkaste röst går på Galishimos mammas farfar Exelsjor.  Ohh vad han var prickig! Och snygg! Skulle Galishimo vara lika snygg om jag fick ned honom i vikt?! God damn it, säger jag bara!

Okej då, det kan vara ganska skönt att ta en söndagspromenad med Galishimo idag också. Det känns som att jag kämpat så mycket med uteritter och järnbrist och lastträning och ridhusridning under 2017, att man bara vill andas ut en stund... Det har ju blivit framsteg och året har ju gått jättebra. Vi får njuta över hur långt vi kommit, och ta nya tag längre fram, helt enkelt.   Det ska ju vara roligt att ha häst, inte bara ett kämpande...  .

Den här hösten har varit otroligt blöt! Jag, som brukar älska hösten, är otroligt trött på all denna lera. Ridningen är svår att få till eftersom ridbanan är slaskig. Uteritterna är kantade med stora vattenpölar, och på kvällen är det mörkt och ruskigt och extremt omotiverat att ta sig iväg till stallet efter arbetet. Mitt heltidsarbete har också varit väldigt krävande. Roligt men krävande. Jag har varit väldigt trött efteråt. När Galishimo inte får motionera ordentligt regelbundet så blir han lite svår att rida ut på, så det är inte värt att rida honom ensam, så jag har bestämt mig att jag tar vanliga, avsuttna, "hundpromenader" med honom. Så det har inte varit någon toppenhöst hittills. Nu känner jag av en önskan om ledighet också. I morgon tar jag ledigt för att byta till vinterdäck på bilen och vinterskor till Galishimo. Lite småbittert muttrar jag över att jag var mestadels sängliggandens under min tre veckor korta semester detta år.  Så nu gnäller jag en hel del.

Ända sedan jag började med järntabletterna i augusti har träningsresultaten stadigt förbättras, och det känns jättebra. Hela september och nu in på oktober så har jag sprungit 1,5 mil i veckan. Jag tar två kortare intervallpass tisdag och torsdag på det lokala gymmet, och så tar jag en jogg ute i naturen på helgerna, då jag springer in till Centrum och tillbaka i min egen takt. Den vanliga rundan "broarna runt", då man följer Skellefteälven fram och tillbaka över två broar, har varit avstängd i två månader och kommer inte att öppnas igen förrän i december. Så jag får vackert ta samma sträcka in till stan och sedan lubba i en liten loop och sedan ta samma väg tillbaka. Men vad gör väl det när naturen är så vacker nu?! Nu har jag vågat mäta rundan till centrum och tillbaka och den är på sammanlagt 6,5 kilometer. I början på september fick jag kämpa ganska hårt för att klara den rundan, men nu, efter sex veckors träning, så kan jag lyssna på en ljudbok och låter benen bar