Livet är förändring

Idag red jag på uteridbanan med Galishimo. Han var en sötpropp. Han blev rädd för några flickor i femårsåldern som lekte i närheten, under glada pip och färgglada jackor. Så jag övade -enligt vad tränaren sagt- om att rida honom böjd och i rörelsen "lätt öppna" så han inte skulle sticka iväg. Jag tänkte att små glada flickor borde vara bra övningsmonster att överleva, så ökar vi på monstergraden allt eftersom. Nästa gång kanske vi övar på pojkar i tioårsåldern? Eller en joggare med hund? Eller kanske till och med två joggare med hund? Som springer åt var sitt håll? Det finns hur många sätt att avancera som helst, om man vill utvecklas. Hur många som helst.  Bild från kursen i helgen Sedan övade jag på att ge mera högertygel, ge ännu mera högertygel, och varför inte ge ännu mer? Galishimo frustade tacksamt tillbaka över att jag kommit på den geniala idén att ge honom lite mer utrymme åt högersidan och inte hålla fast den som om livet hängde på det. Sedan verkade han

Äntligen så kom jag mig över min mentala löpartröskel på löpbandet! Jag har verkligen velat komma förbi 10 km/h (eller 6 min/km) - tempot. Alltså att jag springer snabbare än en mil på en timme eller en halvmil under halvtimmen. Nu kör jag lite kortare sträckor än de jag nämnde eftersom jag är en tant på 36 och är lite försiktig med vad jag utsätter kroppen för, men ändå. Detta tempo känns också som en ganska vanlig tröskel inom löparklubbar också. Antingen är man nybörjare och behöver nybörjarträning, eller så är man "medel" och då står det ofta det ovan nämnda tempot i någon liknande sträcka, eller så är man avancerad och smiskar de flesta andra löpare och behöver tuffare träning. Jag skulle nu vilja säga att jag officiellt nu gått från nybörjare till medelmåtta. Fram med champagnen!! Idag värmde jag upp lite försiktigt, men hade senare ändå 9,5 km/h (6,19 min/km) som återhämtningstempo och 11,5 km/h (5,13 min/km) som dragtempo. Vilken tur att jag krängde på mig mi

Galishimo hade ju slängt av sig en sko i söndags innan vi åkte på kursen. Som tur var så var han inte hovöm så kursen gick ju jättebra ändå. Jag är väldigt noggrann med att aldrig ringa min hovslagare på helger eller kvällar så jag kontaktade honom på måndagmorgon för att höra om han hade tid att slå på en ny sko på Galishimo någon gång framöver. Som VANLIGT erbjöd han en tid inom 24 timmar! Jag kunde inte ta den på grund av viktiga möten på arbetet men då erbjöd han en tid sex timmar senare. Sedan brände han förbi och fixade problemet och brände iväg. Nu är han inte utbildad hovslagare utan har väl lärt sig av andra hovslagare i början av sin karriär.  Men Galishimo har inte haft något problem med hovarna på de sex år vi haft honom som hovslagare, och det här med flexibiliteten är ju också guld värd. Galishimo har hittills i snitt tappat en sko per år så de verkar sitta väldigt bra också. Det är skönt med så bra yrkespersoner omkring sig!

Träningen går inte så bra om man enbart tittat på antal avverkade pass, vikt och tempo. Jag har faktiskt blivit lite sämre och långsammare. Men bortser man från de där dumma värdena av kvalitet, vikt och tempo, och i stället tittar på allmänkänslan, när jag väl hasat mig in i gymmet, så går det toppen. Det pillas och grejas och när jag är ensam så lägger jag omsorgsfullt med tid och kvalitet på att posera framför gymspegeln. Posering bränner också kalorier. Och man måste ju spänna en muskel för att göra en pose. Sådetså. Kul är det i alla fall!

Så slet jag mig motvilligt från vackra Stockholm, Gärdet, Karlaplan, Djurgården och åkte hem till ett lätt snöigt Skellefteå för att sätta mig upp i sadeln på Galishimo igen. Jag hade bokat ett träningspass för Elin H, på ridhuset som jag just fått tillträde till. Årets första kurs! Djurgården... Galishimo skötte sig strålande från början till slut. Han gick glatt in i transporten men stod och skakade när han väl kommit in, hela hästen skakade. Jag stirrade förvånat över muskelryckningarna på honom men såg att han var vaken och positiv i ögonen. Han visste vad som gällde och var redo för äventyr, han ville inte äta heller. Han var verkligen på hugget. Så jag stängde transporten ganska snabbt eftersom han bara stod och väntade, och så åkte jag och mamma iväg med honom. Han gick superfint ut ur transporten och var väldigt laddad på plats. Elin kom in och jag hann i lugn och ro berätta hur vi är och fungerar som ekipage. Hon lyssnade väldigt uppmärksamt och gav bra feedback så mi

"Vad kul att du ville komma hit på semester!" ler han glatt och lättar på slipsen under tiden jag tittar mig omkring i hans ljusa lägenhet. "Ja. Alltså. I Skellefteå snöade det på valborgsmässoafton och jag kände väl lite... ja, jag behövde väl komma ifrån lite." säger jag och inser hur bred min norrländska blivit de senaste åren. Han går före mig in till sovrummet. "Här får du sova, här är dina handdukar, jag köpte schampoo och tandborste ifall du glömt..." "Vad är det här?" frågar jag och pekar på ett kort: "Det är ditt SL-kort så du kan åka runt lite här i stan. Jag har laddat det för ett par resor." sa han och tog av sig kavajen och hängde in den i garderoben. "Man kan fylla på kortet om man vill åka mer, också." "Det hade du verkligen inte behövt..." mumlade jag och kände mig lite generad. "Du behövde ju en semester, sa du, det är bara trevligt att hjälpa till lite."  Han drog på sig en mindre

Idag var första seriösa ridningen på den (nästan) helt framtinade ridbanan. Det är när man ser allt i ett årsperspektiv som man verkligen inser att det blivit förändringar. Galishimo skyggade inte en enda gång. Han blev dock plötsligt stelopererad när vi skulle galoppera, och vilken veterinär som helst hade nog velat göra en utredning av hans sneda och entaktiga galopp där i högervarvet. Men jag vet ju att det är oerhört spännande att vara en liten arabhäst såhär när man gör första galoppen på ridbanan, och då blir det lite stelt och spänt. I slutet på ridpasset var han mjuk och fin igen. Snart rullar han på som vanligt redan från början. Våren 2015 fick man hålla i sig lite för då var det spännande att vara på ridbanan! En liten bild från våren 2016 då ridbanan fortfarande var en läskig plats Det är fantastiskt att sitta på honom nu när man märker att han inte skyggar.  Jag var så nöjd. Han har dessutom börjat fatta hur man gör en tjusig sluta i trav i vänstervarvet och